FAVORITER. Sammanfattningsvis utgör manlig och kvinnlig identitet centralmotiv i några av höstens mest intressanta filmer som visas på bio, skriver Ingela Brovik som tipsar om några aktuella och personliga favoriter.
Call me Madame Maestro, i regi av Christina Olofson, är en svensk dokumentärfilm om kvinnliga dirigenter. En uppföljare till hennes Dirigenterna från 1987, som visade hur ofattbart ovanligt det var att kvinnor tilldelades prestigefyllda priser, i Sverige och utomlands.
Drygt trettio år senare tycks det vara nästan likadant, när hon träffar tre av de sex som fortfarande jobbar. “Idag är beslutsfattarna rädda att säga: vi kan inte ta in dig för att du är kvinna, men de kan fortfarande agera utifrån detta”, säger en av de kvinnliga dirigenterna i filmen. En briljant dokumentär om manlig makt gentemot kvinnligt musikaliskt arbete, indirekt motstånd mot patriarkal tradition (som man inte talar om).
Lena, (Opulens recension) är en dokumentär i regi av Isabel Andersson om skådespelaren Lena Nyman. Byggd på hennes dagböcker, brev och fotografier är det en engagerande berättelse om den unga Lena som slog igenom som upprorisk tjej i Vilgot Sjömans filmer Jag är nyfiken gul och Jag är nyfiken blå, 1967 och 1968.
Men fokus i media hamnar på Lena Nymans nakenhet i filmen, med de beryktade orden om hennes “ointelligenta kropp” från en manlig skribent, vilket ledde till en debatt som kom att förstöra mycket för henne. Men hon fortsatte ändå att jobba som skådespelare och gav inte upp. En stark film, även i detta fallet om manlig makt kontra kvinnlig utsatthet.
Ninja Thybergs Pleasure, (Opulens recension) svensk spelfilm som hyllats i Cannes, visar manlig kapitalistisk makt över kvinnor i porrfilmsindustrin, i Los Angeles, USA. Dit beger sig den svenska 19-åriga Linnea som väljer att bli en del av branschen, en brutal vidrig värld där tjejen förstås tjänar pengar, men är maktlös. Varför hon gör detta val får vi i publiken aldrig veta.
Till skillnad mot kvinnan i Titane, (Opulens recension) i regi av Julia Ducournau. En fransk skräckfilm/drama om en kvinnlig dansare som dödar män med en hårpinne, blir våldtagen av en – bil (!) och blir gravid med densamma.
Trots det en kvinna med makt vilken hon missbrukar, tills hon lyckas byta identitet och kön (till ung kille) för att undkomma rättvisan. Bisarr film med drastisk humor som vänder upp och ner på patriarkatet, vann Guldpalmen i Cannes (i år) – filmvärldens mest prestigefyllda pris efter Oscar i Hollywood. Dock är det många i filmbranschen i Europa som anser att Cannes kommer först.
Manlig och kvinnlig identitet fokuseras i många av höstsäsongens mest intressanta filmer på bio, som i ytterligare två svenska dokumentärer, Världens vackraste pojke, ett mästerverk i regi av Kristian Petri och Kristina Lindström om den 15-åring som fick huvudroll i italienske regissören Viscontis hyllade film Döden i Venedig. Berömmelsen kostade alltför mycket för en sårbar kille med uttrycksfullt ansikte.
Liknande manlig melankoli, dock i en helt annan situation finns i Marisol, i regi av Stefan Berg och Amanda Erixon Ekelund, där Amanda följer sin far författaren Fredrik Ekelund som sent i livet skaffar en ny identitet som transvestit. Dokumentärfilmen följer frågan om Ekelunds förändring och öppnar nya perspektiv. Sammanfattningsvis utgör manlig och kvinnlig identitet centralmotiv i några av höstens mest intressanta filmer som visas på bio.
info@opulens.se
