MÄSTARMÖTE. Ronald Harwoods Påklädaren har haft premiär på Dramatens stora scen. Lena S. Karlsson ser en stilren föreställning, en varmhjärtad komedi med en utsökt välspelande ensemble.
Påklädaren av Ronald Harwood
Regi: Eva Dahlman
Översättning: Magnus Lindman
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Medverkande: Sven-Bertil Taube, Krister Henriksson, Kristina Törnqvist, Lena Endre, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Per Svensson, Michael Jonsson
Dramaten, Stora scenen
Utan tvekan är Ronald Harwoods pjäs Påklädaren Sveriges mest emotsedda teaterhändelse denna säsong, inte minst på grund av mästarmötet mellan två av svensk teaters största stjärnor Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson. Denna moderna klassiker från 1980 är ett stycke metateaterkomedi. Det handlar om ett uttröttat turnerande teatersällskap, vars primus motor och direktör samt ljusstarkaste stjärna är den åldrade sir John, här grandiost spelad av 83-årige Sven-Bertil Taube, som efter dryga femtio år återvänt till Dramaten.
Vid Sirs sida finns hans påklädare och sidekick Norman (Krister Henriksson), som ständigt putsar på den stores ego, ger honom råd och är hans förtrogne, till skillnad från hans iskalla hustru Hennes nåd (Kristina Törnqvist), vars huvudsakliga uppgift är att inför den kommande föreställningen kontrollera att mannen är i skick att möta publiken, men som helst vill lägga ner föreställningen. På repertoaren står som alltid Shakespeare. I kväll spelar man Kung Lear, en paradroll som Sir med stor bravur har framträtt i under många år. Vad som kan kännas mest gripande är att han här i denna sista föreställning visar tecken på samma slags demens som kung Lear i Shakespeares älskade drama, vilken förödde och till slut ändade hans dagar.
Över London fälls bomber under det fruktansvärda blitzkriget och Sir ser kriget och förödelsen som en personlig förolämpning. Till hans hjälp kommer Norman, som ser att han är nära ett psykiskt sammanbrott. Det blir Normans uppgift att få upp den åldrade histrionen på scenen med lämpor och knep. Runt omkring den magnifike Sir och den uttalat homosexuelle Norman finns en ensemble och en personal som är helt beroende av att föreställningar inte ställs in, vilket verkar bli fallet denna dystra bombnatt i en liten engelsk stad då Hesa fredrik varnar för nya flyganfall. Sir vill inte spela mer, hans psykiska våndor, ålder och scenskräck har försatt honom i icke stridbart skick, ingen tycks kunna övertala den halsstarrige mästaren. Kanske är detta Normans största dag och Krister Henriksson låter honom växa under föreställningens gång.
Det finns en djup kärlek i botten mellan de båda männen, även om deras relation formellt sett är den mellan herren och hans domestik. Norman är urbilden för trotjänaren, han har stått vid Sir sida under åtskilliga decennier, vet allt om hans idiosynkrasier och egenartade infall, men också om hans okuvliga styrka, en bild av en livslång och oövervinnerlig kärlek. Sir förkroppsligar teatern som motståndshandling under pågående krig.
Huvudsakligen utspelar sig pjäsen backstage, bakom ridån, och 180 grader från publikens sida sett. Scenografin är utsökt stiliserad, på scengolvet finns sättstycken, kostymer till kvällens föreställning, textilier, älskvärt bråte och krimskrams, rekvisita som genom att låta sig användas blir till kungliga attribut när kung Lear så småningom i full ornat beträder scenen. De är en del av teaterns magi, liksom den obetvingliga lusten hos skådespelarna, de som aldrig ställer in en föreställning.
Teatern var inte och är knappast någon demokratisk institution. Där existerar hierarkier, det bakdantas och intrigeras bland skuggorna, starka viljor korsas. Sirs sällskap utgör inget undantag, här smilar man uppåt och sparkar nedåt för att hålla maktbalanser, tillfälliga som varaktiga, i schack. Eller som Eva Dahlman skriver i programbladet:
Den gamle skådespelaren – med rollnamnet Sir – är även teaterchef, och på så vis förkroppsligar har ordningen […] Utan Sir störtar allt samman och följs av förstörelse och kaos. Så alla runt honom gör sitt yttersta för att upprätthålla hierarkin. […] Och just så fortlever hierarkier – den som är högst upp omges av beskyddare och behöver aldrig själv ta till vapen. I skalan nedåt är det våldsammare: man sparkar på den som är under, och den som är underst offras.
Något att tänka på i metoo-tider även om man inte är kvinna.
Påklädaren bygger på Ronald Harwoods egna erfarenheter från 1940-talet, då han som ung och nyutexaminerad skådespelare och påklädare i turnerande småsällskap for kors och tvärs genom England. Här lärde han sig allt som ligger som en bakgrund till Påklädaren, som är hans mest betydande verk. Eva Dahlman har regisserat en stilren föreställning, en varmhjärtad och samtidigt djupt berörande komedi med en utsökt välspelande ensemble, där bland andra Lena Endre märks som den viljestarka inspicienten. En extra eloge dock till den magnifika duon Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson, där den sistnämnde kanske gör sitt livs föreställning.
info@opulens.se
