Växeldikter #1: Sam Carlquist och Bengt O Björklund

LYRIK. Varje dag under Opulens höstlov publicerar vi en diktväxling mellan poeterna Sam Carlquist och Bengt O Björklund. Detta är den första delen av åtta.

Bengt O Björklund berättar för Opulens om bakgrunden till projektet: “Pandemin och isoleringen, samt för egen del lite av inspirationstorka, var en utgångspunkt för diktväxlingen. Jag har känt Sam sedan åren när jag arbetade som journalist på den romska tidningen E Romani Glinda 2000-2018. Vi möttes sedan som poeter på Facebook. Trots våra skilda ursprung har vi en gemensam botten i beskrivandet av livets villkor i vår poesi. Jag känner igen mig i Sams poesi. Det var därför jag fick tanken att mötas på detta sätt, i ett skrivande där vi inspirerade varandra och utbytte poetiska tankar och bilder. Jag föreslog idén och inom kort hade Sam skrivit den första versen.”

Mer om Bengt O Björklund kan läsas här.  Och här är en intervju i Populär Poesi med Sam Carlquist. 

Växeldikter #1 

S:
En tung doft av afton och väntan:
Mörker doppat i motorolja.
Längtan lindad och fruktad.
Uppgivenhetens sommarskynken över stoppade soffor.
Den svärande rösten som för sopkvasten –
fram och åter: allt som fallit flyttas fram och åter.
Att fly från det döda. Att med halsduk knuten fly.

B:
omöjlig längtan är som saknad i ett vandrande sår
sköljande över hudens tunna förfall
småfåglarna har stämt möte i buskaget
sädesärlan berättar om bon som brinner
om desperata människor på flykt
någon hostar ute på den nyslagna ängen
den gamle mannen knyter sina nävar i fickan
en dörr slår i den ljumma vinden
ödehuset mumlar för sig själv
det är morgon

S:
Trädgårdens konturer tycks dubbla;
den jag levde i som barn nu lagd över vår nutids gräs och
träd.
Spadarna sträcker sig efter mina händer
som för att bekräfta minnet.
Snäckorna som kantade den krattade gången
väntar nu på öron som skall höra nya hav.
Ännu en dag – skimrande;
en löftets eller hoppets skiftning
som bensin på fågelbadets yta.

B:
försommaren ligger som ett löfte
med småfåglar viskande i det mjuka ljuset
någon sjunger på en blå visa
i det grå gruset frodas en växtlighet
som borde veta bättre
när regnet faller speglar sig dagen
i en saktfärdighet
in mot det som alltid sätter punkt
eldens ceremonier väntar på sin tur