Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 2

PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den andra delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 2: 

Vid dryga sextio hade Vilhelm förlikat sig med singellivet. Visst träffade han kvinnor, men han hyste inga illusioner om en bestående relation. Men för några månader sedan inträffade något som gjorde att drömmen om den stora kärleken åter väcktes till liv. Det hade varit en grå marsdag, vilken som helst. Han mindes hur han suttit och rutinmässigt ögnat igenom Dagens Nyheters nätupplaga. Plötsligt fastnade han för ett reportage från Lunds konsthall. En nyöppnad separatutställning hade redan på vernissagedagen väckt stor uppmärksamhet. På flera av bilderna syntes konstnären i helfigur; en trådtunn kvinna med långt blont hår och exklusivt klädd – men kontrastrikt, med en tilltalande bohemisk touche. Hennes utseende fullkomligt bländade honom. Även konstverken var extraordinära oljemålningar i storformat, abstrakta former, skissartade gestalter, alltsammans utfört i nedtonade färgskalor i drömlikt dimmigt blått och grått i olika nyanser. Han googlade på konstnären, Gunilla Wadsten, och fann att hon var 48 år, gift med en jurist, 55, och bosatt på en gård på Bjärehalvön, nära Hovs hallar. Han ställde in satellitfunktionen på googlemaps och zoomade in huset där de bodde; en kringbyggd skånegård i klassisk stil, bara en kilometer upp från stranden. Han sökte på hennes namn på youtube och strax fick han upp de mest fantastiska filmer där hon visade runt i sin ateljé och även keramikverkstaden i ett intilliggande rum. Hennes röst, hennes charmiga leende, hennes utsökta sätt att röra sig – alltsammans grep honom djupt. Han sökte vidare på internet och läste igenom några recensioner. Svenska Dagbladets kritiker beskrev utställningen som sensationell och berömde «dessa ibland bara svagt antydda former, eller möjligen materialiseringar av själstillstånd, med en geometrisk känsla påminnande om Braque». Dagens Nyheter beskrev «landskap i dimmig upplösning, i gränslandet mellan verklighet och dröm». En annan kritiker talade lyriskt om konstnärens förmåga att förmedla ett slags «tingens hemligheter» och ansåg att målningarna kunde påminna om såväl Hammershöi som Giacometti. «Det koloristiska växelspelet är sparsmakat, raffinerat och genomgående buret av livsbejakande sensualitet.» Till vilket pris som helst måste han få träffa denna fullblodskonstnär. Vad var hon för en människa som på detta sätt kunde utvinna skönhet ur de enklaste ting. En sten, en trädstam – med hennes blick tycktes verkligheten kunna återfå precis den magi han själv så ofta upplevde. Den fanns ju där – alltsammans handlade om med vilken blick man såg på världen. Han kom att tänka på van Gogh, som arbetat på likartat sätt. Efter mycket letande hittade han hennes mailadress. Han skrev att hennes målningar talade till honom på ett överrumplande djupt plan och att han gärna skulle vilja se mer. Hon svarade vänligt att han var välkommen att hälsa på henne och hennes man och att han gärna kunde få se ateljén. Hon frågade om han hade varit i konsthallen eller på vilket sätt han annars kände till henne. Han hänvisade till reportaget och förklarade att han var passionerat intresserad av konst och att ingenting, utom möjligen musik, kunde ge honom så djupa livskänslor. Hon frågade vad han själv sysslade med. När hon fick veta att han arbetade som redaktör på ett bokförlag i Stockholm blev hon tydligt intresserad. Publicerade de förresten konstböcker? Nej, bara skönlitterära verk; men om hon ville kunde han sätta henne i förbindelse med en kollega som säkert kunde tipsa henne om nya spännande titlar. När han avslöjade att han själv skrivit några böcker blev hon eld och lågor. Det var bara några enkla försök, sa han avvärjande, de publicerades på ett annat, ytterst litet förlag och hade bara sålt i femtio exemplar. Jag vill gärna läsa dem, svarade hon. När han skickat henne en pdf med dikter öste hon beröm över honom och förklarade att hans ord nått henne «nästan intravenöst».