TEATER. Det är alltså ingen allt igenom glasklar iscensättning, även om syftet och uppsåtet är minst sagt behjärtansvärt, skriver Lena S Karlsson som sett den aktuella föreställningen Ambulans på Dramaten.
Män som misshandlar kvinnor har med stor sannolikhet varit lika förekommande genom historien som idag: även om det tycks ha exploderat med all uppmärksamhet i nyhetsflödet under 2000-talet, med #Metoo-rörelsen som flaggskepp. Aldrig har det funnits så mycket sexuella trakasserier, våld och kränkande behandling som nu, tycks det efter all uppmärksamhet i media och i cyberspace.
Författaren och regissören Paula Stenström Öhman från det fristående scenkonstkompaniet Lumor samarbetar med Dramaten i den nyskrivna pjäsen Ambulans. Projektet har får stöd från Statens Kulturråd samt Kulturförvaltningen och ensemblen levererar en originell men spelbar pjäs med små resurser.
Ambulans bygger på dokumentärt material, framför allt intervjuer med olika vårdgivare, som ambulansförare och de som arbetar inom akutsjukvården. Paula Stenström Öhman har en bakgrund som kriminolog och baserar sina pjäser om angelägna och brännande problem på verkliga fallstudier, även om hon poängterar att hennes pjäser är ren fiktion. Inspirationen från psykoanalysen är också påtaglig.
I centrum finns en händelse, ett mord och misshandel i en nära relation, men det är en text som skaver ibland. Mest på grund av avsaknaden när det gäller genomtänkt dramaturgi. Ett stort ansvar läggs på publiken att tolka pjäsen – i den första akten behandlas i stort sett allt som hänt efter den avgörande händelsen i andra akten.
Urpremiären av Ambulans äger rum på Dramatens scen Målarsalen med fyra skådespelare som gör flera roller, de vandrar ut och in i sina roller. Huvudpersonen Simon – i pjäsens början 11 år – är omgiven av Katja och Helena, två systrar som försöker skydda honom från att gå under i en hotfull miljö när han förlorar sin mamma på grund av ett mord. En familj faller samman när också systern dör.
Huvudsakligen utspelas alla händelser i källaren på ett sjukhus, vars personal prövas hårt av ett övermäktigt tryck från patienter som inte får den hjälp de behöver. Alla är plågade av olika kriser och trauman, de befinner sig i ohållbara livssituationer, som accentueras av den totala bristen på empati eller oförmåga att bistå de nödställda. Representanter för BUP och socialtjänstpersonal kommer till tals. Trots att de bemödar sig blir samtalen mest gamla klichéer och förnumstigheter, tafatta försök att trösta de skuggexistenser som lever i utanförskap.
Här nere bland de hjälpsökande i sjukhusets bottenregioner möter vi missbrukarna Romulus och Remus, smutsiga uteliggare och tablett-tiggare, representanter för de totalt urspårade utom allt hopp. Den gamle Ludde och färjekarlen Carlos dyker också upp som biroller.
Paula Stenström Öhman säger sig ha påverkats av Dantes Inferno- eller Skärseldsvandring och T S Eliots The Waste Land, vilket är svårt att förstå, eftersom varken scenografi eller personregi ger publiken några hintar om vilka kretsar eller tillflyktsorter man passerar. Det är samma sterila och orörliga scenrum vi befinner oss i och även om skådespelarna anstränger sig att variera de olika personerna lyckas man inte alltid särskilt väl att göra trovärdiga gestaltningar av sina roller. Det är alltså ingen allt igenom glasklar iscensättning, även om syftet och uppsåtet är minst sagt behjärtansvärt. Men också här i detta mänskliga inferno finns en väg till upprättelse även för de mest utsatta individerna i samhällets tassemarker, konsten gör livet möjligt att leva. En trösterik tanke som man bär med sig ut i höstmörkret.
info@opulens.se
