Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 4

PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den fjärde delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 4: 

Johannes satt kvar på pallen. Han betraktade de vackra möblerna, väggarnas akvareller och oljemålningar. Mitt i rummet en kristallkrona, svagt blänkande i det gråbleka eftermiddagsljuset. Nära fönstren meterhöga palmväxter, på spegelbyrån marmorbyster som han redan härifrån kunde se föreställde Beethoven, Schubert, Chopin… «Välkommen, herr Brahms.» Clara Schumann sträckte ut en liljevit hand. Hennes blick träffade honom som en eldstråle. Robert lade handen om hennes rygg och förde henne fram till soffan. När Johannes nått fram till allegrot strömmade energin med överraskande kraft; fortare och fortare – snart skulle den stupa i plötslig tystnad. Han böjde huvudet, vågade titta upp. «Det var mycket fint», sa Robert. «Överraskande fint. Och jag hör att ni är påverkad av Beethoven. I högre grad än jag själv.» «Tack, herr Schumann. Den ska uruppföras i Gewandhaus om några månader.» «I Gewandhaus?» sa Clara. «Där hade jag min debutkonsert. Jag är ju uppvuxen i Leipzig, som ni kanske vet.» «Jag var där när du gjorde ditt första framträdande», fyllde Robert i. «Du var bara nio.» «Han var överallt där jag var», skrattade Clara. «Och sedan bodde vi även i Leipzig.» «Jag förföljde dig», sa Robert. «Det fanns bara du i min värld. Och så är det fortfarande.» «Glöm inte våra barn», sa Clara. «Knappast», sa Robert. Så vände han sig till Johannes. «Om ni tillåter ska jag skriva ett rekommendationsbrev till Breitkopf och Härtel. Er sonat måste publiceras. Men nu vill jag höra mer av er. Vad har ni att erbjuda oss?» «Jag skulle kunna spela min andra sonat. Den skrev jag förra året. Faktiskt innan den första.» «Det är bra. Ju mindre logik, desto bättre!» Robert skrattade hjärtligt. Johannes var tacksam att han fick möjlighet att spela även detta verk, som hade en mer romantisk karaktär; inte var inte lika anspänt; inte lika slipat, formalistiskt. Här lägrades ett större lugn, och horisonterna var vidare. Här tonade böljande sädesfält fram; söndagsfrid, grönska, vattenblänk… Här klingade en melankoli besläktad med Chopins – och framför allt fanns här ett släktskap med den Robert Schumann som Johannes så länge beundrat. Knappt hade han slagit ner de två avslutande ackorden i fortefortissimo förrän Robert sprang upp, ropade hurra och sa att det här var det bästa han hört på länge. «Nu ska jag hämta en flaska sekt, och sedan hoppas jag att ni vill äta en enkel middag med oss och att vi därefter kan fortsätta musicerandet.» Knappt hade han hastat iväg förrän Clara kom fram till flygeln. Hennes blickar och leenden skickade stötar av spänning genom hela kroppen. «Ni är fantastisk, Johannes Brahms», sa hon. «Ni kommer som en uppenbarelse, som en gåva från Gud.» «Vi kommer väl alla från Gud», sa han avvärjande. Återigen mötte han hennes blick – och återigen kände han sig alldeles förvirrad av den vackra kvinnans nätta uppenbarelse. Hon stod bara en meter från honom och gjorde ingen ansats att gå. Han kände sig paralyserad, som träffad av blixten. Han hade upplevt det förr, men aldrig så starkt: med vissa människor känner man från första stund en lika oerhörd som självklar förbundenhet. Om även den här sonaten kom i tryck skulle han tillägna den Clara. Hon trädde aningen närmre. Han förlorade sig fullständigt i hennes mjuka, öppna blick – och när han åter kom till sans hade han ingen aning om hur länge de faktiskt – kändes det som – drunknat i varandras väsen. Det var som om han just fått uppleva ett under; som om han tillfälligt vistats i en fullständigt annan dimension och nu med ens kallats tillbaka till en verklighet som med ens kändes ovan och främmande. «Här ska firas!» Robert kom inrusade, han höll upp flaskan som i triumf. «Ni ska bara få höra ett tredje stycke», sa Johannes; med ens kände han sig fullständigt bekväm hemma hos paret Schumann. Han spelade Albumblatt i a-moll, en bagatell, bara några minuter, men han anade att Clara skulle tycka om den – och när han tog emot glaset som räcktes mot honom sa hon: «Det är sagolikt, herr Brahms. Ni skriver musik indrypt av en skönhet som känns andlig. Var hämtar ni er inspiration? Har ni hemlig tillgång till de himmelska sfäerna?» Efter middagen, med många skratt och med en hel barnaskara i olika åldrar som med ens dykt upp, fortsatte samvaron i musikrummet, medan tjänstefolket tog sig an uppgiften att försöka få isäng de upprymda barnen, som uppenbart hade haft stort nöje av den unge Brahms besök (och som dessutom så öppet visat sin förtjusning i dem). Clara tände ljusen i kristallkronan och på flygelns utsirade lampetter. Robert hade tänt sin pipa och erbjöd Johannes en cigarr. Stämningen hade blivit än mer förtrolig i det dämpade ljuset. Samtalet flöt lätt och naturligt, som om de länge varit vänner. Det var som om de bands samman av en ändlös kärlek och att den fanns där mellan alla tre. Den behövde inte uttalas eller analyseras: den var självklar. Robert bjöd på ett gyllene Eiswein från Moseldalen. De kom överens om att spela varandras kompositioner. Robert annonserade ett d-moll-scherzo. Han riktade sig till Johannes. «Det här skrev hon när hon var nitton.» «Glöm inte: Con passione!», ropade Clara. «Hur skulle jag kunna glömma något när det gäller dig», sa Robert. «Men kära Clara: nu skulle jag vilja att du spelar din a-moll-romans.» Johannes sköt bakåt stolen så att hon lättare skulle ta sig förbi fram till pianot. «Hon skrev den i somras», fortsatte Robert. Johannes, berusad av både vinet, cigarren och sällskapet, lutade sig bakåt i den tungt stoppade soffan. Den sirligt klangrika musiken förde långt, långt bort – till just den sortens drömlandskap där han själv brukade finna sina djupaste, mest givmilda källådror. När det var Johannes tur bad han om noter till något av Roberts senare verk – och så spelade han, a vista, Drei Fantasiestücke. Ju längre in i verket han kom, desto tydligare kände han hur besläktade de var. Tänk att han nu fick spela denna underbara musik i närvaro av den kompositör som sedan längre var hans största förebild och läromästare. Det var som om han denna dag sugits in i en sagovärld – samtidigt som allt var på riktigt. Han kände både eufori och febrig anspänning. «Vad ska du spela, min kära hustru», sa Robert och stoppade ny tobak i pipan. «Jag tror jag vill spela fyrhändigt med vår gäst», sa hon (rösten med ens så underligt beslöjad) och skred i sin långa klänning fram mot nothyllorna. Hon föreslog Schuberts f-moll-fantasi. Robert ställde fram ännu en pianopall. Johannes kände hennes röst svepa genom sig, orden svepte som slickande eldslågor. «Möchten Sie Schubert mit mir spielen, Herr Brahms…» Det frasade om den mörkgröna klänningen när hon satte sig. Det mörka håret var stramt och sedesamt uppsatt. Han försökte föreställa sig hur hon såg ut när hon släppte det fritt. Säkert skulle hennes skönhet i den stunden vara outhärdlig… Mjukt böljade temat fram… Han förnam hur musikens starka energier obehindrat flöt mellan dem. Förnimmelsen av hennes kropp nästan hypnotiserade honom. Samtidigt kände han hur självklart och fritt de möttes här i musiken. De sprang i bredd nerför blomstrande ängar, de beundrade storslagna utsikter, musikens dalar, musikens höjder, de biktade i toner sin kärlek till varandra. De snuddar varandra med händerna, nu en handled, nu hela armen. Deras själar möts som i en jublande dans. Under skydd av toner kan han släppa sin kärlek fri, de svarar på varandras melodier, de dansar, de slingrar sig om varandra, de möts nakna och hennes händer skickar våg efter våg av förtroenden som han besvarar med nya vågor som hon i sin tur tar emot, som hon turnerar innan de åter möts i sammanbundna stämmor där de förenas och – «Men hur kan ni spela så samstämt?» sa Robert. «Jag är hänryckt.» «Vi är alla hänryckta», sa Clara. De blev sittande kring soffbordet. Samtalet flöt med en lätthet och upprymdhet som Johannes tidigare aldrig upplevt. Robert satte sig vid pianot och bad Clara ta fram några av de Lieder som hon hade tillägnat honom genom åren. Johannes sjönk djupt ner inte bara i soffan – utan i en njutning som var så överväldigande att han tyckte sig sjunka i en ändlös ro. Claras sjöng änglalikt, och blotta insikten om att dessa sånger – som faktiskt överträffade Schuberts – alstrats av denna underbara kvinna bäddade in honom i en ljuv känsla av övermättnad. Hon sjöng Der Traum… Am Strande… Der Wanderer… Ich stand in dunklen Träumen… När hon till sist sjöng Sie liebten die beide trodde han först inte det var sant. Hade hon förmågan till prekognition? Hon sjöng om en kvinna som älskade två män… Och varför sjöng hon den nu? Och varför hade Robert valt just den, just ikväll? Klockan slog tolv, Robert föreslog att de skulle gå ut på balkongen och andas lite frisk luft innan de sa god natt. Johannes hade tidigare under kvällen tackat ja till att övernatta i gästrummet. Clara stod mitt emellan dem. Från andra sidan gatan hördes ett svagt sus när vinden drog genom lövkronorna. En hästskjuts klapprade förbi några hundra meter bort, med en svagt flämtande oljelampa. «Det känns i luften att ni bor nära vattnet», sa Johannes. Han var knappt medveten om vad han sa. Det enda han var medveten om var Claras närvaro. «Vilken fantastisk kväll», sa Robert. «Världen är full av fantastiska tillfälligheter.» «Är du säker på det?» sa Clara. «På vad?» «På att det är tillfälligheter?» Ingen sa något. Johannes kände jublet stiga inom sig. Pelare efter pelare av övermodig lycka. Det där hade Clara inte sagt av en slump. Hennes kropp strålade som en värmespis. Han lät handen snudda mot hennes klänning. Hon drog sig inte undan. Nästan omärkligt strök han vidare ner längs det silkesmjuka tyget. Han kände att hon inte misstyckte. Han kände att hon var mycket närmare än hon faktiskt var. Mer och mer förstod han att känslorna var ömsesidiga. Han kunde knappt andas. Han var så hänförd att han knappt kunde andas.