DOKUMENTÄR. Under Göteborgs filmfestival är regissören och filmaren Jasmijn Kooijman aktuell med kortfilmen Nu bor jag på en camping, en berättelse om några flickor på ett asylboende i Möllstorp. Vi möter henne i ett samtal om kameran, mänskliga rättigheter och relationer.
Ålder: 20
Familj: Mamma (Marit), pappa (Adriaan), lillasyster (Rosalie, 16)
Bostadsort: Flyttar runt väldigt mycket men just nu Bålsta
Hemort: Amsterdam
Fritidsintressen: Spela musik, åka skridskor, måla/rita
Nu bor jag på en camping visas på Göteborgs filmfestival den 4 februari 2018.
Kortfilmen om Ashiq finns att se här >>
Först och främst naturligtvis ett stort grattis! Din film Nu bor jag på en camping har haft premiär på Göteborgs filmfestival, hur känns det hela?
– Tack! Det kändes väldigt mäktigt att se filmen på bio med en främmande publik. Filmen handlar om ett gäng tjejer som står mig otroligt nära och som bär på historier som jag gärna vill att andra ska höra. Så det här är absolut den film av alla jag gjort hittills som jag är mest glad över att visa för en publik. Samaa, en av huvudpersonerna, presenterade filmen på Göta Bio. Det kändes otroligt fint att få dela scen med henne.
Jag vet att du upptäckte kameran tidigt, vad var så lockande med den?
– Jag har alltid älskat att berätta historier – när jag var sju skrev jag långa berättelser fyllda av dramatiska händelser och tänkte bli författare. Lite senare började jag göra ”podcasts” på kassettband. När jag var tolv år fick jag en liten filmkamera. Då började jag göra spelfilmer med grannbarnen.
Hade du redan då tankar på att det här skulle bli ditt yrke?
– Jag tänkte faktiskt att jag skulle bli filmare när jag blev stor. Det var väl mest lek och vi försökte göra film som fick folk att skratta. Men när jag började göra dokumentärer som skolprojekt upptäckte jag att film är ett medium som kan få folk att se världen genom andras ögon. Och sedan dess är detta nog min största drivkraft.
Du flyttade från Nederländerna till Sverige 2015, hur kom det sig?
– Min morfar kom från Sverige. Efter att jag gick ut gymnasiet i Amsterdam flyttade jag till Öland för att plugga på folkhögskola och testa att bo i Sverige. Livet här skiljer sig väldigt mycket från det i Amsterdam, ännu mer för att jag bor ute på landet här.
På vilket sätt skiljer det sig?
– I Amsterdam är det alltid folk på gatan och de flesta säger exakt vad de tycker eller tänker. Jag växte upp i ett hus som länge var ett kollektiv och under hela min uppväxt var det fortfarande en plats dit många kom för att umgås, så det var alltid full fart hemma. Jag var lite förvirrad när jag flyttade hit för allting kändes så tyst och folk är nog lite mer för sig själva här. Även om jag gillar det svenska lugnet så saknade jag ibland det holländska sättet att umgås.
– Men då träffade jag en stor grupp nyanlända svenskar som blev nära vänner till mig och gjorde mitt liv enormt mycket rikare. Att både kunna gå långa promenader i tysta skogar och dunka arabisk musik i en bil och spela kort hela natten har visat sig vara en perfekt kombination för ett bra liv!
Har flytten påverkat ditt fokus som filmare?
– Jag tror att alla ställen man bor på och alla personer man umgås med påverkar en som person och därmed ens blick på världen. Så självklart har även mitt fokus som filmare påverkats av att byta land och lära känna nya människor med andra bakgrunder. Min vänskap med alla nyanlända har väl gjort mig rätt insnöad på mänskliga rättigheter och asylpolitik just nu, mer än jag var innan.
Dina tidigare kortfilmer, som P47 Thunderbolt, har verkligen rosats av både publik och olika juryer. Vad tror du själv är så tilltalande med dina filmer?
– Jag vet inte om filmerna har rosats så mycket! Men jag tror mycket på humor i film. När det gäller dokumentärer är det lätt hänt att filmerna blir seriösa, särskilt om temana är tunga. Men jag tror att humor kan hålla en publik intresserad och vara ett sätt att komma nära personerna i filmen.
Nu är du aktuell med Nu bor jag på en camping. Hur kom du i kontakt med barnen?
– Jag träffade flickorna första gången 2015. Deras flyktingförläggning låg nära min folkhögskola så jag följde med dit när en av mina lärare tog initiativet att träffa dem som bodde där. Familjerna hade bara varit i Sverige några dagar och barnen berörde mig mycket. Vi försökte komma på lekar utan ord därför att vi inte hade något gemensamt språk. Att se dem skratta när vi sprang runt och lekte tagen, hoppa hage och kurragömma blev för mig ett tecken på att hopp fanns kvar i deras kroppar: att de inte bara var ”flyktingar” utan att de framför allt var barn.
– Jag började åka till boendet mer och mer, familjerna bodde litet men bjöd ändå hem mig till sina små stugor. Efter ett tag började barnen i skolan och lärde sig svenska. För första gången kunde vi prata om deras hemländer och flykt. Vi övade svenska så ofta som möjligt och de skrattade när jag uttalade deras arabiska, albanska och kurdiska ord. Vänskapen jag fick med de nio tjejerna mellan sex och elva år som bodde på Möllstorp blev otroligt stark. Jag fick se dem när de började på sin nya skola, när de firade sina födelsedagar och sin första Lucia och svenska jul. Jag fick äta arabisk mat, höra kurdisk musik och se albanska filmer.
– Men jag fick också se hur tung asylprocessen är, hur föräldrarna får kämpa och vänta. Hur de saknar sitt hemland där vänner och familj är kvar, hur de ibland är desperata och förlorar hoppet. Personerna på asylboendet blev som min extrafamilj och flickorna blev som mina syskon.
Hur gick inspelningen till och hur såg barnen på att du gjorde en film om dem?
– Efter ett år på Öland flyttade jag till Stockholm för att läsa film på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö. Men tjejerna och jag höll kontakten under hela perioden jag var borta och jag kände att det var viktigt att berätta deras historia på deras egna villkor. Så jag flyttade in i en liten husvagn på asylboendet och började filma tillsammans med dem. Det kändes väldigt naturligt att följa just de här flickorna, för de ville gärna bli filmade. Och vi hade umgåtts och fortsatte att umgås mycket vid sidan av kameran, vilket gjorde det lättare för mig att klippa filmen på ett sätt som kändes rätt.
Som jag förstår har du naturligtvis kommit nära dem. Hur känns det nu när projektet är avslutat?
– Jag har varit tillbaka på Öland i flera månader efter filmens inspelning och har kontakt nästan dagligen med många av tjejerna, som tur är! Och projektet pågår fortfarande, för det finns så mycket mer att berätta. Planen är att följa två av tjejerna under en väldigt lång period och låta dem berätta om hur deras liv i Sverige utvecklar sig. Tanken är att de ska filma mycket själva när de blir större och att de ska bli filmens medregissörer.
Filmen har satts i serien Syrian Stories tillsammans med Ali Alibrahim (One Day in Aleppo) och Abbe Hassan (Guld). Känner du de andra filmarna? Kan du relatera till deras berättelser?
– Jag såg de andra två filmerna för första gången i lördags. Jag blev väldigt berörd av filmerna och det var en ära att få visa min film i samma block. Jag kan inte relatera till berättelserna själv, då jag inte har en bakgrund med krig och flykt. Men jag kände självklart igen mycket av alla historier som barnen och deras familjer berättade för mig. Att se de förfärliga bilderna från Aleppo och veta att några av barnen jag filmade själva varit med om bombningar i Syrien var tungt.
– Hela filmen One Day in Aleppo var ju otroligt tung men kändes framför allt viktig. Om alla i Sverige skulle se den tror jag att det skulle finnas mycket mer förståelse för flyktingar som har kommit hit.
Ditt aktiva arbete med att belysa mänskliga rättigheter och samhällsproblem, varifrån kommer det?
– Jag har alltid varit intresserad av samhällsstrukturer och samhällsproblem och läste väldigt många böcker om krig och flykt under min uppväxt. Men mitt starka intresse för just asylrätt började nog när jag på nära håll fick se hur svårt det är att konstant leva i osäkerhet över hur framtiden kommer att se ut.
Hur ser du själv på flyktingsituationen i Sverige i dag?
– Flyktingsituationen i Sverige i dag är någonting jag skäms över. Det är absolut omänskligt hur vi behandlar folk som har lämnat sina hus, sina familjer, sina liv, som har extrema trauman och som fortfarande är livrädda för att bli hemskickade. Just nu har flera av mina afghanska kompisar fått utvisningsbesked trots att det är absolut säkert att de blir dödade om de återvänder till Afghanistan. En av dem är Ashiq, som jag precis gjort en liten film om. Det finns stora problem i Migrationsverkets utredningar, där alla i första hand verkar försöka hitta skäl för att kunna utvisa i stället för att försöka skydda dem som kommer hit.
– Sedan tycker jag att Sverige berikas enormt av alla olika fantastiska människor som har kommit hit och att det är alldeles för mycket fokus på flyktingkrisens problem, när vi i stället skulle kunna fokusera på de nya möjligheterna.
linda.bonstrom@opulens.se
