“Jan ville dö”

MINNESORD. Jan Myrdal är död. Talade senast med honom för en vecka sedan. Efter tvekan ringde jag honom i Varberg. Han sade då att han ville dö.

Han lät nästan som en isländsk saga. Högg orden i sten, in i egna ben. Märgsmak sprang upp i munnen. Obevekligt, hårt – mot sig själv.

“Jag är trött. In i döden trött. Jag är kall. Jag fryser. Kroppen värker. Skriver inget. Stirrar på skärmen. Det är kallt. Jag vill inte. Jag vill dö.”

Saklig, klar stämma. Inte ett uns sentimentalitet. Fläkten – varm luft – han fått, säkerligen av Lasse Diding – värmde inte upp hans kropp, blodet liksom stelnat i benet och kapillärer. Hans knän var slut, svårt att röra sig. Han satt. Inget levande liv kvar i sin trötta lekamen.

En enorm gärning. Men tomt, kallt. Ensam, eftersom han kände sig ensam. Orden svek, trilskades.

En av vårt lands största intellektuella har dött. Huvudet högre, nyfiken, barnsligt entusiastisk, ville sprida goda böcker, lyfta fram det okända i litteraturen och historien.

Jag talade ganska hårt med Jan. Han uppskattade det. Sade, som vanligt, emot. Han sade alltid emot. Vi bråkade egentligen aldrig. Oense, det var vi så att flisor yrde. Och somliga frågor, till exempel Kina och flera andra, lämnade eller, så att säga, lade vi åt sidan. Vi var ense i för mycket annat för att slösa tid och krut på de frågor vi gick isär.

Litteraturen delade vi, våra passioner för vissa författare och tidsepoker fick samtalen att pyra av en varm eld. Argument, tankar, erfarenheter. Några av hans böcker fick jag följa från tanke till färdig bok, Maj – en kärlek, När morgondagarna sjöng. Jag vet att även Madeleine Gustafsson läste och kom med synpunkter. Han vände och vred på våra synpunkter. Lyssnade. Tänkte. Formulerade om.

Jan Myrdal var ofantligt blyg. Hade egentligen svårt att komma människor nära. Han tog i stället sats, spelade nästan som en inrepeterad roll framför kameran, mötesdeltagare, konferensdeltagare i Paris eller Tokyo.

Mycket skit kommer förmodligen att skrivas i tidningarna. De flesta vet inte vad de talar om. Inte alls. Jag kommer säkerligen att återkomma vad gäller Jan Myrdals insatser, oöverblickbara, rörde sig över vida fält.

Jag sörjer. Just så. Jag sörjer.

Jan, Döden kom, just som du ville och väntade på. Tomt. Trist. Denna Död, “kom Död, kom dumma Död”, som fin vän Lars Forssell en gång skrev.