Triptyk: “Fiskgjusen”

FÅGELMOTIV. Bo Bjelvehammar skriver om fiskgjusen ur tre olika perspektiv. Det är en fascinerande triptyk i textform som samspelar med Åsa Blückers tre fina fågelbilder.

Fiskhök

I Sveriges landskap har fiskgjusen olika namn, i Närke kallas den fiskörn, i Småland fiskhök, sjöhök och fisktjuv. I England finns namnet fish hawk, men det vanligaste där är osprey. Både i Danmark och Norge benämns fågeln med ordet fiskeörn.

Under natten är det stilla i fiskgjusens bo, bakom ett varmt mörker; vattnet förvandlas till öken, långt borta skriker ett djur, som av rädsla.

Naturens hand vilar på gjusens rygg, de stora trädkronorna tar hand om vinden, vinden går vilse.

I en berättelse finns ett litet fönster, där trängs fåglarnas alfabet.

Fiskgjusen förbereder redan den långa flytten till Västafrika, redan före höstens förändringar och färggladhet, börjar resan. Sommaren försvinner sakta, som ett regn, som drar förbi.

Gamla skador måste vara läkta och smärtor måste övervinnas, töa och tina bort.

Vinden skakar tag i marken och ruskar om den, en tidig sensommarstorm fäller allt i sin väg. Marken vibrerar.

Kvar finna bara en sjaskighet, snart kommer tistlar och sly, inte blåklockor och prästkragar.

En kyrkklocka slår.

Kvar finns enstaka träd – stela, osäkra och ihåliga – orden är förstenade.

På vägen till boet flyger gjusen förbi det rödmålade huset på holmen, en plats som ingen besöker.

Bort över skogsbrynet och inbromsning bredvid några glesa molnstrimmor.

Fiskgjusen lever ett långt liv. Den högsta kända åldern är 26 år och 1 månad, det är uppenbarligen lyckosamt att äta fisk.

Fiskgjusen har dock haft svåra tider, dels på grund av spridning av miljögifter, dels på grund av ett högt jakttryck.

I drömmen var ingen där

Det grymma spjutet faller från hög höjd,
klorna klyver först vattenytan
trillar
hänger stilla
ryttlar
faller sista biten
klyver vattnet
greppar
om fiskryggen
om fiskens buk
ett plaskande
ett plumsande
lyfter

Vägen mot boet beskriver Erik Rosenberg, så här:
”flyger bort med en större fisk hängande som en gondol med huvudet framåt, i klorna”.

Pandion Haliaetus

Fiskgjusen är den enda arten inom sin familj, tillhör rovfåglarna, liksom gamar, glador och örnar. Det är en stor fågel, bara örnarnas vingspann är större, fiskgjusens vingbredd är lika stor som hos den röda gladan, mellan 145 och 170 cm.

Det är en sommargäst, som kommer tidigt, det kan vara redan i mars, den återvänder till samma plats år efter år, fiskgjusen vill ha klar sikt, bor därför högt, gärna i en gammal fura. En grov fura med fri utsikt. Som från en höjd en halvmil bort från vatten. Den häckar vid klara fiskrika insjöar eller längs kuster med bräckt vatten. Fiskgjusen håller till vid sjöar, där det finns gott om mat – mört, gädda, braxen och abborre.

Den lever av fisk, som den spanar på från luften, därefter störtdyker den ner i vattnet, har kraftiga, krökta klor och särskilt utformade sträva trampdynor, för att kunna hålla fast hala fiskkroppar.

Fiskgjusen föredrar öppna vatten och vatten med god sikt.

Att härleda de latinska orden är inte helt enkelt, haliaetus är namnet för havsörn, däremot är Pandion ett ord av oklart ursprung. En kung i Aten hade detta namn, möjligen syftar ordet på fågelns konungsliga uppträdande, det är sant, gjusen är närmast kejserlig. Andra delen av ordet fiskgjuse är omstritt, i äldre källor stavas det ljuse, som kan tolkas som en ljus fågel. Ordet kan även vara ljudhärmande. Ljuse/gjuse har tidigare betecknat måsfåglar, kanske i synnerhet silltrut.

Det finns andra förklaringar. Som att ordet gjuse är släkt med det fornnordiska gjösa, som betyder spruta ut, strömma ut, detta går att jämföra med det isländska ordet geysir. När fiskgjusen störtdyker efter fisk sprutar vattnet högt i vädret och det är tänkbart att det är denna företeelse, som gett fågeln dess namn. I Luxemburg kallas fågeln allmänt, plombert, plumsaren.

Däremot talar inte lätet om något storstilat, det är mest ett visslande och ett pipande, något åt det klagande och ynkliga till.

Fiskgjusen har långa vingar, färgerna skiftar från mörkbrun till vit med en orange iris.

Hjässfjädrarna är yviga och påminner om och antyder en tofs.

Fiskgjusen börjar fångstarbetet tidigt, redan när mörkret slickar det första darrande solljuset. Kylan kan anas, hänger kvar i bokvistarna, snarare i grova, torra grenar.

Ungarna väntar på fjädrar och flygövningar.

Nu visar sig ett konstigt moln.

Snart öppnar sig fiskgjusens fönster, olika rum blir synliga och tydliga med sina berättelser. Det blåser upp till regn, träden kring omfamnar fiskgjusens familj.

En stor tystnad gungar, bredvid stängda rum och okända dörrar, bredvid gränder och bakgator.