Spelaren

NOVELL. “Systemet höll. Risken för förlust var minimal. Skulle svart kunna komma upp sju gånger i rad? Det skulle inte bli några stora vinster, men ett gott bidrag till hushållskassan.”

Om författaren: Anders Kjellström har arbetat som lärare i civilrätt och EU-rätt och på EU:s uppdrag varit mentor på det afghanska justitiedepartementet. Tidigare har han enbart skrivit facklitteratur, senast en översikt om EU och svensk bostadspolitik, men har nu valt att delvis skriva i en annan form, en sorts moderna sagor.

Linus Ramsköld hade länge varit intresserad av matematik, logik och sannolikhetslära. En dag frågade en av hans studenter om det inte gick att skapa ett system så att man vann på roulett. Kanske det, svarade Linus, jag skall tänka på saken. Han gick flera dagar och funderade och prövade olika avancerade matematiska modeller. Det fanns en möjlighet: om man kunde öka insatsen efter varje förlust skulle man kunna täcka upp för dem.

Efter mycket tankearbete skapade han ett system som gick ut på följande. Om man satte en marker på rött och vann så hade man ju vunnit en marker. Om man däremot förlorade satte man två marker nästa gång, och vann man då hade man satsat tre marker och vunnit fyra. Om man även denna gång förlorade satsade man åtta marker, och vann man då hade man satsat femton marker och vunnit sexton. Skulle det gå så illa så att man förlorade var det bara att satsa sexton marker, och en vinst skulle då innebära att man satsat trettioett marker och vunnit trettiotvå. Nu borde det enligt alla sannolikhetsberäkningar komma upp rött, men om så inte var fallet var det bara att satsa trettiotvå marker. En vinst skulle innebära att man satsat sextiotre marker och vunnit sextiofyra. I värsta fall fick man satsa sextiofyra marker, och då skulle man ha satsat hundratjugosju marker och vunnit hundratjugoåtta. Systemet höll. Risken för förlust var minimal. Skulle svart kunna komma upp sju gånger i rad? Det skulle inte bli några stora vinster, men ett gott bidrag till hushållskassan.

Nu gällde det bara att pröva systemet för att empiriskt bevisa dess förträfflighet. Han tänkte först på kasinot i Malmö, men han tyckte att det verkade lite futtigt och beslöt sig därför för att åka till Monte Carlo.

Sagt och gjort. Han satte sig på ett plan till Nice och därifrån tog han en taxi till Monte Carlo. Han tog in på ett bra hotell och gick och lade sig. Nattsömnen var god, han stod inför en lysande framtid.

Efter en gedigen frukost och stadspromenad äntrade han i god stämning kasinot. Stämningen därinne var lite febrig. Vissa var där för att visa upp sina stora tillgångar, andra spelade närmast desperat och rökte konstant. Linus växlade in och satte sig lugnt vid ett av borden.

Det började bra. På tjugo minuter hade han vunnit motsvarande femtio euro och han överväldigades av en känsla av att ingenting kunde stoppa honom.

Han började att spela igen och det blev svart, svart, svart, svart och svart och nu satsade han trettiotvå marker på rött. Kulan rullade och Linus kunde höra sitt hjärta slå. Den rullade över de olika numren och stannade efter en lång tvekan på svart.

Det blir alltså att satsa sextiofyra marker, tänkte Linus. Kulan kan inte hamna på svart sju gånger i rad. Problemet var bara att detta visste inte kulan. Chansen att den skulle hamna på svart var fortfarande 50 procent, eller rättare sagt drygt 49 procent. Kulan hade inget minne.

Alla hade gjort sina insatser och kulan började rulla igen. Rött, rött, rött, mumlade Linus för sig själv när kulan saktade ner och började att närma sig de olika numren. Rött, rött, rött, viskade Linus igen för sig själv. Kulan stannade till och gjorde ett slutligt hopp till… nollan, grönt, och banken kammade hem alla marker på bordet.

Linus hade förlorat hela sin vinst och lite till. Han reste på sig och gick bedrövad därifrån. Vad hade gått fel? Han fann ingen anledning att stanna utan åkte direkt hem.

På planet hem formulerade han en nytt sannolikhetsaxiom: Om risken för någonting är större än noll, så kommer det förr eller senare att inträffa.