FILM. Ingela Brovik summerar filmåret 2024 och lyfter fram de filmer som hon betraktar som årets bästa.
När filmåret 2024 ska summeras konstaterar jag att svensk dokumentärfilm står sig bra. Det finns flera intressanta berättelser med spännande perspektiv och infallsvinklar. Till exempel den skånske filmaren Nils Petter Löfstedts ”Det omätbara”, som är en angelägen film med intensivt fotografisk skärpa i sin skildring av arbetet på förskola och sjukhus. Arbetsplatser där hans föräldrar arbetar. Det har resulterat i en filmiskt konstnärlig berättelse som vi knappast sett förut.
Här varvas intervjuer med personal och röster, som framför idéer om omsorgens betydelse. Det görs med visuell kraft, poesi och skärpa. Det är sammanfattningsvis en stark dokumentärfilm från Malmö som tråkigt nog inte fått någon nominering till Guldbagge.
Nämnas bör också ”Bröderna Andersson”, en dokumentärfilm från Göteborg i regi av Johanna Bernhardson om Roy Anderson och hans bröder. Det är en film som med göteborgsk humor berättar om Roys Anderssons väg till internationell succé som filmregissör samtidigt som hans bröder stannar kvar i arbetarklassen i Göteborg. Inte heller den här filmen fick någon Guldbaggenominering, trots att en framstår som en av årets bästa dokumentärfilmer.
Den svenska dokumentärfilm som lockat den största publiken på bio i Sverige under de senaste 50 åren, Filip Hammars och Fredrik Wikingsons ”Den sista resan”, har däremot nominerats till Guldbagge för bästa dokumentärfilm -och bästa film – samt utsetts till Sveriges Oscarsbidrag. Filmen går för övrigt nu att se på SVT Play.
Tidigare har det varit klassiska svenska dokumentärer, med arbetarklassperspektiv, av Stefan Jarl som haft det högsta antalet biografbesökare – tills nu, när ”Den sista resan” haft sanslös framgång. Själv minns jag när Filip och Fredrik besökte bio Royal i Malmö för att inför fullsatt biograf diskutera filmen med publiken. Ett roligt, lustfyllt samtal som visar hur mycket en svensk dokumentär om liv, åldrande, sjukdom och kärlek kan betyda för oss i publiken.
En annan bra och angelägen film på bio är spelfilmen ”The zone of interest” i regi av Jonathan Glazer, Storbritanien/Polen. Handlingen utspelas under andra världskriget och skildrar hur Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss bor med fru och barn i en fin villa precis vid Förintelselägret, där han jobbar varje dag. Filmen visar hur rök syns, ljud hörs, en chockerande kontrast till familjen stiliga överklasshem där man låtsas inte veta något om vad som pågår. Regissören förankrar dåtid och nutid med några speciella filmscener som gör denna film unik med sin historiska berättelse och perspektiv på såväl då- som nutid.
”Green Border” är en spelfilm i regi av den polska regissören Agnieszka Holland. Här har vi att göra med en film i som utspelas i nutid. Det är ett starkt drama om hur flyktingar försöker ta sig från Belarus till Polen, men närmast fraktas mellan de båda ländernas gränsvakter på ett så brutalt och aggressivt sätt att det väcker associationer till andra världskriget. Ett ilsket spel med mycket starka politiska undertoner pågår. Det är ett motiv som den polska regissören hanterar väl, i en film som väcker starka känslor genom sitt kraftfulla sätt att gestalta den tid vi lever i, med människor på flykt som behandlas som icke-existerande varelser.
”Israel Palestina på svensk tv 1958-1989”, i regi av Göran Hugo Olsson, är en flera timmar lång dokumentär som bygger på ett stort och mångsidigt arkivmaterial som visar den svenska tv-nyhetsbilden av utvecklingen i Israel och Palestina med långa sakkunniga, nyanserade reportage, som ger en rejäl bakgrund för att förstå dagens läge.
”Perfect Days” i regi av Wim Wenders, Tyskland /Japan, är en spelfilm som liknar en dokumentär om en manlig städare av toaletter i Tokyo. Filmen följer städaren från morgon till kväll, i en lågmäld story. Wenders har skapat ett mjukt och lyhört porträtt av en manlig arbetare som inte riktigt vet vilken status hans arbete har, och hur han skall förhålla sig till det. Trots att detta inte är en dokumentär, fast Wenders har gjort många minnesvärda sådana, har denna spelfilm en prägel av autenticitet som känns unik, genom sitt perspektiv och en enkel men likväl komplicerad berättelse. Detta är Wim Wenders när han är som bäst.
info@opulens.se
