Teater Galeasen spelar Strindbergs Fordringsägare och vår teaterkritiker Lena S Karlsson finner att det är “en helgjuten föreställning som framhäver maktspelet mellan könen, lika aktuell idag som när pjäsen skrevs.”
Fordringsägare av August Strindberg
Scenografi: Joakim Bayoumi Karlsson
Kostym: Matilda Hyttsten
Musik: Fabian Grytt
Regi: Johan Wahlström
Medverkande: Lina Englund, Carl Magnus Dellow, Anders Berg
Teater Galeasen, Skeppsholmen
En klassiker på Galeasen, oförväntat men högst intressant! Det mest förbluffande, konstaterar jag på hemväg i oktoberkvällen, är att Johan Wahlströms version av Strindbergs Fordringsägare kommit mina förutfattade meningar på skam. Vad Galeasen och indieteaterns mest stridbara teaterchef Sofia Artin brukar presentera är samtida svensk och internationell dramatik, den senare oftast för smal för att spelas på institutionsteatrarna.
Fordringsägare är den tredje i raden av naturalistdramer där Fadren och Fröken Julie föregår den samma. I dessa sena 80-talsdramer ställer August Strindberg frågor om makt, fysisk och psykisk överlägsenhet i sin tids nietzscheanska anda. Läser man texten kritiskt upptäcker man rottrådar till Strindbergs samtida prosa som En dåres försvarstal och Han och hon. Allmänmänskliga drifter, intriger och maktspel blottläggs med närmast klinisk precision. Det handlar om hjärnornas kamp, ett envig där den svagare är dömd att falla liksom tidigare Kaptenen i Fadern och senare Julie i Fröken Julie.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Till sin form är Fordringsägare ett triangeldrama iscensatt i ett närmast tjechovskt sommarparadis, alltsammans utspelas på ett badhotell någonstans vid västkusten, där lätta sommarvindar böljar i draperier och eleganta toaletter. På scenen finns enbart det äkta paret Adolf och Tekla samt vännen Gustaf som ska det visa sig, är den före detta mannen. Han utnyttjar den nuvarande makens sorg över att hustrun tycks ha övergivit honom, en lumpen hämnd kan det tyckas.
Offret i denna vivisektion blir alltså oförtjänt den äkta maken, som i hustruns frånvaro förvandlats till en spillra, en usel epileptiker som förlorat förmågan att skapa. Han är ett lätt byte när den nyvunna vännen Gustaf som sätter klorna i honom i avsikt att uppdaga Teklas rätta natur, en vampyr som lever på att suga musten ur männen i hennes trollkrets.
Tekla, spelad med stor intensitet av Lina Englund, är i Galeasens tappning inte en karikatyr, snarare en mångfasetterad kvinna med ett havererat äktenskap i bagaget. Långt ifrån den ”gamla kokott” som börjat svärma för unga gossar på skärgårdsbåtarna, som Gustaf ironiserar över. Här är Tekla en stark kvinna, hela tiden närvarande också när hon inte är fysiskt närvarande på scenen.
Den som gör starkast intryck i den samspelta ensemblen är Carl Magnus Dellow, som spelar den tidigare maken, som Tekla i en roman framställt som en jubelidiot, ett nidporträtt i Strindbergsk anda. Han dompterar Adolf och är pregnant i sitt spel, en ränksmidare av rang. Gustaf är fordringsägaren som ställer Tekla till svars, men i en konfrontation med Tekla lyser den svikna med fortfarande djupt kända kärleken igenom. Anders Berg har rollen som artistbarnet som Tekla fostrat, den ännu så lättsuggererade Adolf, kanske styckets mest otacksamma roll.
Strindberg kallade sitt drama för en tragikomedi, men i Galeasens läsning av pjäsen har man tagit fasta på det tragiska. I Fordringsägare är inte tilltalet lika provokativt som brukar vara fallet när Galeasen presenterar en ny uppsättning . Här är Fordringsägare en renodlat naturalistisk realistisk tolkning av dramat från 1888, där texten penetreras med stor varsamhet av såväl iscensättare som av skådespelare.
Resultatet är en helgjuten föreställning som framhäver maktspelet mellan könen, lika aktuell idag som när pjäsen skrevs.