TEATER. Mattias Andersson har uppenbarligen spänt bågen högt med sitt drama. Det här är en föreställning som väcker många frågor, skriver Lena S Karlsson.
Determinism av Mattias Andersson
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Ljus: Charlie Åström
Musik: Anna Sóley Tryggvadótir
Medverkande: Evin Ahmad, Alexander Salzberger, Thérèse Brunnander, Hannes Meidal
Dramaten, Lilla scenen
Passande nog har Dramaten premiär för Mattias Anderssons nyskrivna pjäs Determinism drygt en månad innan han tillträder chefskapet och blir konstnärlig ledare för denna nationalscen. En tung post som blivit allt svårare, med tanke på de många chefer som lämnat huset, mer eller mindre frivilligt, under de senaste åren. Man frestas att se uppsättningen av Determinism som en slags programförklaring. Ett drama om identitet, öde och frihet. Ytterst sett handlar det, som jag läser pjäsen, om makt; att utöva den eller att duka under för den.
Precis som i Mattias Anderssons Uppenbarelsen från 2017 baseras inte heller denna pjäs på något dokumentärt material. I centrum står istället frågan om i hur hög grad hur våra liv varit resultat av fria val eller yttre omständigheter. Huruvida vi är offer för krafter som vi inte styr över eller om vi, precis som Sartre menar, rent av är dömda till frihet.
För den som har fått August Strindberg estetik i Ett drömspel under huden kan Determinism te sig som en tillämpning av Strindbergs nydanande drama. Även i Determinism kan allt ske. Tidens gång är upphävd. Determinism är också en livsrevy i högt tempo bestående av minnen ”upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer”, för att tala med Strindberg. Också här ”klyvs personerna”, de ”fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas” i ett kontinuerligt flöde.
Mattias Andersson blandar flinkt drömmar och maktutspel – situationer som oftast uppstår då två ytterligare skådespelare, Thérèse Brunnander och Hannes Meidal, gör entré som Mary och Bill. Med dem uppstår förvecklingar. De uppträder ömsom hotfullt och ibland servilt. I en scen förvandlar sig Mary till en arrogant städerska som talar amerikanska och rappt citerar T. S. Eliot, för att diktatoriskt ta över scenen.
Allt börjar och slutar med en massiv skräll. Ett ungt par, X och Y, gör inbrott i en lyxvilla fylld av statusprylar. De tar för sig av husets goda. Whiskyn i barskåpet och när en ”bord duka dig”-supé där utsökta viner och delikatesser serveras, låter man sig väl smaka. Vid denna måltid börjar omvandlingarna. Paret iklär sig sömlöst rollerna som ägarna till den fashionabla villan, för att senare iklä sig andra identiteter – som om det varit nedslag i olika stadier på livets väg. X och Y övertar den frånvarande familjens trauma, deras längtan efter ett barn – som löses efter att ett barn plötsligt uppenbarar sig genom en lucka i golvet. Men barnet lider av en okänd sjukdom och tas ifrån dem av en kvinna som resolut för med sig barnet, en av Thérèse Brunnanders pregnanta rollgestalter. Skrämmande i sin överlägsna maktutövning. Över scenen vilar ett dolt hot, som vore det ett drama av Harold Pinter.
Dekoren spelar en väsentlig roll i Determinsm. Lyxvillan imploderar och drömmen om den perfekta inramningen till ett lyckligt äktenskap spricker. Resoluta män bär bort större delar av möblemanget och övrig dekor. Samtidigt tar man bort afrikanska masker och andra exklusiva föremål, som om det under ytan av rikedom och god smak, döljer sig ett intet; tänk dörren med fyrväpplingen i Ett drömspel. Mattias Andersson har uppenbarligen spänt bågen högt med sitt drama. Det här är en föreställning som väcker många frågor, men som besvarar få. Här ställs höga krav på ensemblen som hela tiden levererar, men stundtals känns uppsättningen lite blodlös och utstuderad, vilket är synd.
info@opulens.se
