JUBILEUM. Diego Muñoz är en av Chiles mest omtyckta filmkritiker. Han recenserar för landets största dagstidning El Mercurio, driver den populära podden Flimcast, syns i tv-rutan och skriver filmmanus. Marcus Nilsson träffade honom under Bergmanveckan i Santiago.
Dokumentären Bergman island – Ingmar Bergman on Fårö, cinema and life var en av de filmer som visades under en filmvecka i Santiago med anledning av 100-årsminnet av Ingmar Bergmans födelse. Dokumentären visades i en nästan fullsatt salong på Centro Cultural la Moneda invid regeringspalatset.
Chiles Cineteca, svenska ambassaden och kulturföreningen Instituto Chileno Sueco de Cultura samarrangerade Bergmanveckan. ICHS organiserade efter visningen av dokumentären ett samtal mellan filmkritikern Diego Muñoz och hans medarbetare i den populära podden Flimcast. Under sitt samtal lyfte de framför allt fram Bergman som den store inspiratören, som påverkat senare filmskapare. De menade att Ingmar Bergmans filmer har påverkat människor i Chile genom sin form och sitt bildspråk, men framför allt genom sina teman om drömmar och om döden.
Publiken fascinerades av dokumentären om en man som så ärligt berättade om sina demoner, om sina svek och brister, men som också höll ihop sitt arbetsteam så länge, som hade samma medarbetare från film till film, till exempel den fantastiske fotografen Sven Nykvist. Andra i publiken berördes av hans teman kring drömmar och döden. En man berättade hur han genom filmerna kunnat förstå sin egen mamma, som haft en djup depression och samtidigt var rädd för döden.
Efter visningen och det efterföljande samtalet stämde jag träff med Diego Muñoz för att prata vidare om chilenarnas syn på Bergman och hans filmer. Vi träffas pa ett kafé i stadsdelen Providencia, vid Avenida Suecia, där den nyligen invigda gångtunneln Via Suecia nu förenar två T-banelinjer. Tunneln har fått design av den chilensk-svenske konstnären och kuratorn Luciano Escanilla: Ingmar Bergman filmar strömmen av pendlare som byter tåg.
Enligt Diego Munoz är Chile ett land fullt av filmskapare och filmkännare, men det stora lyftet för den chilenska filmproduktionen kom när tekniken blev digital, framför allt in på 2000-talet. Under diktaturen var det svårt för alla kulturyttringar, men även in på 90-talet var filmskapandet lite avvaktande. Det fanns inte heller samma statliga stöd som i dag, berättar Diego.
Jag säger att jag berördes av Andres Woods Historias de futbol, som visades på en filmfestival i Stockholm under den perioden, att jag älskade den filmen.
– Andres Woods är en av Chiles bästa regissörer, men betänk att den filmen egentligen består av tre olika, sammanlänkade filmer. Det var fortfarande svårt att producera kvalitativa långfilmer på den tiden.
Men även om det dröjde med inhemska produktioner var det chilenska filmintresset stort. När landet öppnade sig efter diktaturen blev det möjligt att se filmer från omvärlden.
– Jag älskar Bergmans filmer, säger Diego, men Sverige kommer inte fram i dem. Bergmans fokus på det personliga är hans styrka. Samtidigt saknas en bild av samhället Sverige, den sociala berättelse som finns i de chilenska filmerna.
Många som studerar estetiska ämnen på universitet har någon gång under studietiden en Bergman-period. Diego berättar att hans lärare älskade Bergmans filmer och visade flera av dem för studenterna. Läraren som visste att Diego älskade skräckfilmer sade att Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet också var en skräckfilm. Men utan blod, visade det sig.
– Jag hittade min riktiga ingång till den filmen senare, genom andra regissörer. Wes Craven har berättat om sin inspiration från Det sjunde inseglet, och där förstod jag vilken stor och viktig regissör Bergman var.
Senare upptäckte Diego Muñoz Bergmans stora teman: demonerna och drömmarna.
– Ingen kunde beskriva mardrömmar lika bra som Bergman. Alfred Hitchcock tog hjälp av Salvador Dali, men det blev ändå inte lika starkt. Drömsekvenserna i Smultronstället ser jag upprepas i Exorcisten. Där har ju också Max von Sydow en viktig roll.
Som nyligen inflyttad i Santiago kommenterar jag under vårt samtal att döden inte känns lika närvarande i Santiago som i svenska städer, där människor passerar begravningsplatser dagligen på väg till jobbet eller på löprundan, eftersom kyrkogårdar ofta ligger mitt inne i stadskärnorna. Diego bekräftar min känsla, och menar att detta är ett skäl till att Bergmans filmer griper tag i så många människor i Chile.
– Personliga reflektioner om döden är inte ett samtalsämne här i Santiago, och inte heller ett vanligt förekommande tema i filmer, säger Diego.
– Det finns filmer som behandar temat, som La vida me mata av Sebastian Silva, men de är inte många. I Chile pratar man mer om det sociala, om orättvisor och klassfrågor. Tidigare handlade alla filmer om det. På senare år har andra teman blivit vanligare.
Ett par exempel på nya, mer individbaserade teman i chilensk film är årets Oscarsvinnare En fantastisk kvinna av Sebastian Lelio och Sin filtro/No filter av Nicolas Lopez. Film är stort i Chile, och Ingmar Bergman är utan tvekan ett namn som nämns med stor vördnad.
info@opulens.se
