Stellan Lindqvist: ”Hatten”

PROSA. Vår medarbetare Stellan Lindqvist har skrivit en liten text om en sommarhatt och tidens gång.

Redan när jag står på färjan och tittar ner i propellervirvlarna och ser det stålgrå vattnet där moln av luftbubblor tvingats ner, tänker jag att de händelser jag just lämnat nu är föremål för minnets redigeringsarbete.

En kort stund kan jag hålla de nyss avslutade händelserna i handen, det vi kallar nuet – som ett rep sträcks det ut – tänka att det fortfarande är ett nu. Men snart måste jag släppa, se hur bilden, den som för en stund sen var rörlig, har stannat och nu sakta kristalliserar sig, blivit något annat än ett nu. Och nu, det vill säga en stund senare, när jag tvingas släppa taget, är jag inte säker på vad som är vad och exakt vad som sades, då.

Händelsen som nyss var ett nu måste tolkas, för att finnas kvar måste den berättas. N log, han ler nästan alltid, han är jovialisk, mycket social, tycker om att prata, med alla. Om hatten som jag hade på mig, en ljus halmhatt inköpt i Levanto, sa han att den inte alls är lika häftig som den gamla (en beige, illa medfaren och starkt patinerad tyghatt) och jag höll med, sa att den gamla tyvärr inte längre existerar eftersom jag i ett fåfängt försök att få den ren stoppade den i tvättmaskinen, vilket den inte överlevde. Och, berättade jag vidare, för att styrka N´s uppfattning om hattens originalitet – vilken smickrade mig då jag tänker att hattens originalitet kanske spillde över på mig – att den var från New Haven, vilket i min värld, också hans hoppades jag, betyder Kennedy, chinos, Gant, stora vita hus på Long Island, amerikansk östkust, och således borgar för stil. Och att den en gång var inköpt av min bror, nån gång på åttiotalet, vilket förklarar patinan, och att den glömts kvar en vinter i vår då gemensamt ägda segelbåt, varför den blivit prickig av mögel, och att jag, när jag förbarmat mig över den och tvättat den – utan att den, den gången, föll sönder i sina beståndsdelar – då kom till åsikten att äganderätten nu övergått till mig.

Hur mycket av detta hör till nuet då och hur mycket till nuet nu? När jag uttalat det, ”nu”, är det borta och åtföljs av ett nytt och ett nytt och ett nytt. Fotografiet – bollen som stannat över nätet under en tennismatch – är inte det ett nu, ett fångat nu, eller är det bara tekniken (exponering, optik, bländare, slutare) som skapat illusionen av ett fruset ögonblick? Hur stark upplösning vi än underkastar detta nu skulle det inte vid någon punkt helt stanna upp, rörelser skulle fortsätta, så småningom i en annan värld, så småningom i mikrokosmos. Sekunder blir hundradelar, som blir tusendelar, som kan delas upp i miljondelar. Och så vidare.

Tid är att finnas till, inget mer. Att finnas till är ett axiom, en vetskap a priori. Bättre än ”tid” är ”tidens gång”. Ett fartygs gång på ett stort hav, maskinen som dunkar.