TRAGEDI. “Att göra film av något så smärtsamt som ett nära begånget terrordåd eller katastrof kräver sin regissörsmässiga fingertoppskänsla. I värsta fall blir resultatet ett etiskt magplask, men där finns också exempel på respektfull skildrad filmterapi”, skriver Karolina Bergström.
I slutet av augusti blev det klart att Paul Greengrass, regissören bakom ”Bourne”-filmerna, nu ska göra Netflix-film av 2011 års terrordåd på Utøya och i Oslo. Och trots att det känns som att Anders Behring Breiviks avskyvärda attentat inte ligger längre än ett flämtande andetag bort i tiden, finns i skrivande stund planer på inte mindre än tre filmer samt en tv-serie baserad på händelsen. Redan 2012 släpptes dessutom den amerikanskproducerade lågbudgetfilmen Utøya Island, vilken mottog stark kritik för att ligga för nära i tiden de händelser man på ett högst tvivelaktigt sätt försökte gestalta.
För oss som minns den totala känslan av skräckslagen surrealism under de där nyhetstäta timmarna för mer än sex år sedan, när ingen visste mer om vad om hände utöver att norska ungdomar på socialdemokratiskt sommarläger brutalt sköts till döds en efter en av en okänd gärningsman, ter sig tanken på en film om deras död så nära inpå kanske inte helt självklar. Men kan en film om händelsen rentav fungera som kollektiv bearbetning av det ofattbara ämne den berör? När har de känslomässiga såren läkt tillräckligt för att kunna hanteras i filmisk form, och hur ska en filmskapare i så fall bäst närma sig det ämne hen vill skildra?
Att göra film av verkliga katastrofer är förstås inget nytt under solen, inte heller mångfalden av infallsvinklar som florerat under åren. Bland lågvattenmärkena får nämnas den tyska regissören Jutta Rabes spekulativa konspirationsthriller Baltic Storm (2004), där Rabe beskriver Estoniakatastrofen som orsakad av ett politiskt attentat och som av en av dem som förlorat anhöriga i katastrofen kallats ett ”kommersiellt spektakel av värsta mått”. Inte heller det verklighetsbaserade sjödramat Den perfekta stormen höll sig riktigt inom etikens grundvalar, med en oförmåga att kunna redogöra för det verkliga händelseförloppet vilket renderade i ett flertal stämningar från de anhöriga till offren.
Då tar filmer som Gus van Sants pastellskira ungdomsskildring Elephant, delvis baserad på Columbinemassakern där tolv elever och en lärare sköts ihjäl av två sistaårselever på samma skola, ett betydligt varsammare och mer respektfullt grepp om den händelse den utan överdrivna gester sökte gestalta. Även tsunamiskildringen The Impossible (2012) mottog, utöver en del kritik för sitt fokus på en drabbad vit turistfamilj, i regel positiv respons från bland annat en överlevande från tsunamin som beskrev filmen som ”vackert träffsäker”.
Att lyssna in, vara lyhörd och framför allt arbeta med respekt för de som drabbats av dådet torde vara a och o när man som filmskapare närmar sig ett terrordåd så nära i tiden som det på Utøya. Vad gäller regissören Carl Javérs dokumentärproduktion Reconstructing Utøya, som beräknas få premiär nästa år, tyder mycket på att filmen kommer leva upp till dessa kriterier. Man kommer låta en skara överlevande själva få rekonstruera händelsen i en studio där tejpade rutor får symbolisera olika områden, och hoppas kunna förmedla vad det innebär att som överlevande bära minnet av Utøya – inte enbart låta gärningsmannen vara den som definierar det inträffade.
Kanske finns det inte något entydigt svar på när det är okej att närma sig en traumatisk händelse i filmform, och troligtvis ligger svaret mer i tillvägagångssättet än i tidsrymden. För på samma sätt som det är den som kränks som själv ska få definiera sin känsla, bör också de drabbade av ett dåd eller naturkatastrof få medverka i hur händelsen till sist framställs på vita duken.
karolina.bergstroem@opulens.se
