TEATER. Under alla förhållanden är Sokrates död en underhållande och välspelad föreställning. Erik Åkerlinds tolkning av Sokrates egenheter är både rolig och kongenial, skriver Torsten Rönnerstrand.
Det pågår en kamp om arvet från antiken. Ett vittnesbörd om det var boken Not All Dead White Men som 2018 utgavs av Donna Zuckerberg. Hon är en i USA mycket aktad expert på antikens kultur och samhällsliv och dessutom känd som syster till Facebookgrundaren med samma efternamn.
Zuckerberg visar att arvet från antiken systematiskt missbrukats av den amerikanska högerextremismen. Med hjälp av lösryckta och ofta illa förstådda citat från antika författare har man ifrågasatt demokratin och dessutom pläderat för den vita rasens överhöghet över de färgade och (den vite) mannens rätt att härska över kvinnan.
Det finns onekligen ett visst fog för Zuckerberg tes. Likväl måste man konstatera att hennes bild är alltför ensidig. Visst finns det högerextermister som åberopar sig på antiken, men de brukar inte nå utanför den trånga kretsen av likasinnade.
Därtill kommer att några av vår tids mest inflytelserika författare och tänkare utnyttjat det antika arvet för demokatiska och egalitära syften. Ett exempel är pseudonymen Elena Ferrante, författare till en romanserie om livet i Neapel – Min fantastiska väninna – som gjort succé i hela västvärlden. Ett annat exempel är den grekiske ekonomen Yanis Varoufakis som efter sin tid som omdebatterad finansminister i Grekland leder den paneuropeiska vänsterrörelsen Diem25.
Ett liknande sätt att utnyttja arvet från antiken kunde vi i höstas se i en föreställning på Göteborgs Stadsteater. Vad jag tänker på är Sofokles Antigone i bearbetning av den kanadensiska poeten och antikforskaren Anne Carson. Här var den feministiska och egalitära tendensen starkt understruken.
Mer tveksamt är detta i en annan av det västsvenska teaterlivets intressantaste föreställning, Sokrates död, en nyskriven pjäs av Hans Blomqvist, på Göteborgs Dramatiska Teater. Här finns inslag som möjligen skulle kunna ge stöd för Zuckerbergs tes att arvet från antiken håller på att tas över av den antidemokratiska högern. Ett exempel på det får vi då pjäsens huvudperson säger sig föredra diktatur framför demokrati.
Sokrates död har likheter med Lars Gyllenstens roman med samma namn, men den viktigaste utgångspunkten är ändå Platons dialog Apologin. Här återges den ryktbare filosofens försvarstal under den rättegång som slutade med att han 399 f. Kr. dömdes till döden.
I Apologin finns inte några antidemokratiska uttalanden av den typ som vi får höra i föreställningen på Göteborgs Dramatiska Teater. Det hindra inte att det finns fog för detta sätt att framställa Sokrates. I själva verket finns det mycket som talar för att det var hans motstånd mot demokratin som var det verkliga orsaken till att han pekades ut som brottsling och straffades med en dödsdom – och att just detta inslag i den sokratiska filosofin var vad som allra mest appellerat till hans lärjunge Platon.
I många av Platons skrifter återkommer Sokrates till den fråga som är grundtanken i hans statslära – kritiken av det demokratiska Aten och av demokratin som sådan. Hans huvudinvändning mot det demokratiska statsskicket var att det lät staten styras av människor som saknade den kompetens som krävdes.
Vill man tolka Sokrates välvilligt skulle man kunna säga att vad han rekommenderade var att införa ett expertvälde. Men sanningen är nog mera brutal. Vad Sokrates i själva verket ville var att införa en diktatur där undersåtarna helt saknade politiska och medborgerliga rättigheter.
Detta är något som inte brukar komma fram i diskussionerna om den rättegång mot Sokrates som ledde till att han avrättades. Därför är det inte helt ur vägen att denna mindre kända sida av hans lära lyfts fram i föreställningen på Göteborgs Dramatiska Teater. Det hindra inte att man kan känna sig lite frågande vad gäller syftet. Vad är egentligen tanken bakom att göra Sokrates till en sympatisk antidemokrat?
Under alla förhållanden är Sokrates död en underhållande och välspelad föreställning. Erik Åkerlinds tolkning av Sokrates egenheter är både rolig och kongenial.
info@opulens.se
