Den banala ondskan i Göteborg

DOCKTEATER. Den flitige dockteatermakaren Erik Holmström har haft premiär för ännu en pjäs, ett samtidsdrama med Faustus och Mefistofeles i rollerna.  Torsten Rönnerstrand har sett den.

Den banala ondskan var titeln på filosofen Hannah Arendts bok om den nazistiske massmördaren Adolf Eichmann. Det hade också kunnat vara namnet på en minnesvärd teaterföreställning som nyligen hade premiär på Folkteatern i Göteborg. Om ”ondskans banalitet” handlar nämligen Erik Holmströms satiriska samtidsdrama  Doktor Faustus. Det understryks i ett gräl mellan pjäsens titelfigur Faustus och Mefistofeles, djävulens hantlangare. Där får Mefistofeles försvara sina onda handlingar i ordalag som för tankarna till Arendts skildring av Eichmann som en banal massmördare:

MEFISTOFELES

Jag är bara en tjänsteman. Jag har inget med affärerna att göra. Jag gör bara det jag blir tillsagd.

FAUSTUS

Så sa de i Hitlertyskland också.

Att förknipppa den djävulske Mefistofeles med nazismen är naturligtvis inte något nytt. Det gjorde även Klaus Mann i romanen Mefisto (1936), som för några år sedan dramatiserades på Göteborgs stadsteater. Samma sak gjorde hans far Thomas Mann i romanen Doktor Faustus (1947), som nyligen återutgivits på svenska.

Holmströms  utgångspunkt är emellertid en annan. Hans pjäs är en uppdaterad och starkt omarbetad dockteaterversion av renässansförfattaren Christopher Marlowes pjäs The Tragical History of Doctor Faustus från 1589. Därtill kommer att texten spetsats med en sylvass samtidskritik som kan erinra om några av de bästa sketcherna i P1:s satirprogram ”Public Service”! Resultatet har blivt en oerhört underhållande föreställning, där skämt och allvar hela tiden glider samman.

Faust var ursprungligen en historisk person, en kringvandrande läkare och vetenskapsman som påstods ha ingått en pakt med den Onde. I utbyte mot sin själs eviga salighet ansågs han ha tagit Djävulens hantlangare Mefistofeles till hjälp för att under sin livstid vinna kunskap, ära, makt och njutning.

Så var det i alla fall enligt den anonyma folkbok som 1587 berättade historien om Fausts pakt med Mefistofeles. Sedan dess har ”det faustiska” och ”det mefistofeliska” varit ständigt återkommande teman i litteraturen, teatern och bildkonsten.

Den anonyma folkboken översattes nästan omgående till engelska, och därmed blev tysken Faust en del av det anglosaxiska kulturarvet. Det mest ryktbara exemplet är Marlowes Faustdrama. Där understryks att det var Faustus missnöje med den akademiska undervisningen som fick honom att ingå en pakt med djävulen. För att nå ett djupare vetande ville han fördjupa sig i svartkonsten med Mefistofeles hjälp.

Efter hand tillkommer dock ett annat motiv. Intellektualisten Faustus förvandlas så småningom till en njutningstörstande hedonist, som först och främst vill tillfredsställa sin längtan efter sexuell kärlek. Det ser vi då han genom sitt fördrag med Mefistofeles får lyckan att vänslas med historiens vackraste kvinna, den sköna Helena. I en scen som odödligjorts av Richard Burton och Elizabeth Taylor säger han till henne: ”O, du ljuva Helena, gör mig odödlig med dina kyssar!”

Fullt så romantiskt är det inte i den bearbetning av Marlowes Doctor Faustus som Erik Holmström gjort för Folkteatern. Snarare tvärtom! Här är Faustus en egoistisk streber som är beredd att offra allt bara för att få framgång.

Holmströms version utgår visserligen från Marlowes drama, men handlingen är förlagd till 1980-talets Göteborg. Meningen är emellertid att vi också ska se paralleller till vår egen tid. Särskilt tydligt blir detta i partier av pjäsen som verkar anknyta till de allra senaste årens kritik av nyliberalismen och den narcissistiska satsa-på-dig-själv-kulturen.

Pjäsens aktualitet utesluter dock inte att den börjar på ett sätt som ligger mycket nära de klassiska förebilderna. När Faustus klagar över att hans akademiska studier inte gett det resultat han hoppats på, är hans ord oftast ordagrant hämtade från Karl Ragnar Gierows svenska översättning av Marlowes drama.

Det finns emellertid en avgörande skillnad mellan Holmströms Faustus och det titaniska geni vi förut mött hos Marlowe. Hos föregångaren klagar Faustus över att den akademiska forskningen inte kunnat ge honom de djupa insikter i tillvarons mysterier som han strävat efter, men hos Holmström gäller hans klagan något helt annat. Här är han besviken över att hans studier vid universitetet inte gett honom det överflöd av pengar, makt och ära som han hoppats på. Inte heller har han nått de framgångar hos kvinnorna som han tycker universitetsstudierna gjort honom förtjänt av.

Här är vi naturligtivs långt borta från Marlowe. Folkteaterns Faustus är en medioker karriärist, full av självömkan, ressentiment och otillfredsställd längtan efter ära och framgång. För att få sitt banala liv att verka lite glansfullt måste han ta djävulen till hjälp. Syftet med hans djävulspakt är dock inte att vinna en djupare kunskap om tillvaron. I stället vill han få makt över sina medmänniskor:

Jag får trycka till andra.

Jag får trycka ner andra.

Jag får ha folk under mig, åh.

Tänk va underbart, jag kan få vem jag vill UNDER mig, är det inte så? är det inte så? Är det inte så?

Viljan till makt är också drivkraften bakom Faustus sexuella preferenser, och därför söker han sig till kvinnor som inte kan ställa några som helst krav på honom. Det betyder att vi befinner oss mycket långt från den av kärlek hänförde Faustus, som i Marlowes drama bönfaller Helena att göra honom odödlig med sina kyssar. Hos Holmströms narcissistiske Faustus möter vi i stället en snarast konsumistisk attityd till sexualiteten. Den innebär att han helt krasst ser kvinnor som utbytbara objekt.

Faustus inställning till sexualiteten kan ibland erinra om den så kallade ”kulturprofil” som stått i centrum för den svenska #metoo-debatten. Om likheten är avsedd må vara osagt, men Holmströms manuskript ska ha arbetats fram under under den tid då debatten var som allra mest intensiv.

Hur det ska gå för ”kulturprofilen” återstår väl att se, men för Erik Holmströms Faustus går det i alla fall illa. Liksom i folkboken och Marlowes drama straffas han hårt. Straffet är emellertid ett helt annat och består i den smärtsamma insikten om att han själv inte är något annat än ett osjälvständigt verktyg för den banala ondska som inkarneras av Mefistofeles.

Detta låter kanske dystert i överkant, men det hindrar inte att Holmströms Doktor Faustus är en mycket rolig pjäs. Att göra Faustus och Mefistofeles till marionetter är visserligen inte något nytt grepp – det gjorde man redan på 1500-talet – men det är onekligen välfunnet om man vill se den banala ondskan ur ett komiskt perspektiv.

I detta och flera andra avseenden påminner pjäsen om den livskraftiga tradition inom teaterkonsten som brukar kallas ”absurdism”. Särskilt stor är likheten med den absurdistiska teaterns viktigaste förebild, Alfred Jarrys dockspel Kung Ubu från 1896, men man kan också finna beröringspunkter med absurdister från senare tid, till exempel Samuel Beckett och Eugène Ionesco.

Det innebär också att Holmströms kritik av den banala ondskan fått en tillsats av fars och situationskomik. Kanske är det just det vi behöver för att orka uthärda i en värld där ondskan ser ut som en grotesk jättebaby. Roligt är det i alla fall, mycket roligt!