AUTENTICITET. “Det är knappast en gissning från höften att kritikernas tokhyllningar av Amatörer till stor del beror på dess charmerande avsaknad av professionellt skådespeleri och Gabriela Pichlers närmast gudasända förmåga att regissera folk utan tidigare skådespelarvana.” Karolina Bergström om amatörtrenden inom svensk film.
I en scen i slutet av Gabriela Pichlers kritikerhit Amatörer, där två unga tjejer i ett fiktivt brukssamhälle tar saken i egna händer när kommunen söker locka dit ett tyskt lågprisvaruhus med hjälp av en kommunfilm, håller filmens kommunstyrelseledamöter utan stora åthävor möte med en tysk delegation på det lokala brunmurriga kaféet. Det knastertorra tonläget, den lika torra videokonferens som följer där beskedet om lågprisvaruhusets beslut ska meddelas, den hiskligt dekorerade tårta som man tar in i slutet i ett folkloristiskt försök att välkomna sina tyska kollegor – allt andas kommunal autenticitet.
Och det som får scenen att bränna till är knappast frukten av långa skådespelarerfarenheter, utan snarare bristen på desamma. Liksom i sin genombrottsfilm Äta sova dö har Pichler till övervägande del valt att arbeta med amatörer. Fredrik Dahl som spelar kommunaltjänsteman Musse är just detta även i verkligheten och besitter därmed ett helt batteri av byråkratiska erfarenheter att omsätta i filmisk tolkning. ”Jag är inte så säker på att jag skulle kunna hitta någon [professionell skådespelare] som kan göra det lika bra som han”, som Pichler frankt uttryckte det i en intervju i filmtidskriften FLM.
Det är knappast en gissning från höften att kritikernas tokhyllningar av Amatörer till stor del beror på dess charmerande avsaknad av professionellt skådespeleri och Gabriela Pichlers närmast gudasända förmåga att regissera folk utan tidigare skådespelarvana. Under castingarbetet inför Äta sova dö lade man bland annat ut lappar på arbetsförmedlingen. På så sätt fick man fatt på fastighetsskötaren Milan Dragišić till rollen som huvudpersonen Rasas pappa, ett lyckokast som senare gett Dragišić roller i filmer som guldbaggebelönade Min faster i Sarajevo. Rollen som Rasa gick i sin tur till fritidsledaren Nermina Lukač, även hon utan tidigare erfarenhet av skådespeleri men senare belönad med en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll.
Det är troligtvis inte heller någon slump att amatörskådespelaren och renskötaren Lene Cecilia Sparrok fick en guldbagge för sina insatser i fjolårets Sameblod, att hela fem guldbaggar gick till 2015 års debutfilm Tjuvheder, där nästan alla medverkande saknade tidigare skådespelarvana, och att Ruben Östlund blev Cannesbelönad och Oscarsnominerad för The Square, där branschfolk som pr-konsulter och gallerister helt enkelt spelar sig själva. Samtidigt har en filmveteran som Roy Andersson enligt egen utsago ett kartotek med över fyra tusen amatörer att rollbesätta ur. Och då har vi inte ens börjat närma oss den internationella filmscenen. För en av årets hittills bästa rollprestationer står en eklektisk kläddesigner från New York, amatörskådespelaren Bria Vinaite, i rollen som den unga modern Halley i The Florida Project, vars regissör Sean Baker upptäckte Vinaite på hennes färgstarka Instagramkonto.
Gissningsvis är vi inte helt färdiga med det professionella filmskådespeleriet. Men kanske får vi genom oerfarna skådespelare som de i Amatörer garantier för något oförblommerat genuint, där det vi ser har bäring på verkligheten. Kanske följer amatörtrenden inom film i spåren av det senaste decenniets realityvåg, där vi vant oss vid att få förment välregisserade inblickar i helt vanliga människors vardag. Oavsett vilket blir det minst sagt spännande att se vilka förmågor Gabriela Pichler och andra regissörer lyfter fram framöver i sina filmiska avtryck av verkligheten.
karolina.bergstroem@opulens.se
