DRÖMMAR. I höst är det 30 år sedan Giuseppe Tornatores mästerverk Cinema Paradiso hade premiär på biograferna. Filmen som ursprungligen floppade anses idag vara ett av de främsta exemplen på italienskt filmskapande. Och filmen är aktuell än idag. I en värld som är besatt av tanken om klassresor visar Cinema Paradiso det främsta redskapen för att komma uppåt och framåt, nämligen drömmen.
Cinema Paradiso skildrar den framgångsrike filmregissören Salvatore Di Vita som likt madeleinekakan hos Proust får ett telefonsamtal som berättar att hans gamle vän Alfredo har dött på Sicilien. Samtalet blir katapulten som kastar oss tillbaka till Salvatores barndom i en liten siciliansk by, under 50- och 60-talen. Pojken, grabben och senare mannen som vi får följa kallas för Toto, sicilianskt diminutiv för Salvatore. Han är en drömmande individualist redan som liten och tillbringar sin fritid i maskinrummet på byns lokala biograf, Cinema Paradiso, tillsammans med maskinisten och filmälskaren Alfredo.
Regelbundet besöker den perplexe katolska prästen i byn Alfredo på bion för att idka censur mot alla kyssar i importerade amerikanska filmer. Kyssarna betraktas som pornografiskt material och ska självklart klippas bort. I en återkommande, helt genial scen som skildrar paternalismens idioti sitter prästen i salongen och tittar igenom varenda film efter kyssar. Varje gång han ser en ringer han i en klocka och Alfredo tvingas markera var han ska klippa i filmen.
Av Alfredo får Toto lära sig allt om film och vänskapen mellan den gamla maskinisten och den unge Toto blir varaktig genom hela uppväxten till att han lämnar Sicilien för Rom. En ung idealist som är lagom full i fan för att ifrågasätta de flesta antaganden och normer i sin omgivning blir grunden för en fantastisk rörande berättelse. Handlingen skildrar barndomens idealisering men också dess spöken. Men framför allt kanske den skildrar klassresan och strävsamheten hos en bypojke, och vilka offer som sker på vägen för att fullborda resan.
Sverige, och ja nästan hela västvärlden, har emellertid på det senaste blivit närmast besatt av klassresor. Frågan hur vi ska sluta det påstådda gap som enligt vissa skapats av globalisering och automatisering är på allas läppar. I en sådan tid påminner en 30 år gammal film som Cinema Paradiso det kanske mest elementära som krävs för att kunna fullfölja en klassresa, drömmen om att ta sig uppåt och framåt. Men också möjligheten och friheten att kunna göra detta.
Cinema Paradiso handlar nämligen om just drömmar, och vad som är möjligt att skapa om vi bara tar fram det bästa inom oss. Men den skildrar också vad som händer om vi bara drömmer, och inte förverkligar fantasierna. På Cinema Paradiso drömmer lokalbefolkningen sig bort från alla vardagliga problem. Det blir ett vattenhål, en flyktväg. Men för Toto är filmen vägen till framgång och berömmelse, när han sedan blir erkänd filmregissör i Rom.
Världen har i sitt prat om reformer och stöd och redskap uppifrån glömt av det viktigaste verktyget för individen att realisera sina drömmar – den egna skaparkraften. Banar vi väg för denna kan fler filmmaskinister bli filmregissörer, och fler butiksbiträden verkställande direktörer. För den fria själen är det sällan enkelt eller spikrakt, men för den som hittar vägen är det synnerligen belönande. Och drömmen kan mycket väl vara det rätta fröet till förverkligandet av de bästa fantasierna.
Som Salvatore Cascio, skådespelaren som för 30 år sedan spelade Toto, konstaterade vid Cinema Paradisos 25-årsjubileum: “I världen idag, med all kris vi upplever, både politiskt och i samhället, kan filmen påminna oss om att vi kan, och måste, fortsätta drömma.”
info@opulens.se
