Ägget du inte vill ha till påsk

FILMPREMIÄR. När ett mystiskt ägg kläcks hos en influerarfamilj släpps ondskan lös i villaidyllen. Men kanske är mänskligheten det mest obehagliga i den finska skräckfilmen “Ruva”.

Influerarna har tagit över rollen som vår tids superstjärnor. Tack vare en perfekt fasad och en rad reklamsamarbeten kan en del personer tjäna rejält med pengar på att sälja sin “vardag” till offentligheten.

Men vad händer egentligen med barn som växer upp i den här typen av extrem exponering? Den gamla tidens kändisknattar tvingades förhålla sig till paparazzi-fotografer, i dag är det vårdnadshavarna som håller i kameran.

Vi har redan sett hur den andra föräldern till influerarbarn i Sverige drar i nödbromsen – samtidigt innebär en graviditet med efterföljande avkomma ofta en rejäl boost i klick och engagemang.

Regissören Hanna Bergholm har i sin första långfilm “Ruva” fört den här frågan rakt in i skräckfilmsgenren.

Tolvåriga Trinja gör allting för att hennes perfektionistiska och känslokalla mamma ska vara nöjd och glad. Moderns blogg skildrar det härliga finska vardagslivet med ljusa ytor, kristallkronor, snittblommor och traditionella könsroller. Omvärldens blick är viktigare än verkligheten.

Men allting ändras när Trinja hittar ett ägg i den dimmiga, mörka skogen, som ligger precis bredvid villaidyllen. Snart kläcks ett fågelliknande väsen, som tycks vara en ondare och mer impulsstyrd förlängning av Trinja själv.

För den som helst vill att det sympatiska nervsystemet (alltså “fight or flight-mode”) ska löpa amok på bio är det här inte rätt film. Till och med den räddaste av filmrecensenter (läs: undertecknad) kan se alla scener utan att blunda, med bara måttligt förhöjd puls.

I stället är det obehagskänslan som står i centrum. Filmens dubbelgångartema är visserligen läskigt, men mänskligheten visar sig, som så ofta, vara snäppet värre. Och visst känner man med tolvåringen, som i brist på kärlek från familjen söker det i ondskan.

“Ruva” är en skruvad skildring av att växa upp, långt ifrån realistisk verklighet. Det är också en spännande värld att befinna sig i, i väntan på att dagens influerarbarn ska bli gamla nog att bearbeta sina uppväxter i konsten. Förhoppningsvis – för deras skull – i en annan genre.

Sofia Sundström/TT