NOVELL. Salar sitter i soffan med benen uppdragna framför sig. Han ser ut genom fönstret. Ute i trädgården står Karin och hänger tvätt. Precis när hon nyper fast ett lakan sliter vinden tag i det. Hon tappar greppet.
Lakanet fladdrar häftigt och Karin försöker få fatt på det. Fastän hon står med ryggen mot huset vet Salar att hon gråter. Han följer hennes kamp mot vinden utan att röra en min. Ögonen är två mörka eldklot i de smala ögongluggarna.
”Vad är det?” frågar Albin och dimper ner i soffan. ”Har det hänt något?”
Salars blick flyttar sig från Karin i trädgården till Albin i soffan. Pojkarna ser på varandra. Albin ser värme i Salars blick, men också något annat. Något hemskt. Något som skrämmer Albin. Han har aldrig sett en sådan blick tidigare.
”Om det har hänt något? Ja, det har det. Vill du verkligen veta?”
När Albin ser in i Salars ögon blir han rädd. Ändå svarar han ja.
Salar blundar, drar en tung suck och öppnar ögonen igen.
”Mitt liv är slut”, säger han.
”Vad pratar du om?”
”Jag har ingen framtid. Varje sekund av mitt liv är ett fängelse.”
”Det är väl inget fängelse att leva?” säger Albin.
”Jo, för mig. Jag är instängd i mina minnen. Det finns inget att se fram emot.”
Salars röst blir kall. Albin vrider på sig. Han vill gå, men ändå inte. Något håller honom kvar.
”Vad pratar du om, Salar?”
Albins röst spricker nästan när han säger det. Han vill säga åt Salar att vara som vanligt. Rufsa honom i håret och kalla honom lillbrorsan. Skoja och lägga upp strategier för Clash of Clans. De spelade tillsammans innan Salar kunde svenska. Spelet blev deras hemliga värld. De förstod varandra utan ord. Albin kände sig speciell som fick vara med i Salars lag. Utvald. Men nu känns det som om Salar har stängt honom ute.
”Jag har aldrig haft någon framtid”, fortsätter Salar. ”Det är som om jag gått på en väg som inte finns. Ändå har jag fortsatt framåt. Är inte det konstigt? Jag trodde kanske att jag skulle hitta min väg. Men nu vet jag att den inte finns. Det finns ingen plats för mig. Mitt liv betyder ingenting.”
”Sluta nu, Salar. Prata inte så där! Du betyder visst något!”
Men Salar fortsätter. Han måste försöka förklara för Albin, innan han sticker. Men hur?
”Om jag någon gång hade en dröm, så har jag glömt den. Om jag någon gång hade ett hopp, så har jag förlorat det. Det finns inte längre någon del av mig som kan gå sönder. Allt är redan trasigt. När du ser på mig, Albin, så tror du att jag lever. Men det gör jag inte. Jag är död.”
”Men sluta nu, Salar. Du är inte alls död. Du sitter ju här och pratar! Ditt hjärta slår ju!”
Salar ser upp ett ögonblick. Han ler med en tom blick.
”Ja, mitt hjärta slår men under huden är allt dött. Min själ har somnat. Jag är ur funktion.”
Salar blir tyst och sjunker ihop i soffan. Albin flyttar sig lite närmare. Han är osäker på vad han ska göra. Lägga sina armar om Salar eller bara sitta kvar där han är?
Fastän Salar har bott hos dem i nästan två år och blivit som en storebror, så känns han plötsligt som en främling. Albin vill att allt ska vara som vanligt. Visst har Salar varit ledsen förut. Ganska ofta faktiskt. Men inte så här. När Albin ser på Salar nu gör det ont ända in i honom. Han försöker komma på något som kan få Salar att skratta, men det är helt tomt i huvudet. Albin sjunker ihop i soffan han också. Huvudet faller ner mot Salars överarm. Albin trycker in sin hand mellan sin kind och Salars arm. Under fingrarna känner han den hårda bicepsmuskeln.
”Du är inte ur funktion. Du är ju jättestark!” säger han och drar tummen över muskeln.
Salar lägger sin arm om Albin.
”Ja, lillbrorsan, jag är stark. Men man behöver mer än muskler för att leva.”
När Salar ser på Albin minns han Reza. Samma mjuka kinder, samma smala kropp. Albin är lika gammal som Reza var när Salar åkte. Ett barn, men ändå inte. Fortfarande oskyldig i hjärtat, men med ögon som kan se vad som händer i världen. Hur mycket kan han berätta för Albin?
”Jag är så glad att du finns, lillbrorsan.” Salar drar in Albin i sin famn. ”Jag kanske inte har sagt det. Men så är det.”
”Och jag är glad att du finns”, svarar Albin.
Salar tänker på sin nya familj. Han minns första gången de träffades. Han hade fått skjuts från boendet där han hade varit först. Efter flera timmar i bilen var han kissnödig. Han kunde inte tänka på något annat när Karin hälsade och dukade fram fika i köket. Men han kunde inte fråga var toaletten låg. Han kunde ju inte någon svenska. Först när de gick upp till det rum där han skulle bo fick han syn på den halvöppna toalettdörren och smet in. Det har aldrig varit så skönt att kissa som då. Salar skrattar till av minnet.
”Vad skrattar du åt?” frågar Albin.
Då stelnar Salars ansikte igen.
”Jag kan inte stanna här.”
Albin spärrar upp ögonen.
”Va?”
”Jag måste sticka. Innan polisen kommer och hämtar mig.”
Albin far upp och sätter sig spikrakt. Han ser på Salar, förstår inte riktigt. Vill inte förstå. Men Salars blick talar om att det är allvar.
”Din mamma berättade precis att jag fått mitt tredje avslag. Det betyder att jag inte får stanna i Sverige”, förklarar Salar.
”Men? Du bor ju här nu.” Albin får något tjockt i halsen.
”Jag vet. När jag kom hit trodde jag att Sverige var ett land jag kunde leva i. Att jag skulle få stanna. Men så blev det inte. Kanske hade det varit bättre om jag aldrig hade kommit hit.”
”Nej, säg inte så. Du är ju min brorsa!”
Albin skriker nästan nu. Han vill att Salar ska sluta prata. Det han säger är fel. Det kan inte vara så. Men Salar fortsätter:
”Ja, jag är din brorsa och du är min. Du kommer alltid att vara det, men jag kan inte bo kvar här. De ska utvisa mig till Afghanistan. De kanske kommer och hämtar mig redan i morgon.”
”Men … varför?”
Salar blir tyst. Han stryker bort luggen som trillat ner i ansiktet. På hans arm finns ett ljust streck. Ett av alla ärr från hans tidigare liv. En mörk kväll och en ödslig gata. Två män och en kniv. Ett stick, ett hugg. Blod. En liten kropp som inte kunde göra motstånd. En röst som inte hördes. Ett tyst skrik. Andra gånger var det polisbatonger, stålförstärkta kängor, knutna nävar eller spott mot hans hud. Inuti växte rädslan. Till slut var den en del av honom. Han var jagad. Inte för vad han gjort, utan för den han var. Hans ansikte avslöjade hans ursprung och det var hans enda brott. Han hörde inte hemma där. En ständig rädsla pulserade till slut i hans bröst. Han flydde inte från ett land, han flydde från rädslan. När Karin nyss berättade om avslaget kom allt tillbaka. Minnen som var gömda vaknade till liv och rädslan forsade fram igen. Han måste bli av med den.
Salar ser på Albin, sedan på Karin i trädgården. Hon har hängt upp all tvätt och står och plockar blommor vid jordgubbslandet. Hon tittar upp ett ögonblick. Hennes ögon blänker som daggdroppar. Salar vänder bort blicken. Han orkar inte se på henne nu.
Karin vet allt. Han har släppt in henne i sitt fängelse. Han har berättat. Inte ens Migrationsverket vet allt. Och det är han glad för nu. Varför skulle han berätta om sitt liv när han ändå inte fick stanna? Karin vet allt utom det han precis har sagt till Albin. Han kan inte tala om för Karin att han ska sticka. En gång lämnade han sin egen mamma. Det var det svåraste han gjort. Den här gången ska han sticka utan att säga något. Det blir bäst så.
Men han måste säga hej då till Albin. Salar skulle aldrig kunna lämna honom utan att säga något. Nu måste han skynda sig innan Karin kommer in. Han vet att hon skulle försöka stoppa honom om hon visste.
”Det är krångligt, Albin. Jag kan inte förklara allt nu. Jag har varit olaglig i hela mitt liv. Jag borde ha förstått att det skulle bli samma sak här också. När man inte är välkommen måste man sticka.”
”Du är visst välkommen!”
Albins röst har krympt. Salar ser på honom och känner en ömhet som är större än hans kropp rymmer. Pojken bredvid honom i soffan är kanske den finaste människa han har träffat. Albin ser på honom utan rädsla och hat. Inte ens Karins blick är så ren. Han har sett misstänksamhet i hennes ögon. Men inte hos Albin. Aldrig hos Albin. Han ser upp till Salar, ser honom som sin storebror.
”Jag vet att jag är välkommen här, Albin. Du och din mamma har …”
Rösten sviktar. Orden försvinner. Om han säger det han tänker kommer han att börja gråta. Det går inte, han måste vara stark. Inte göra Albin rädd.
”Ni är bäst, okej. Men ni kan inte stoppa polisen när de kommer. Och de kommer att skicka mig till Afghanistan.”
”Men det finns ju bomber där … ”
”Där därför jag måste sticka. För jag kan inte åka dit, Albin. Jag kan aldrig åka till Afghanistan.”
Salar ser ut i trädgården igen. Karin står och pratar med en granne över staketet. Han måste skynda sig nu. Ute i hallen står ryggsäcken med allt han behöver. Plånboken med alla pengar och Albins skolfoto. Mobilen och laddaren. Lite kläder. Tandborsten och medicinen. Ett paket kakor och en flaska läsk. Han packade på fem minuter efter samtalet med Karin. ”Vi ska ordna det här, vi måste hitta ett sätt”, hade hon sagt. Men Salar vet att det inte finns något sätt. Nu är det upp till honom. Han måste klara sig själv, den här gången också.
Han ser på Albin och inser att han aldrig kommer att förstå. Salar trodde att han skulle kunna förklara, men det är omöjligt. För hur förklarar man det som man själv inte kan förstå? Livet är orättvist, det är allt han vet. Somliga har allt, som Albin. Andra får inte ens finnas, som Salar. Att de har blivit brorsor spelar ingen roll. Det hade varit bättre om de aldrig hade träffats. Då hade de inte behövt säga hej då nu.
Salar böjer sig fram och kramar Albin. ”Säg till mamma att jag älskar er. Säg att jag är ledsen. Säg tack för allt. Tashakor. Tusen tashakor.”
Något tjockt och tungt väller upp i Salars bröst och han kniper ihop ögonen för att hindra en tår. Albins huvud vilar mot hans nacke och Salar rufsar om honom i håret. ”Lillbrorsan”, viskar han.
”Vart ska du?” frågar Albin.
”Jag vet inte. Kanske Frankrike. Eller Italien. Vi får se.”
”När kommer du tillbaka?”
Salar släpper taget om Albin. Han ser så liten ut i den stora soffan. Så ömtålig. Men Salar kan inte ljuga. Inte för sin lillebror.
”Jag kommer inte tillbaka.”
De ser på varandra och mellan dem finns alla dagar de har varit en familj. Salar stryker ett finger över Albins kind, reser sig och går ut i hallen. Bakom sig hör han något som låter som en snyftning. Han måste gå nu, det gör för ont att vara här. Han lägger ifrån sig nycklarna på köksbordet, tar ryggsäcken och går ut ur huset. Några snabba steg, sedan är han ute på stora vägen. Han fortsätter till busshållplatsen utan att se tillbaka. Inte en enda gång ser han tillbaka.
I trädgården rycker vinden i lakanen så hårt att en klädnypa lossnar. I soffan sitter Albin och gråter alldeles tyst och stilla. Han har dragit en filt över sig, fastän det är sommar. Han märker inte när Karin kommer in.
”Kolla, jag tyckte vi behövde lite blommor här inne! Har du sett Salar? Jag kom på …” Hennes röst är ivrig, men när hon får syn på Albin fryser hon till. Hon blir stående mitt på golvet. Det tar en lång stund innan Albin får fram orden.
”Han har åkt. Han är borta.”
Blommorna i Karins hand faller till golvet. Någonstans visste hon att det skulle bli så här. Ändå svider insikten i henne. Det finns inget hon kan göra längre. Salar är borta. Hon ser på Albin och fylls av en längtan efter att få hålla honom i sin famn, vagga honom som en bebis. Men när hon betraktar hans ansikte lägger hon märke att något har hänt med det. Käkarna är spända på ett sätt som hon aldrig sett förut. Det är som om en skärva av hans vuxna ansikte har blivit synlig. Hon sätter hon sig vid hans sida och lägger sina armar om honom. Karin säger ingenting, och det gör inte Albin heller.
Först när Salar sitter på en buss söderut tänker han på huset igen. Han kliver in i det och ser sig omkring. I hallen står bänken som han och Karin skruvade ihop förra hösten. På kylskåpet hänger trädet han målade första dagen i skolan. På vinden ligger hans vinterkläder nedpackade i en låda. Varje föremål hör ihop med ett minne. En del av honom är sammanflätat med det där huset. När Salar tänker på sitt hem hos Karin och Albin inser han att det finns en öppning i hans fängelse av minnen. Det finns minnen som inte gör ont. Salar lutar huvudet mot fönsterrutan och blundar. Många gånger har han önskat att glömskan skulle radera alla hans minnen, men dagarna i Karins hus vill han alltid bära med sig.
info@opulens.se
