REKOMMENDATIONER. Björn Gustavsson om filmerna du inte ska missa i vinter.
Björn Runge fick en Guldbagge för både bästa regi och bästa manus för den starka relationsfilmen Om jag vänder mig om (2003). Det var ett uppslitande verk, med djupa bottnar, och som fick mig att associera till såväl Norén som österrikaren Michael Haneke. Även Björn Runges följande filmer, Mun mot mun (2005) och Happy end (2011), vittnade om regissörens skarpa blick för familjekonflikter, ofta sedda ur ett närmast psykoanalytiskt perspektiv.
I höst har Björn Runge varit aktuell med The wife; en film som säkerligen kan öppna även många amerikaners ögon för denne svenske filmbegåvning. Glenn Close spelar ypperligt en maka som frivilligt ställt sig i skuggan av sin författande make (Jonathan Pryce, som är utmärkt i denna roll) vilken i början av 90-talet tilldelas Nobelpriset i litteratur. Tillsammans reser paret till Stockholm, där filmen till största delen utspelas.
The wife, baserad på Meg Wolitzers roman med samma namn, är ännu ett familjedrama signerat Björn Runge. Här finns också ett feministiskt perspektiv: det antyds att hustrun egentligen är huvudförfattare i det yrkesmässiga samarbete makarna haft genom åren. Hur det egentligen förhåller sig med denna sak får vi dock inte riktigt veta. Detta faktum innebär att filmen — hur välspelad och sevärd den faktiskt än är — känns aningen ofullständig. Stort plus dock för den kvickhet som livar makarnas prövningar i livet. Fantastiska oneliners lättar upp detta i grunden tragiska relationsdrama.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Av helt annat slag är Staffan Lindbergs varma, ömsinta och romantiska komedi Lyckligare kan ingen vara, som har premiär nu i slutet av december och som säkerligen kommer att dra fulla salonger. Det är en film med samma breda tilltal och lite skruvade humor som i Filip Hammars och Fredrik Wikingssons Tårtgeneralen, men här finns också en lite lätt sockrad satir à la Solsidan. Det finns dessutom klara paralleller till den brittiska filmen Love actually och till Woody Allens 90-talsfilm Fruar och äkta män. Men här finns också ett släktskap till En man som heter Ove — också den producerad av Annica Bellander-Rune, som här alltså samarbetat med Staffan Lindberg.
Lyckligare kan ingen vara präglas av ett smått ironiskt och lite distanserat förhållningssätt gentemot de människor vilkas liv här skildras i korsklippta, parallella handlingstrådar — men där flertalet mot slutet återförenas i en atmosfär påminnande om kalasstämningarna i Ikeas reklamfilmer.
Förvisso kommer här Staffan Lindberg med en feel good-film, men inget ont i det. Värmen, humorn och den milt överseende attityden gentemot vardagsmänniskors besvärligheter, strävanden och drömmar blir till ett kärleksfullt hopkok på ingredienser hämtade från svensk samtid. Och med skådespelare som David Hellenius, Helena af Sandberg och Kjell Bergqvist som extra bonus måste denna film starkt rekommenderas.
År 2019 kommer Hugo Liljas och Pella Kågermans ambitiösa Aniara ut på de svenska biograferna. Den baseras på Harry Martinsons dystopiska diktverk, med samma namn, från 1956 och starkt påverkat av kärnvapenhot och kalla kriget-stämningar.
Aniara är en lågbudgetfilm som på ett imponerande sätt omformat diktsviten om rymdskeppet som kommit ur kurs till en berättelse som känns ruggigt aktuell. Vi får se en hypermodern rymdfärja i reguljärtrafik till Mars, som mänskligheten börjat kolonisera i ett läge där jorden håller på att bli obeboelig, på grund av ett klimat som löpt amok.
Via en shuttle-farkost flyr tusentals svenskar till en väntande, jättelik rymdfärja som mest av allt påminner om en högteknologiskt utrustad, jättelik Finlandsfärja. Miman har blivit en datasal där människor kan koppla upp sig mot minnen av jorden och en värld som snart inte längre finnas. Plötsligt råkar rymdfärjan ur kurs, och människorna reagerar på olika sätt. Hopp blandas med total uppgivenhet. Alltsammans är ruggigt och gestaltat på ett mycket trovärdigt sätt.
En annan ruggig film denna höst är Gaspar Noés Climax: en fransk produktion om ett annat slags undergång: ett gäng dansare samlas i ett stort hus på landet för att ha fest — men någon har blandat lsd i dryckerna och snart urartar festen till en skräckupplevelse där man som åskådare dras in i en malström av urspårad sex, självdestruktivitet och besinningslöst våld. Nästan som Lord of the flies i fransk nutidstappning.
En annan fransk — och mycket sevärd film — är Xavier Giannolis Uppenbarelsen, där en mycket erfaren journalist (ytterst väl spelad av Vincent Lindon) får ett mycket udda uppdrag: en kardinal i Vatikanstaten ber denne ärrade krigskorrespondent att ta reda på vad som egentligen hänt i södra Frankrike där en ung flicka säger sig ha fått en uppenbarelse där Jungfru Maria visat sig och där nu pilgrimer flockas i tusentals.
Den skeptiske journalisten försöker att gräva i historien och ställs efterhand inför en komplex historia av lögner och sanningar att han slutligen måste inse att allt faktiskt inte kan beläggas. Livet har många hemligheter: vi kan omöjligt nå full kunskap om allt. Här finns klara paralleller till exempelvis Tarkovskijs Offret; den film som kom att bli den ryske regissörens konstnärliga testamente.
Nu för tiden är det inte ofta man hör applåder i biosalongerna. Men det hände när jag såg Bryan Singers dokumentärt baserade Bohemian Rhapsody, som rekonstruerar berättelsen om den engelska 70-talsgruppen Queen. När musiken från den legendariska Live Aid-konserten på Wembley 1985 tonade ut, fylldes salongen av applåder från flertalet av de 500 besökarna i den stora salongen på Saga i Stockholm. Queen var ett av de rockband som i likhet med Emerson, Lake & Palmer och Genesis med flera experimenterade med olika stilar och även kom att ge upphov till den subgenre som kallades symfonirock. Rami Malek är utmärkt som Fred Mercury: här en lite vilse yngling som i musiken, och framför allt framför mikrofonen, finner sin verkliga plats i livet.
Bohemian Rhapsody är ingen storartad film — snarare en hyggligt återberättad historia om ett av 70-talets största rockband, men det som verkligen gör den sevärd är faktiskt den fantastiska musiken: den står sig förbluffande bra, även med vår tids mått.
bjorn.gustavsson@opulens.se
