MINSKNING. Med allt dyrare biljettpris, som dessutom ökat ytterligare efter förrförra årets höjning momsen, minskar biobesöken. Är det gungande biofåtöljer, biografsalonger med tillhörande matservering eller superhjältar i makroformat som kommer att säkra framtidens biobesök, undrar Karolina Bergström.
Är det en mänsklig rättighet att få se bra film på bio till humana priser? Med undertecknads egna erfarenheter i bagaget, där filmiska pärlor som Gökboet och Tecknarens kontrakt tog tag i en grubblande fjortonårings hjärta och riktade intresset mot rörliga bilders magi, kan svaret te sig uppenbart. Ok, för att inte framstå som alltför pretto så blev det också ett och annat mer anspråkslöst biobesök under tonåren, som high school-trippen Bill och Teds galna äventyr och — skämskudden fram — det supersexistiska detektivdebaclet Ford Fairlane. Men ja ni fattar konceptet — film gör sig, i alla fall för denna sjuttiotalist, fortfarande bäst på bio, även om en studie utförd vid Johannes Gutenberg-universitetet förvisso har visat på att en film uppspelad på en datorskärm kan ge en lika stark upplevelse som om den visats i en biosalong. Och starka filmberättelser kan i många fall utgöra skillnaden mellan liv och död för en levnadsvilsen tonåring.
Desto tristare är det att få ta del av de senaste årens vikande publiksiffror på svenska biografer. På två år har antalet biobesök minskat med en och en halv miljon, visserligen en bråkdel av det totala antalet på sammanlagt 16,3 miljoner besök under förra året, men ändå. Visst förklaras den nedåtgående trenden till viss del av att vi inte haft någon riktig svenskproducerad publikmagnet sedan 2016 års biljettkrämare En man som heter Ove. Men en annan minst lika viktig faktor stavas ett allt dyrare biljettpris, som dessutom ökat ytterligare efter förrförra årets höjning av biografmomsen.
I dagsläget får man betala 130 kronor för en biljett till filmen Green book på någon av Filmstadens biografer, eller sex chipspåsar om det underlättar att tänka så. Detta att jämföra med vad priset skulle ha legat på om det istället följt konsumentprisindex i relation till vad en biljett kostade för tretton år sedan — i så fall hade Green book-biljetten kostat ynka 92 kronor. Och då har vi inte ens nämnt biljettkostnaden för en 3D-film (145 kronor) eller för en film i både 3D och det flådiga storbildsformatet Imax (205 kronor).
Nu är det i rimlighetens namn knappast en mänsklig rättighet att få se diverse superhjältar svinga sig ut ur bioduken i gigantoformat. Eller för den delen att få uppleva det för svenska förhållanden nya 4DX-formatet, där Uppsalabor för en tvåhundring kan uppleva Dolby Atmos-blingat filmbonanza med hydrauliskt skakande stolar och handfasta effekter i form av vattenstänk, doften av brinnande kött och kalla och varma vinddrag. Och till syvende och sist går det förstås inte att bortse från digitaliseringen av rörliga bilder, som gjort mängder av filmpärlor tillgängliga i våra egna vardagsrum.
Är det då gungande biofåtöljer, biografsalonger med tillhörande matservering eller superhjältar i makroformat som kommer att säkra framtidens biobesök? Eller kanske det brittiskättade bioformatet Secret Cinema, där biobesökare spänns fast i sjukhusbäddar i rivningshus med blod droppandes från taket för att ”tvingas” se Danny Boyles zombieklassiker 28 days later, eller får uppleva Romeo & Julia i Londonparken Gunnersbury Park där man inför specialvisningen byggt upp de respektive ätternas huvudkvarter? Klart står i alla fall i denna mervärdesbions tid att det där spontana biobesöket tills vidare får förbli något utom räckhåll för den, vars inkomst inte genererar det nödvändiga antalet chipspåsar.
karolina.bergstroem@opulens.se
