ISCENSÄTTNING. “När man läser den Beckettska protesten förstår man iscensättningens enkelhet. Vad som behövs är ett kalt rum med två små fönster som sitter högt upp. Två soptunnor syns i förgrunden. I mitten sitter den blinde huvudpersonen Hamm i en karmstol”, skriver Percival.
När den världsberömde dramatikern Samuel Beckett år 1968 träffade Ezra Pound i Paris, nämnde denne poet, som efter sin frigivning bodde i Venedig, att han igenkände sig själv i dramat Slutspel. Detta Beckett-drama hade haft sin urpremiär 1957 i sin franska originalversion på Royal Court Theatre i London. Men att spela på franska för en engelsktalande publik hade inte varit något dramats författare hade önskat. Översättningen till hans modersmål engelska tog längre tid än väntat. Men så småningom kom den engelska versionen att spelas på Royal Court Theatre.
Beckett såg tillsammans med sin amerikanske vän och regissör Alan Schneider en Royal Court-uppsättning av Endgame och viskade då i sin väns öra: ”It’s all wrong” (”Allt är fel”). Dessa ord nämndes inte under mötet med Ezra Pound, som såg sig själv som den gamle mannen (Nagg) i den ena soptunnan i det slutspel som fortfarande pågår. I slutet av mötet uppstod en lång och talande tystnad, cirka 15 minuter. Efter denna tystnad reste de sig upp, omfamnade varandra och skildes, får man förmoda, utan ett ord.
Alan Schneider, som länge förberedde sin USA-uppsättning av Endgame, gav Beckett en schackbok med titeln Five Hundred Endgames, eftersom han visste att denne var en erfaren schackspelare som till och med hade spelat schack med den experimentelle franske konstnären och schackexperten Marcel Duchamp.
I början av den ovanligt framgångsrika Beckettska teaterkarriären var många regissörer indragna i spelet, medan författaren själv i någon mån försökte hålla sig i bakgrunden. Hela tiden hade han svårt att komma ifrån känslan av att allt är fel. Till slut tog han själv tag i tömmarna och genomförde under 1970-talet många väldokumenterade och uppskattade regiuppgifter, framför allt i Tyskland. När jag år 1977 vistades hos en familj vid namn Molloy i Cheltenham, England, talade jag med teaterkännaren och BBC-medarbetaren Martin Esslin, som berättade om Becketts pågående regiarbete med pjäsen Krapps sista band i Berlin. Jag skrev ett kort och fick omgående svar till adressen c/o Molloy. I sitt svar hade Beckett skrivit: ”Enjoy yourself in England!” och han var naturligtvis road av associationen till sin roman Molloy.
Slutspel har spelats överallt på jorden. Likaså Krapps sista band och andra skådespel av denne slutspelsförfattare. Vi spelar alla våra spel och vill ibland få ett slut på hela historien. Men vem är vår motspelare? Har vi en chans att vinna? Kan vi uttala orden ”Schack matt!” och dra en lättnadens suck? ”Nu har jag fått nog. Nu har jag sagt mitt …” Men så enkelt är det inte. Ingen slipper undan sitt eget slutspel … för att nu inte tala om mänsklighetens slutspel.
Vissa makthavare är som fästingar. De fortplantar sig snabbt och tar för sig där de kommer åt. Men inte ens dessa mer eller mindre vinstbesatta spelare och blodsugare kommer alltid undan. De är inte allenarådande i ett samhälle som använder sig av kontrollsystem, hotelser, vapen, skatteparadis, oljepengar, kärnkraftsberoende etc. Nej, ingen kan köpa sig fri. ”Sanningen skall göra eder fria”, säger en huvudrollsinnehavare i en bok som åtminstone prästerna läser. Men vad är sanning? Detta undrade den romerske prokuratorn Pontius Pilatus för ungefär två tusen år sedan. I vår tid försöker forskare, kvinnor och män, berätta för oss vad sanning är och vilka vi (homo sapiens) är. Allt detta medan slutspelet pågår och ett oräkneligt antal människor svälter ihjäl eller dör på sin väg mot en frihet som hägrar vid horisonten.
Här i vår mer eller mindre frispråkiga demokratiska värld är ordet fritt, skulle man kunna tycka. Men vem är det som bestämmer vilka som får tycka i de regerande medierna, och hur man bör tycka? Vilka står som befälhavare på den till synes segerrika pansarkryssaren? Det är väl knappast filmregissören Sergej Eisenstein som visar vad han tycker i sin film Pansarkryssaren Potemkin och i sitt mästerverk: filmen om Ivan den förskräcklige. Både Beckett och Artaud, två egensinniga teaterskapare, var intresserade av Eisenstein. Ja, Beckett ville till och med bli hans medhjälpare, och Antonin Artaud skulle kunna ha blivit hans medskapare i den Mexikofilm som tyvärr aldrig blev fullbordad. Den hänsynslöse potentaten och tyrannen Josef Stalin motarbetade det fria skapandet, ett motarbetande som även pågår i slutspelets tid.
Dramatikern Samuel Beckett ville att hans scenanvisningar skulle respekteras, vilket inte alltid har skett. Alltför många dåliga uppsättningar har sett dagens ljus, om man nu kan tala om ljus i detta sammanhang. Ett av de mest flagranta exemplen är en New York-föreställning, som dock Alan Schneider inte var skyldig till. Beckett protesterade, men det hjälpte inte. Han skriver: ”Any production of Endgame which ignores my stage directions is completely unacceptable to me. My play requires an empty room and two small windows. The Art Production which dismisses my directions is a complete parody of the play as conceived by me. Anybody who cares for the work couldn’t fail to be disgusted by this.”
När man läser den Beckettska protesten förstår man iscensättningens enkelhet. Vad som behövs är ett kalt rum med två små fönster som sitter högt upp. Två soptunnor syns i förgrunden. I mitten sitter den blinde huvudpersonen Hamm i en karmstol. Tjänaren Clov passar upp eftersom Hamm inte kan använda sina ben. I soptunnorna, vars lock öppnas vid vissa tillfällen, befinner sig den äldre generationen: Nell och Nagg. En av Naggs repliker lyder: ”I want me pap!” (”Jag vill ha min välling!”) De äldre måste pysslas om, och de minns med gott humör scener ur det förflutna. Hamm, som kan leva i nuet, tänker också på framtiden. Han säger till sin tjänare Clov att ta en stege, klättra upp och se ut först genom det ena och sedan genom det andra fönstret. Finns det någon framtid? Är landet helt och hållet öde?
Slutligen upptäcker Clov en liten pojke, en tänkbar ”progenerator”. Men vem vet, i den värld som går mot sitt slut, och vem tror, när slutet närmar sig, på en ny början?
I det pågående slutspelet är Dagens inbrott inte ens en hägring. Den mänsklighet som färdas på nattens flod mot en ny gryning är inte mycket mer än en dröm i vår tids historia. I pjäsen Slutspel har det mesta sagt sitt. Men var befinner vi oss i den så kallade verkliga världen? Hur många tror att solen återigen ska inta sin plats i högsätet och att de gamla förlegade energikällorna (kol, olja, kärnkraft) ska somna in för gott? Överallt är vinsten den morot som för åsnan (människan) framåt mot allt större katastrofer. Man vet att endast fyra procent av Saharas öken räcker för att försörja hela världen med energi, om nu solenergitekniken används. Men från vetskap till handling är steget ofta långt.
Den heliga jorden, det heliga vattnet, den heliga luften och den heliga elden talas det om hos vissa urfolk och i sagor, myter och legender. Men vad är heligt för en vanlig västerländsk människa? Är det pengarna, bilen och semestern? En ovanlig västerlänning och en banbrytande miljöföregångare är österrikaren Viktor Schauberger (1885–1958) som talar om det levande vattnet, jungfrukällornas otroliga livskraft och den energi som upphöjer i stället för att förnedra. Den gamla medvetandevärlden som fortsätter att suga ut jordens resurser gräver en grav åt sig själv. Vem tror i dag att människor förmår kontrollera det avfall som kärnkraften åstadkommit och som ska bevaras i kopparkapslar på cirka femhundra meters djup under markytan? De kärnkraftstroende räknar med att kapslarna som bevarar det radioaktiva avfallet ska hålla i cirka hundra tusen år. Vad är det för genier som ligger bakom denna galna uppfinning: kärnkraften?
När Samuel Beckett skrev sitt drama Slutspel hade atombomber fallit över Hiroshima och Nagasaki. Men ingen kunde då inse faran med de kärnkraftverk som skulle komma att byggas till en kostnad som är i det närmaste astronomisk. Förintandet får tydligen kosta hur mycket som helst. Men om någon påstår att Dagens inbrott är på väg tror inte många på en sådan möjlighet. Skulle detta ”inbrott” kunna innebära en ny mänsklig möjlighet där allt liv respekteras? Ja, dramat pågår utanför alla kommersiella scener, mediecirkusar, talkshows etc.
Ingen har ännu upptäckt de Främlingar som uppenbarar sig vid horisonten när Dagen bryter in. Vilka är dessa Främlingar? Är de individer som inte längre tjänar maktens herrar och system? Bär de inom sig en ny medvetenhet, en ny livsnärvaro och en ny världsbild? Henrik Ibsen skrev en gång i sitt drama Brand: ”Var det du är/och var det helt/och icke styckevis och delt.”
Man stryper fantasin och tämjer energin. Robotarna ökar i antal, och många påstår med övertygelse att allt är fel. Men är allt fel? Nej, naturligtvis inte. Uppvaknandets människor är inte enbart dröm och dikt. Skådespelet Dagens inbrott kommer troligen att upptäckas och iscensättas när slutspelets människor har sagt sitt.
I Becketts Slutspel kan man läsa: ”Something is taking its course.” (Någonting följer sitt lopp.) Något håller på att uppstå … i ett slutspel som ingen kan undgå att lägga märke till …
info@opulens.se
