Gripande monolog om den dubbla hemorten

Scen & film.
Tanja Lorentzon. Foto: Roger Stenberg

KLUVEN IDENTITET. Tanja Lorentzon berättar om dem som lämnade ett tidigare krigshärjat Finland och bosatte sig i Sverige. Lena S. Karlsson ser en gripande föreställning på Dramatens lilla scen i Stockholm.

Mormors svarta ögon
Koncept, scenbild, kostym och medverkan: Tanja Lorentzon
Personregi: Lotta Telje
Dramaten, Lilla scenen

Det är i dag i det närmaste omöjligt att föreställa sig reaktionen i det etniskt sett homogena Sverige vid de finska arbetarnas ankomst för ett drygt halvt sekel sedan. De flesta, cirka 200 000 personer, kom under rekordåren på 60-talet, med den stora vågen av arbetskraftsinvandrare. Det ekonomiskt sett framgångsrika Sverige skrek efter arbetskraft och kunde ibland erbjuda 70 procent högre löner än i Finland, som fortfarande dignade under bördan av det stora krigsskadeståndet till Sovjetunionen. Finnarnas anseende var lågt, här och var betraktades de som patrask omvärvda av billigt brännvinsos och andra klassens medborgare. I dag finns cirka 719 000 personer med finländskt ursprung i Sverige.

Om dessa personer som lämnade ett tidigare krigshärjat Finland och bosatte sig i Sverige berättar Tanja Lorentzon i den halvannan timme långa föreställningen Mormors svarta ögon. Det är en efterlängtad nypremiär och en djupt personlig monolog med lika stor giltighet i dag som när den skrevs, även om dagens mångkulturella Sverige ser så annorlunda ut än det sextiotal då Tanja Lorentzon växte upp. Efter ankomsten till Sverige överger så småningom fadern sin fru med de sex döttrarna och modern inleder en kampanj för att försvenska familjen, ingen skulle längre tala finska. Man býtte sitt efternamn från Koukonen till Svedjeström. Tanja växer upp i ett miljonprogramområde i Tumba i en typisk 60-talslägenhet, men blir aldrig fullt ut accepterad. Kamraterna kallar henne ”finnepinne” – kanske inte det värsta av tillmälen men tillräckligt för att markera ett avståndstagande.

Framför allt handlar Mormors svarta ögon om språk och identitet. När byter man egentligen land? Tanja Lorentzon talade finska tills hon var fyra år gammal. Efteråt kan hon bara någora fraser, alla ska tala svenska i Tanjas hem och det egna språket försvinner. Detta resulterar i ett mångårigt och delvis smärtsamt sökande efter den egna identiteten och ett nagelfarande av svenskfinländarnas historia, de dubbelhemortade vilkas öde är att aldrig känna sig hel och i ett stycke.

Men det handlar förutom språk och identitet om klass och för den andra generationen finlandssvenskar givetvis om en klassresa. Invandrarfamiljerna hamnade på svenska bruksorter och i industrier belägna i förorter till storstäderna, ibland i tillfälliga baracker eftersom bostadsbristen var skriande. Finskan hade låg status, de finländska arbetarna skälldes för att vara finnpajsare, fullfinnar och finnjävlar. Åtskilliga lärde sig aldrig svenska, förutom det allra mest nödvändiga, vad skulle det vara för idé med det? De skulle i alla fall inte stanna i Sverige, man sparade pengar för att återvända, men år efter år förflöt och de flesta blev kvar i sina slutna enklaver, ett slags andra klassens medborgare.

Att den här monologen är så berörande beror inte minst på att åtskilliga andra invandrargrupper har en liknande problematik. Även där står frågan om språk och identitet i centrum. Tanja Lorentzon tillhör den andra generationen av de invandrade och hennes monolog omfattar tre generationer: hennes mormor, hennes modiga mor och henne själv som barn. Mormor blir tidigt änka under det finska fortsättningskriget men blir kvar i den lilla stugan i Finland ute i obygden. Hämmele är en nära nog mytisk plats dit Tanja Lorenzon längtar när hon så småningom som tioåring grubblar över sin egen identitet, den djupt berörande kampen för att känna sig hel och delaktig i en släkts öden liksom kampen för att bli en fullödig individ, som Tanja Lorentzon upplever sig som varje gång hon korsar Östersjöns blå vågor och möter sina finska släktingar.

Mormors svarta ögon är en djupt gripande föreställning och en hyllning till tre modiga kvinnor, en sparsmakad föreställning som är värd en stor publik.

LENA S. KARLSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

0 0kr