”Chimären” framstår som en cineastisk milstolpe

FILM. Lena Torquato Lidén har sett den bioaktuella italienska filmen ”Chimären” och är övertygad om att den kommer att bli en klassiker.

Jag blinkar, tre gånger öppnar och stänger jag ögonen. Innan jag inser att ja, den här filmen är verkligen helt fantastisk, den kommer att bli en klassiker som ingen ska missa. ”Chimären” i regi av Alice Rohrwacher framstår som en cineastisk milstolpe.

Det är Roharwacher som har skrivit manus tillsammans med Carmela Covino och Marco Pettenello. Och i den första scenen sover huvudpersonen Arthur, spelad av Josh O’Connor iförd en vit skrynklig kostym, i en tågkupé med tre beundrande italienska tjejer runtomkring sig. Såväl tjejerna som jag övertygade om att han är en av världens vackraste män.

Han blir väckt av konduktören, visar ett mystiskt dokument och blir sedan hånad av en vandrande parfymförsäljare för att han stinker. Vilket gör att Arthur hotfullt bankar till väggen och skrämmer bort alla intresserade tjejer.

I detta ögonblick vet vi inte vad han gjort eller vad det handlar om egentligen men sakta växlas historien upp som när man skalar en lök lager för lager.

Berättelsen handlar om en man med hjärtesorg och en övernaturlig förmåga som han och hans trashanksgäng lever av som gravplundrare.

Skildringen av när han hittar gravarna och de fysiska symptom han får är otroligt realistiska, slagrutan vänder sig i hans vänder och hela världen vänds uppochner. Precis som på affischen där Arthur är ”the hanged man” i ett motiv hämtat från tarotkortleken.

Karaktärerna är komiska, smutsiga och desperata människor som tar mig med till en värld där sakerna som uråldriga förfäder givit i present till sina döda plundras. Jag kan inte riktigt säga att de gör fel även om jag förstår att den som kan hitta fyndplatserna med hjälp av en så kallad slagruta gör våld på sig själv.

Relationerna mellan personerna är råa men hjärtliga och den finaste är den mellan Arthur och hans försvunna fästmös åldrande mor Flora (mästerligt spelad av Isabella Rosselini) som avgudar honom.

Den brasilianska hushållerskan Italia, underfundigt och fysiskt spelad av Carol Duarte, har Flora skaffat medan Arthur suttit i fängelse. Hushållerskan blir även hon fascinerad av Arthur och lovar att “lära honom italienska” genom nedskrivna uttryck som hon kraftfullt också tecknar till honom.

Miljön och den ofelbara tonen i filmen speglar atmosfären i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Det är ett fattigt Italien som skildras. Ett land där det är utomhusdans i natten med hela byns vuxna befolkning uppklädda i mörkret. De dansar både pardans och en sorts komisk linedance till levande musik. Orkestern avbryts av en av gubbarna i byn som vill framträda lite han också.

Mer vill jag inte berätta om denna filmpärla.