MINNESVÄRT. ”Starka skådespelarprestationer lyfter överhuvudtaget filmen över det ordinära. Det gäller inte minst de minnesvärda birollerna”, skriver Daniel Lindvall om Boy Erased som har svensk biopremiär idag.
Boy Erased
Regi och manus: Joel Edgerton
Medverkande: Lucas Hedges, Theodore Pellerin, Joel Edgerton, Nicole Kidman, Russel Crowe mfl.
Boy Erased bygger på Garrard Conleys självbiografi med samma titel. Jared Eamons (filmens Conley, spelad av Lucas Hedges) växer upp som enda barnet i en djupt religiös småstadsfamilj i den amerikanska södern. Pappan är bilhandlare och baptistpastor av den konservativa sort som ser evolutionsläran som djävulens påfund. Russell Crowe porträtterar honom som en kärleksfull tyrann som styr sin familj med mjuk röst och benhårda, gammaltestamentliga moralprinciper. Mamman (Nicole Kidman) böjer sig inledningsvis för hans auktoritet med en självklarhet grundad i sekler av patriarkal uppfostran och mångårig vana.
Jared är på ytan en mönsterpojke. Han är kortklippt, städad och väluppfostrad, har en plats i skolans basketlag och dejtar kyskt en trevlig grannflicka. Men i sitt inre går han en skuldtyngd brottningsmatch med dragningen till det egna könet. När han flyttar hemifrån för att börja på college tycks en dörr öppna sig mot en vidsyntare värld och en möjlighet till en sundare utveckling av känsloliv och sexualitet. Men denna dörr slår brutalt igen när han utsätts för en våldtäkt av en annan student. Våldtäktsmannen ringer sedan dessutom upp Jareds föräldrar och avslöjar dennes sexualitet. Helt korrekt utgår han ifrån att chocken över Jareds läggning helt ska ställa brottet i skuggan.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Jareds pappa är obeveklig. Sonen är inte välkommen under hans tak om han hyser ens en tanke på att leva ut sin läggning. Halvt frivilligt — i den mån man kan kalla känslor framkallade av en homofob uppväxtmiljö frivilliga — packas Jared iväg till så kallad ”omvandlingsterapi” (”conversion therapy”). Som en förvriden variant av Anonyma Alkoholister tillämpar Love in Action ett tolvstegsprogram under ledning av ”före detta homosexuella”. Genom en kombination av intensiv religiös skuldbeläggning, frampressade syndabekännelser och övningar i könsstereotypt beteende — ”Fake it till you make it!” — ska hbtq-personer göras straighta.
Det ligger inte så lite ironi i hur konservativa fanatiker här agerar efter en vanvettig konstruktivism. Den är fullt jämförbar med den halmgubbe de själva brukar måla upp av hotet från en ”postmodern, kulturmarxistisk identitetspolitik”, som sägs vilja fostra barn till homosexualitet. Beröringsförbud och strikt klädkod ska hålla frestelser på avstånd. Militär disciplin, psykologisk terror (en fejkbegravning skickar symboliskt en ung man till helvetet), ren mobbning, till och med misshandel, ska skapa och underhålla livslögner. Regissören Joel Edgerton spelar själv chefsterapeuten Victor Sykes med en intensivt nervös, närmast hysterisk energi som låter ana hur den egna förträngda sexualiteten hotar att bryta genom den hårda men sköra ytan vilken sekund som helst.
Starka skådespelarprestationer lyfter överhuvudtaget filmen över det ordinära. Det gäller inte minst de minnesvärda birollerna, där kanadensiska ”regissörsunderbarnet” Xavier Dolan, australiensiske musikern Troye Sivan och Flea från Red Hot Chili Peppers kanske fastnar främst i minnet. Filmen rör sig annars stilistiskt mellan independent-filmens nedtonade realism och poetiska hållning till tid och rum, och Hollywood-melodramats mer uppskruvade känslolägen. I slutskedet upplever jag att sentimentaliteten kommer lite i vägen för berättelsen. Men jag inbillar mig (hoppas) också att den lite eklektiska stilen kan hjälpa filmen att nå ut till en bredare publik. Vi behöver Conleys vittnesmål, för dess ämne är ju tyvärr fortfarande högaktuellt.
Verklighetens Sykes lever idag, liksom för övrigt Conley, i ett samkönat äktenskap och har lämnat omvandlingsterapin bakom sig. Men 700 000 amerikaner lär ha genomgått ”terapi” av den sort vi ser i filmen. 20 000 beräknas göra det just nu. Samtidigt lever vi i en brytningstid, där utvecklingen tycks gå åt två håll samtidigt. Å ena sidan visar otaliga undersökningar att homofoba — liksom rasistiska och misogyna — attityder sedan länge är på stadig tillbakagång. Å andra sidan visar högerextremismens framgångar att dessa reaktionära attityder idag kan politiseras på sätt som inte var aktuella för några decennier sedan. Nyligen läckte det exempelvis ut att Trumpadministrationen planerar att juridiskt bortdefiniera transpersoner — genom att lagstifta om att en individs könsidentitet slutgiltigt fastställs efter genitalier vid födseln. Krissamtalen till hjälplinjer fyrdubblades omedelbart.
På sin hemsida påminner Conley oss om att man inte behöver befinna sig på en institution för att utsättas för omvandlingsterapi. När regeringen vill ”juridiskt utradera transpersoner” handlar det om ”omvandlingsterapi i nationell skala”.
info@opulens.se
