Anne Franks dagbok för 2020-talet

DRAMA/BARNFILM. Anne Franks påhittade vän Kitty väcks till liv i ett samtida Amsterdam i Ari Folmans nytolkning “Var är Anne Frank”. Animation och magi används för att visa hur historien är på väg att upprepas.

Den israeliske regissören Ari Folman slog igenom stort med den animerade dokumentären “Waltz with Bashir” (2008), en delvis självbiografisk berättelse om Folmans egna minnen kopplade till massakern i Sabra och Shatila under Libanonkriget 1982.

Den “svåra andra filmen” blev science fiction-pärlan “The Congress” (2013). En hallucinogen färgexplosion som utforskade digitalisering av människans medvetande. Den var före sin tid på många sätt men fick aldrig lika mycket uppmärksamhet som debuten. Efter en seriebearbetning av Anne Franks dagbok är Folman nu tillbaka med en animerad filmatisering. Eller snarare en omtolkning av berättelsen.

“Var är Anne Frank” tar avstamp i nutid på Anne Franks museum i Amsterdam, där den 13-åriga judinnan gömde sig för nazisterna under andra världskriget och skrev sin berömda dagbok. Turister cirkulerar genom lokalerna och genom magi väcks Anne Franks påhittade vän Kitty till liv från bokens sidor och tar fysisk form. Som ett levande spöke plockar hon med sig boken och ger hon sig ut på stan för att hitta sin vän, ovetande om att hon är död.

Berättelsen skiftar mellan tillbakablickar och nutid. Episoder ur dagboken spelas upp och illustrerar hur Anne Frank och hennes föräldrar flyr och gömmer sig. Samt hur Anne och hennes fiktiva vän Kitty har killsnack. Det är originalverkets bitar som hör till filmens starkaste partier.

Kitty i nutid träffar flyktingar som är på väg att utvisas från Holland, och visst finns här en väldigt tacksam parallell som visar hur historien upprepas, hur vi borde lära oss av Anne Franks dagbok för att inte hamna där igen.

Tyvärr är inte greppet med Kittys magiska uppenbarelse alltid helgjutet, och hennes romans med en charmig ficktjuv lite apart från resten av handlingen. Filmen riktar sig helt klart till en yngre målgrupp, men ibland hamras lärdomar om människors lika värde in med en alldeles för trubbig pekpinne.

Behållningen är ofta det kreativa bildspråket i Folmans animationer, som uttrycker mer känslor än det något styltiga samspelet mellan då och nu.

Kristoffer Viita/TT