RÄDSLA. Att komma ut ska fortfarande vara en schlager, komplett med tonartshöjning i slutet där allt blir bra. Men Emil Åkerö ser en film som visar att det är lika svårt som någonsin.
Love, Simon
Regi: Greg Berlanti
Manus: Elizabeth Berger och Isaac Aptaker
Baserad på en roman av Becky Albertali
Medverkande: Nick Robinson, Jennifer Garner, Josh Duhamel med flera
– Men i dag är det väl inget svårt att komma ut va?
Jag är i 20-årsåldern och jobbar som skolinformatör för RFSL. Vid varje besök säger minst en lärare detta, men med rätt orolig ton, som för att försäkra sig om att världen blivit bättre. Att nu för tiden är det väl inget svårt att vara homosexuell. Vi har ju både kändisar och homoäktenskapet har ju precis införts.
Nu, när jag är i 30-årsåldern och fortfarande föreläser, har de slutat fråga. Vi har helt bestämt oss för att det går att komma ut nu, är det som de säger, att det här är inget att prata om längre. Nuförtiden är det Pridefiranden i både Ånge och Norrköping, och bögar har ju fått gifta sig länge. Det här är ju inget problem längre.
Sedan ser jag Love, Simon och inser att ingenting har förändrats. Simon är 16 år och bög. Han mailar med en annan kille på skolan, båda två under pseudonym av rädsla för att påkommas och outas. Till dess Simon obetänksamt nog kollar sin mail på skolbibliotekets dator och en annan elev tar skärmdumpar av deras mail och utsätter Simon för utpressning.
Absolut ingenting har förändrats. Även om Simons föräldrar är väldigt accepterande och hans vänner väldigt liberala är han livrädd för att komma ut – livrädd för att göra någon besviken, livrädd för att inte leva upp till alla andras förväntningar. För de som ställer frågor, de som anser att detta inte är något att prata om, är varken genuint oroade eller optimistiska, utan vill bara att man ska bekräfta deras desperata önsketänkande om att världen blir bättre. För när livet tar oväntade vägar, som när Simons föräldrar konfronteras med att deras son är bög, måste de omvärdera föreställningar de haft om livet, drömmar för sina barns räkning och kanske till och med sin egen spridning av homofobiska skämt.
Skådespeleriet i Love, Simon är bländande, framför allt Jennifer Garner i rollen som Simons mamma som i en väldigt känslomässig scen visar att hon förtjänar bättre än att spela i lökiga komedier. Här väjer man inte för att sonens utkommande är omskakande till och med för den mest liberala och accepterande föräldern.
Men framför allt fascineras jag av att vi inte har kommit längre: att detta fortfarande är ett narrativ i vår populärkultur, att det finns kvar så mycket att berätta om känslan av att vara ensam i världen. Om folk bara får lite tid och får se att bögar är precis som alla andra kommer de att komma till sina sinnens fulla bruk och anordna parader genom skolan. Att Simon inte är flamboyant gör att han lättare blir accepterad än den feminina bög på hans skola som råkar ut för buffliga tonårskillar.
För att komma ut ska fortfarande vara en schlager, komplett med tonartshöjning i slutet där allt blir bra. Men ingen ser vad som händer när ljuset slocknat och biljettförsäljaren gått hem. När du sitter där i din loge och inser att nu börjar livet, nu ska du leva som öppen bög och handskas med alla de rädslor du haft och en värld som fortfarande utgår från att alla alltid är heterosexuella, och hur öppna och toleranta de än är måste du komma ut som något. Så länge man kan göra filmer om det här är det fortfarande en svår grej.
info@opulens.se
