DOKUMENTÄRFESTIVAL. “Retrospektivserien med sin ambition att undersöka och utforska bildspråket från ryska revolutionen – hur ledarskap manifesteras, hur det förändras i film producerad i olika tider och platser – är något av det bästa på årets festival”, skriver Ingela Brovik.
Han har snygg mustasch och frisyr, en intensiv blick när han talar om krig och fred i världen. Men han är ingen hipster från 1990-talet utan Karl Liebknecht, den första socialdemokrat som väljs in för Berlin i den tyska riksdagen 1912, en fredsaktivist som är helt emot det krig som ser ut att komma och döms så småningom till fängelse för detta. Senare blir han mördad. En kort men stark dokumentärfilm om Liebknecht som visas i den första delen av en retrospektiv i åtta delar, en oavbrutet intressant filmserie som arrangeras på DOK-Leipzig med anledning av 100-årsjubiléet av ryska revolutionen.
Dokumentärfilmfestivalen i Leipzig, världens äldsta, firar samtidigt 60-årsjubileum med ett dynamiskt program av ny dokumentär-och animationsfilm. Retrospektivserien med sin ambition att undersöka och utforska bildspråket från ryska revolutionen – hur ledarskap manifesteras, hur det förändras i film producerad i olika tider och platser – är något av det bästa på årets festival. Som jag ser det är det stor skillnad på den majestätiska framtoningen av ledare i det unga sovjet och den nedtonade skildringen av vietnamesiske ledaren Ho Chi Mihn som skildras i 79 Springtimes (1969) eller den afrikanske ledaren Thomas Sankara: The Upright Man (2006), som tar strid mot den internationella nykolonialismen.
Begravning av stora ledare i Kreml med storslagna nästan kyrkliga ritualer och hur Ho Chi Minh skildras som en enkel man i tunn skjorta och byxor i diskussion med folk under kriget i Vietnam. På demonstrationer i Europa under Vietnamkriget skanderade demonstranter Ho-Ho-Ho-Chi Mihn, som för att stödja hans kraft att stå emot USA. Men aldrig skanderade man Che Guevara på samma sätt, påpekar den sakkunnige person som introducerar filmen i del fyra av denna retrospektiv.
Thomas Sankara: The Upright Man i regi av Robin Shuffield är en av de allra bästa i serien med sitt porträtt av en ung afrikansk ledare med konsekvent kritisk hållning mot nykolonialismen i hans land Burkina Faso liksom hela Afrika. Mot vad han kallar “afro-pessimism”, att afrikaner inte klarar sig utan import av allt nödvändigt från Europa, USA och snart också Kina. På kort tid lyckas Sankara skapa förutsättningar att öka produktion av gröda och annan matproduktion, retar upp de stora kolonialmakterna genom att ständigt tala om sakernas tillstånd, på allvar diskutera, ställa till svars; till exempel franske presidenten Mitterand, som ser rasande ut vid ett av toppmötena, – en filmscen som säger allt. Till sist blir Sankara mördad för sin kamp för frihet och jämlikhet. En film ger oss tillbaka en glömd, angelägen historia.
The Congo Tribunal i regi av Milo Rau är en tysk-schweizisk dokumentärfilm som utvidgar temat från Sankara-filmen, en film vars tema, en tribunal, initierats av filmregissören själv. Den handlar om hur parterna i ett globalt inbördeskrig ställer sig, symboliskt, inför en tribunal som hålls i Kongo och i Berlin. En film som visar och fördjupar en grundlig utredning av den nykoloniala världsordningen, och som med dialektisk blick ger nya perspektiv på internationell ekonomi och hur europeisk gruvindustri kan behålla sin profitering i Afrika, som på den historiska kolonialismens tid. En globaliserad ekonomi finns. Men inga globala institutioner för att undersöka ekonomiska brott, tycks vara filmens undertext. The Congo Tribunal är en av de allra viktigaste dokumentärfilmerna på årets DOK-Leipzig, mer än fullsatt på Leipzigs största biograf med livfull diskussion mellan regissör och entusiastisk publik efteråt, en film som visar filmkonstens kraft att förändra världen.
Love is Potatoes i regi av Aliona van der Horst är en film som blandar dokumentär och kraftfull animationsfilm på ett nyskapande sätt. En dramatisk familjehistoria som utspelar sig i ett uselt trähus på ryska landsbygden återberättas på ett drastiskt sätt, omprövas och diskuteras. En ung kvinna, regissörens mamma, lämnar sin fattiga hemby för att gifta sig med en man från Nederländerna på 1950-talet då Stalin styr över allt och alla i Sovjetunionen. Den bittra historien sitter kvar i väggarna, de arga släktingarna konfronterar regissören med sorglig släkthistoria, inför filmkameran. En annan stark film i den internationella tävlingssektionen i Leipzig är den rumänska Licu, a Romanian Story, en utsökt svartvit dokumentär i regi av Ana Dumitrescu och som berättar om samma tidsperiod som Love is Potatoes, här med lågmäld melankoli och svart humor, sakkunnigt om ekonomi och politik av 92-årige Licu på ett egensinnigt, djupt gripande sätt.
DOK-Leipzig har alltid varit en frizon för den obekväma, olydiga dokumentärfilmen och behövs för att vi skall kunna se och genomskåda den tid vi lever vi. Det var i Leipzig som den fredliga revolutionen startade våren 1989 där, dagarna före Berlinmurens fall, 300 000 människor demonstrerade fredligt på Augustplatz i centrala staden och dokumentärfilmare följde processen; ett avgörande ögonblick som sedan blev oförglömlig film under kommande års DOK-Leipzig.
DOK-Leipzig pågår 30/10 – 5/11 2017.
info@opulens.se
