Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 3

PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den tredje delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 3: 

Nu, efter flera veckor i Taormina, kände hon sig styrkt. Vilken himmelsk plats detta var! Sicilien botade henne: här blev hon frisk. Här fylldes hon av ljus, här blev hon sig själv igen. Det enda som nu molade i henne var att hon snart skulle återvända till Sören – och att allt skulle vara som vanligt igen. Hon bodde på Villa San Pietro, ett pensionat som drevs av två danska systrar, och som låg i södra delen av stan, högt och med strålande utsikt över den sicilianska kusten strax nedanför. Om dagarna brukade hon promenera omkring med Bertha Knudtzon, som var älskarinna till Georg Brandes – som hon förresten träffat ibland men på senare tid nästan aldrig; hans envisa försök att förföra henne var alldeles för irriterande. Hon satt i vilstolen och halvdåsade i eftermiddagsvärmen. Färgerna djupnade i skuggan. Hon kom ihåg Sörens ord: «Även i skuggor döljer sig många färger.» Tänk att det bara var ett år sedan de var här tillsammans… Små vindpustar gav lite efterlängtad svalka under det uppspända segeltyget. Hon halvlåg, nedsjunken i en underbar dvala. Det fanns inget så underbart som denna italienska dvala. Allting omkring var översinnligt i sin mjuka skönhet… Det skulle Sören också ha tyckt. Kanske var det just deras behov av skönhet som hållit dem samman. Denna längtan efter allt som var vackert. Deras likartade blick, deras likartade känslighet. Hur de när som helst kunde stanna upp bara för att uppmärksamma den andre på ljuset: «Titta så vackert ljuset faller!» «Titta vilket ljus!» En kypare närmade sig försynt, frågade: Vuoi qualcosa di piú da bere, signora? Hon drack varje dag av det här honungslena svala sicilianska vinet och hon kände hur gott det hade gjort henne med den här tiden. Sören ogillade att hon reste bort ensam. Det såg inte bra ut att hans hustru gav sig iväg så där. Han var mån om sitt rykte och var alltid rädd att det skulle börja pratas. Men med åren hade de här rekreationsresorna blivit nödvändiga. Hon skulle inte ha stått ut med alla hans krav om hon inte ibland kunnat åka iväg så här. Tiden i Taormina hade glidit förbi som en ändlös, lättjefull dröm. Varje dag samma djupblå himmel, varje dag samma kompakta, välgörande värme… Så med ens hörde hon en bekant röst i änden av terrassen. Det var hennes gamla väninna Anna Norrie, som nyligen aviserat att hon skulle komma och hälsa på. Hon pratade högt och uppsluppet. Strax hördes en mansröst; han talade svenska. Anna kom fram och kramade om henne. Hon presenterade sitt resesällskap, en tunnhårig ung man med mustasch, iförd linnekostym och som genast förbindligt lyfte på stråhatten. «Hugo Alfvén, angenämt», sa han. Det lät så uppstyltat att Marie inte kunde låta bli att skratta. De beställde vin och satte sig kring bordet på den runda klippavsatsen en trappa ner. Runtomkring kaktusar och förbrända buskar, några hundra meter ner Bella Isolas sandstränder, den bergiga halvudden och det ständigt lika blå havet. De pustade i värmen och Anna berättade om den långa tågresan och allt de upplevt. Marie visste inte vad hon skulle tro. Anna var gift med en dansk författare, det var i Köpenhamn de träffats första gången, och här kom hon med en svensk kompositör vars namn hon bara svagt kände igen, men som tydligen följt med som resesällskap och nu, efter vad han själv sa, hoppades få uppleva några konserter här på Sicilien. De skålade i vitt vin, och både Anna och Hugo var hänförda över utsikten ner mot Giardini Naxos och längst i fjärran Syracusa. Åt norr reste sig Etna, med en svag rökpelare som steg som en dunst mot den disigt djupblå himlen. Hugo och Anna inkvarterade sig i varsitt rum och på kvällen åt de middag på den stora stensatta terrassen. Marie, elegant i sin barärmade gula klänning och med en ros i det uppsatta håret, fick många att vända sig om när hon kom fram till det dukade bordet. Hon märkte Hugos blickar; han sög tag i henne och hon förmåd- de inte värja sig. De kommande dagarna besökte de en konsert i domkyrkan och åt sedan middag tillsammans, alla tre, på torget utanför. Musiker med banjo och dragspel kom fram, liksom en sångare. Hugo gav dem en stor sedel som tack. De återvände till terrassen, satt ute sent och drack champagne, vågbruset från stranden hördes ända hit, och stjärnhimlen välvde sig högt över cikadornas spel. När de skulle säga god natt förlorade hon sig så djupt i hans ögon att hon efteråt inte kunde minnas om de hade blivit stående så länge eller bara en kort stund, men när hon åter kom till sans insåg hon att något hade hänt och att hon inte hade kraft att värja sig mot känslan; hon måste få reda på vad detta betydde. När hon kom upp på rummet insåg hon att det här ögonblicket skulle hon inte komma undan; det här kanske var hennes livs vändpunkt. Kanske är det först nu det börjar på riktigt, tänkte hon. Livet. Mitt liv.