”Aleph” med Iraqi Bodies är fascinerande scenkonst  

SCENKONST. ”Vi sitter bara tysta och vill meditera vidare inneslutna av den värld som denna scenkonstföreställning uppenbarat för oss,” skriver Lena Torquato Lidén, som sett Iraqi Bodies ”Aleph”.

Aleph
Iraqi Bodies
Atalante, Göteborg

Vi går en halvtrappa ner till Atalantes foajé som snart fylls med publik denna andra föreställning efter premiären. Teknikern introducerar och förvarnar om teaterrök, vilket är det jag minst av allt gillar med många föreställningar nuförtiden. Men med sjal framför ansiktet kan jag stå ut, för konstens skull…

Iraqi Bodies är en bekantskap som jag verkligen tycker om och ser fram emot att möta igen. Vi stiger in i scenrummet, en vit kub fylld med nämnda rök och med ett grovmaskigt vitt nät mellan aktörerna och oss. Det är som att lägga en nylonstrumpa över ansiktet och släta ut konturerna. I början ser man nätet, sedan koncentreras blicken på det som händer där bakom och nätet försvinner, precis som tid och rum också har en tendens att göra. I fonden en kon, en fyrkant och en boll och en tystnad som omsluter oss, bäddar in den blickstilla publiken i enbart andning.

Ut ur röken framträder magiskt en Charlie Chaplin-gestalt med sin karaktäristiska hatt och de spetsiga för stora skorna samt med en yxa i handen. Han går undan.

Sedan följer rörelse, dansaren Josephine Gray rör sig i den fotsida svarta klänning som är karakteristisk för uttrycket. En helt och hållet rörlig kropp i en klädnad som begränsar och hennes långa mörka hår utsläppt över ansiktet rör sig även det rytmiskt.

Texten, på svenska, handlar om en man som söker efter en sten med en inskription. Aleph Noon ska det stå, vilket betyder ”jag är här”. l både arabisk och hebreisk kultur är Aleph den första bokstaven i ordningen och den härrör från ordet för “oxe” och anspelar på de outsägliga mysterier som har att göra med Guds enhet. I slutet av sökandet finner han så stenen. Dock inser han att det är just den stenen i samma ögonblick som han kastar den ut i havet vid stranden där han sökt.

Sedan övergår scenen i tystnad igen. Det enda som hörs är ljud under fötterna när de rör sig över golvet och kvinnan springer, dansar, skrider i en cirkel, i en fyrkant och i en trekant som motsvarar fondens tre former. Kvinnan möter en gestalt med ett hundhuvud, vars mycket stora öron darrar när den rör sig, och hon jagas, kanske mer inifrån sitt eget väsen än av någon hotande makt. Men ja, det känns att det handlar om hennes rörelser, hennes kvinnlighet i relation till världen utanför. Kort sagt, vad det innebär att vara kvinna.

Föreställningen är slut men vi har tappat tidskonceptet och förstår inte att applådera. Vi sitter bara tysta och vill meditera vidare inneslutna av den värld som denna scenkonstföreställning uppenbarat för oss.