Sommarnovellen: Varggranstjärnen

ÅTTONDE PLATS. Varje fredag under sommaren publicerar vi en av vinnarna i Opulens novelltävling med tema Familjeband. Vi börjar med Kristian Schultz Varggranstjärnen som kommer på åttonde plats.

Varggranstjärnen

Över trädtopparnas gröna ridå skymtar fjällen, valryggar med fläckar av vitt. Jag rätar på mig och vecklar ut mina stela ben i bussens mittgång. Svanken värker av träsmak.

Vi har rest genom halva Sverige. Först med nattåg från Göteborg till Östersund och sedan vidare med buss. Det är maj, min sluttenta i sociologi spökar i början av juni men det fanns inget val. Vi var tvungna att åka.

Emilia sover mot fönsterglaset, en gloria av imma kring ansiktet. Huden är sjukligt blek, håret en brun härva i akut behov av en borste. Magen är rund. Sjätte månaden-rund.

Vi närmar oss Vemdalsskalet, fjällanläggningen där pappa har en lägenhet. Jag ger henne en lätt knuff med armbågen.

“Vi är framme nu.”

Emilia gör ett ordlöst läte i protest, sträcker på sig och gäspar.

“Hur länge har jag sovit?”

“Sen vi satte oss på bussen.”

Hon torkar bort imman, tittar ut.

“Ser du? Där är Hovdebacken.” Jag pekar.

“Synd att det inte är snö. Kommer du ihåg när vi tävlade? Och körde rakt genom skidskolan med den arga skidläraren?”

“Ja, helt galet”, svarar Emilia. Ler matt.

Mamma blev arg och skällde ut oss. Att ingen skadade sig var ett under. Vi fick inte kolla på tv den kvällen utan sitta på vårt rum som straff; ingen middag blev det heller. Vi hade kurat ihop oss i våningssängen och fnittrat, mer vänner än systrar. Det gör mig lättad att Emilia minns. Att hon förankras i världen.

Bussen stannar och vi går av, med fiskespön och väskor. Hotellet är nedsläckt, butiken igenbommad. Säsongen har inte börjat än och parkeringen gapar tom. Emilia blickar upp mot de fjäll där vi tillbringat sportlovet under skolåren. Hon skymmer solen med handen för att inte bländas. När jackärmen glider ner ser jag bandaget kring handleden. Åsynen väcker något i min mage; en klibbig och kall känsla, som att vakna nedkyld och svettig efter en mardröm.

Vi går över parkeringen, förbi den avstängda liften där vajrar och stolpar klättrar upp för fjällsidan. Fortsätter upp till raderna av trähus där vår lägenhet ligger. En bil står parkerad utanför ett av huset men i övrigt är området tomt. Livlöst. Jag känner på fickan, lugnas av nyckelns kontur. Emilia sackar efter och jag väntar in henne. Hon är blek, andfådd, med en skugga över ansiktet. Våren har tagit hårt på henne, sugit ut all kraft, all glädje.

Det knakar uppifrån granskogen. Vi tittar dit men ser ingenting. Jag minns alla gånger som renar strukit runt husen, alldeles invid väggarna. En av dem hade kommit så nära att vi kunde mata den. Vi kallade den Linus. Han hade kommit tillbaka i flera år.

“Vi är framme”, säger jag och pekar mot lägenhet nummer 22.

Jag öppnar och vi hänger av oss kläderna i hallen. Den stillastående luften är torr, det luktar instängt och damm. Fiskespöna lutar jag mot väggen. Lägenheten är kylig då den har stått ouppvärmd hela vintern. I vardagsrummet finns en mörkblå hörnsoffa, tv på väggen och en taklampa i snidat trä. Ett soffben står skevt efter en olycklig uthyrning till ett festande studentgäng. Pappa hade inte lyckats få det rakt igen.

Resan är min idé. Emilia behövde ett miljöombyte, eller bättre, komma bort från all skit som hänt. Hon har alltid gillat att vara ute i naturen och pappa använder knappt lägenheten i Vemdalsskalet sedan mamma dog. Måste ha varit år sedan han var här, sedan någon av oss var här. Det är inte samma sak att vara här utan henne.

Vår mamma dog när jag var sjutton, Emilia sexton. Jag minns knappt något av det, av åren efter. Drack för mycket, pundade, skolkade. Hade korta, självdestruktiva förhållanden med äldre killar. Någon del av mig beskyller mig själv för mammas död; en orimlig, orättvis röst som aldrig tystnar.

Bara några kilometer bort ligger Varggranstjärnen, där vi fiskat med pappa. Jag har köpt nya haspelspön och silverspinnare avsedda för rödingar och regnbågslax. Imorgon ska vi testa dem.

Emilia går in i rummet med våningssängen, där vi alltid sov som barn.

“Jag sover gärna här”, säger hon och lägger ryggsäcken på golvet.

Jag nickar och går in till det andra sovrummet. När jag öppnar fönstret för att vädra hör jag ett skrapande ljud utanför. Jag får en galen idé, att det kanske är Linus. Tittar ut. Det enda jag ser är något stort, större än en människa, som försvinner mellan träden i granskogen. Jag kan inte se vad det är men hoppas att det är Linus. Och att han kommer tillbaka.

När vi packat upp dricker vi kaffe. En tystnad breder ut sig då ingen av oss vet var vi ska börja. Under resan upp pratade vi bara sporadiskt, mest gamla minnen. Så fort vi närmade oss mammas död eller Det-som-hände-i-våras tystnade vi.

Min blick fastnar i den brunsvarta ytan, jag fingrar på koppen. Är rädd att orden ska öppna luckor där ett uppslukande mörker väller ut. Känner ändå att jag måste säga nåt, vad som helst.

“Är du fortfarande lika trött?” Hon tittar på mig en stund.

“Det är lite bättre.”

“Skönt.”

Det blir tyst en stund. Jag vill så gärna förstå, hjälpa till.

“Du får vila här uppe, du bär ju på en till. Jag kan sköta all markservice.”

Emilia ler.

”Jag har alltid velat ha en betjänt.”

Dagarna går. Vi vandrar runt i skidbackarna, kollar på den stängda anläggningen och småpratar om vädret, resan, allt harmlöst. Den parkerade bilen är borta. Det är overkligt att vara ensamma; som att gå runt i en postapokalyptisk film. Resten av världen har gått under och vi är de sista överlevande i en död civilisation.

Den enda personen vi träffar är en kvinna på parkeringen. Hon är klädd i en smutsig, senapsfärgad kappa och stora vandringskängor. Tänderna är bärnstensgula, nikotinfläckade. Ögonen är känslolösa, mörka hål bakom stripigt blont hår. Hon hälsar inte tillbaka utan stirrar bara. En galning. Vi skyndar oss förbi, jag undviker att titta på henne. En diffus olustkänsla ilar längs min ryggrad. Emilia borstar något från jackan, som för att göra sig av med obehaget.

På natten vaknar jag av ett ljud som tränger in i mina drömmar och sliter upp mig ur sömnen. Ett ylande. Inte en hund, något större. Jag ligger blickstilla i sängen med täcket uppdraget till hakan. Vågar inte andas, väntar, lyssnar. Det hörs inget mer. Måste ha varit inbillning.

Vi promenerar efter frukosten, minns diskon på skidhotellet och missöden i backarna. Jag pratar, Emilia lyssnar och fyller i.

Hon lägger sig sedan för att vila medan jag packar väskan med mat, drag och spritkök. När eftermiddag övergår i kväll vandrar vi från Vemdalsskalet mot Varggransfjället och tjärnen vid dess topp.

Vi följer Karl XI:s väg upp mot fjället. Vägen är kantad av granar och hus. Vi hälsar på en man som kastar frisbee med sin hund i trädgården. Han vinkar tillbaka men försvinner sedan snabbt in i huset med hunden när den börjar skälla.

Ibland måste vi stanna så att Emilia kan vila.

Efter en stund kommer vi fram till vandringsleden. Den ringlar sig upp längs med fjällsidan, bland knotiga björkar och rullblock från den senaste istiden. En matta av ljung klänger sig fast vid marken. Emilia flåsar och det blir tätare mellan pauserna. Hon halkar på stigens stenar, ramlar flera gånger.

Efter en och en halv timme har vi kommit halvvägs och tar rast. Solen börjar gå ner. Himlen blir persikofärgad, med stråk av rött och lila.

Vi sätter oss och blickar ner mot Vemdalsskalet. Det ser tomt, övergivet ut. Emilia äter en bit choklad och tar djupa klunkar ur sin flaska. Hon skakar av chokladsmulor från händerna och gör sig redo att gå. Jag tvekar, orden fastnar halvvägs. Får stålsätta mig för att öppna munnen.

“Vill du prata om … när du skadade dig själv?” En enkel fråga, nedtyngd av möjliga svar jag inte vill ha. Emilia tittar på mig. Det tar en stund innan hon svarar.

“Det blev för mycket, Daniels otrohet och sedan barnet. Men jag mår mycket bättre, speciellt nu, här.”

Jag har tusen frågor till men nickar bara, lättad, glad.

“Skönt att du säger det. Hur mår barnet?”

“Hen sparkar varje kväll.”

Korset på graviditetstestet hade varit ovälkommet, en chock. Sedan hoppar frågan ut innan jag hinner tänka efter.

“Har du berättat för Daniel att du ska behålla barnet?”

Emilia sänker blicken, skakar på huvudet.

“Har Daniel hört av sig överhuvudtaget?”

Emilia sluter sig, ansiktet blir stelt.

“Vilket svin. Att bara dra, utan att säga nåt. Fy fan”, säger jag.

Jag var under våren livrädd att hon skulle göra sig själv illa igen. Besökte henne så ofta jag kunde. En dag ringde hennes bästa kompis; hon sa att Emilia låg på sjukhus efter ett självmordsförsök. Jag glömmer aldrig hur blek min syster såg ut i sjukhussängen. Som om hon var död.

När det mörknar kommer vi fram till Varggranstjärnen. Solens sista strålar reflekteras som flytande, rött guld i sjöns blanka yta. På sina ställen finns fickor med snö, gulvita i skymningsljuset. En stuga och en parkering ligger intill stranden; en brygga skjuter ut i vattnet. Ett par män i kamouflagekläder står på andra sidan tjärnen och fiskar.

Vi går längs med vattnet tills vi hittar ett bra ställe. Fiskar ett tag, sedan är det dags för en sen middag. När den frystorkade maten är färdig sätter vi oss och äter medan vi betraktar tjärnen. Här och var krusar ringar vattenytan, allt annat är stilla.

Skuggorna flyter ihop till ett allt djupare mörker. Någon kommer gående på stigen och materialiseras i ficklampans sken. Det är en av fiskarna, en man med flanellskjorta och militärgrön väst. Han är i sextioårsåldern; grågröna ögon synar oss under en kamouflagefärgad keps. I ena handen håller han ett fiskespö och i den andra dagens fångst, tre rödingar.

“God kväll! Ska ni nattfiska?” frågar han.

“Vi hoppas att de är riktigt hungriga i natt”, svarar jag. En bekymmersrynka dyker upp mellan mannens ögon.

“Om jag var ni skulle jag inte stanna för länge. För två dagar sen försvann en vandrare på Varggransfjället, bara sådär, utan ett spår.”

“Har inte polisen letat?”

Mannen fnyser.

“De försökte. Folk gick skallgång, råle och leta. De där Missing … Missing …”

“Missing people.”

“Ja, de var med. De hittade ingenting. Och kvällstidningarna började med sin skit om Dödens berg igen.”

En kall vind letar sig in genom kläderna.

“Dödens berg?”

“För många år sedan försvann Stina, en kvinna från byn. En grupp skidåkare fann henne död i snön, huvva. Hon hade blivit attackerad av varg eller björn. Efter det hittade nån stockholmare på att kalla fjällen häromkring för Dödens berg. Och nu? Efter att den där vandraren försvann? De kommer aldrig att sluta med sitt skitsnack.”

Fiskaren stryker sig över skäggstubben. Blickar ut över vattnet.

“Vet ni vad det värsta är?” frågar han.

“Nej.”

“Stina var gravid och det förbannade djuret åt upp fostret.”

Jag kastar en snabb blick på Emilia. Hennes ögonbryn har åkt ihop, hon är påtagligt irriterad.

“Min granne såg vargspår vid tjärnen i förrgår, huvva. Själv stannar jag inte efter elva längre. Det borde inte ni heller”, fortsätter gubben.

“Vi överlever”, säger Emilia.

Hennes otåliga, avvisande ansiktsuttryck vittnar om att hon bara vill att gubben ska gå. Han blir stött, och sväljer sina varningar. Min syster har aldrig varit diplomatiskt lagd.

“Hoppas ni får napp då. Ta hand om er, ungdomar.”

Mannen lämnar oss. Allt känns med ens ödsligt, skrämmande. Långt därnere ligger husens ljuskvadrater. De skulle lika gärna kunna ligga i en annan värld. Jag har en gnagande känsla av att vi också borde ge oss av.

“Vi kanske ska gå för säkerhets skull. Jag menar om det finns en varg här”, säger jag till Emilia.

Hon skakar bestämt på huvudet.

“Äh, vargar är rädda för oss. Det är skönt att vara här igen. Att saker kan ordna sig, glömmas och gå vidare.” Hon tar min hand och lägger på sin mage.

“Känner du?”

Något kittlar lätt mot min handflata. Något litet, levande, sparkar där inne. Jag blir alldeles varm i kroppen. Hon tittar på mig, kämpar med orden.

“Jag förstår att du är orolig.”

Hon suckar och stryker med handen över sin runda mage.

“Den här våren har varit hemsk.”

Jag nickar.

“Du åt ingenting. När jag kom på besök satt du bara och stirrade ut genom fönstret.” Det låter som en anklagelse och jag fortsätter i en mjukare ton.

“Jag ville bara hjälpa dig.”

“Du har hjälpt mig. Det var skönt att komma bort från Göteborg, att komma hit”, säger hon och gör en gest ut mot vattnet. “Här finns inte en massa folk och jag kan vara mig själv.”

“Allt för dig, lillsyrran.”

Värmen övergår i iskyla när jag ser något röra sig i mörkret på andra sidan tjärnen. Det är svårt att se vad det är. En silhuett av djupare mörker som förflyttar sig längs med vattnet mot stugan.

“Ser du?” viskar jag och pekar.

Emilia följer mitt finger.

“Vad är det för något?”

Jag kisar men moln skymmer månen. Vad det än är, är det framme vid bryggan och stugan. Det rör sig mellan oss och leden tillbaka till fjällanläggningen. Hjärtat slår hårdare, iskallt vatten rusar fram i ådrorna. Tänk om det är en varg.

Emilia ställer sig upp och verkar mer nyfiken än orolig.

“Det kanske är Linus”, säger hon högt med ett flin.

Jag är inte road utan rotar i väskan, hittar fiskekniven. Emilia ser mig och skrattar.

“Vad håller du på med?”

Månen dyker upp bakom molnen, stor, rund, samma färg som ett grinande kranium.

Något rör sig, upp mot stugan. Det är kvinnan, galningen från parkeringen. Hon vrider på huvudet och det känns som om hon stirrar rakt på mig. Börjar gå mot oss. Hon håller något i handen, något långt, smalt. En yxa? Järnrör?

“Vi tar en omväg runt sjön och går leden åt andra hållet”, viskar jag.

Jag drar med mig Emilia. Kvinnan följer efter, börjar jogga. Vi springer i mörkret, följer leden runt sjön. Mobilen har ingen täckning och jag stoppar den i bakfickan. Vi har varsin ficklampa, jag håller kniven i höger hand. Den är ynkligt liten.

Månen speglas i Varggranstjärnen, våra springande fötter och skrapandet av steg bakom oss är allt som hörs. Emilia halkar och slår smalbenet. Hon svär, stapplar vidare. Jag tittar mig över axeln.

Kvinnan knappar in på oss, avståndet krymper hela tiden. Jag drar i Emilias arm och skriker åt henne att skynda sig. Hon andas i korta stötar, grinar illa, halkar igen. Det här kommer aldrig att gå.

När vi närmar oss sjöns bortre ände är avståndet bara ett tiotal meter. Jag skjuter Emilia bakom mig och ställer mig med kniven och ficklampan redo.

“Spring i förväg!” ropar jag åt henne.

Hon försvinner bort.

Kvinnan saktar in och håller föremålet i båda händerna. Det är en vedyxa. Jag förväntar mig att hon ska svinga den mot mig, klyva, krossa. Istället sänker hon yxan.

“Är du så blind?” säger hon.

“Lämna oss ifred!” Min röst är ynkligt gäll.

“Jag såg håren på hennes jacka, jag vet vad hon är.”

Något grumligt, förbjudet, visar sig i djupet av mina minnen.

“Du vet vad hon har gjort.”

“Du rör henne inte!”

“Hon dödade Stina och fjällvandraren.”

Min hand är svettig, krampaktigt stel, när jag viftar med fiskekniven fram och tillbaka.

“Du skadar inte Emilia.”

“Jag måste, för min systers skull. Om du inte flyttar dig är du medskyldig.”

Jag står kvar.

Nu svingar hon yxan. Jag spänner kroppen och axlarna åker upp. Träffas av yxans flata sida, först över revbenen, sedan i huvudet. Vita fläckar blixtrar i mitt synfält och jag faller, tappar kniven. Ficklampan landar mellan två stenar och vinklas uppåt.

Ögonblicket senare kliver något omänskligt, vidrigt, in i ficklampans ljuskägla. Det är en varg men ändå inte.

Så länge sedan.

Emilia.

Hon går på två ben; pälsen är tovig och grå, håriga armar slutar i svarta klor. Magen är uppsvälld. Huvudet, ja, huvudet … Ansiktet är förvridet, med en avlång nos, uppstående, trekantiga öron och rader av vassa, krökta tänder.
Emilia stirrar rakt på kvinnan, stannar inte.
Kvinnan vrålar, möts av ett gutturalt morrande.
Sedan sluter sig mörkret kring mig.

Jag öppnar ögonen. Ser en dovt blå, molnfri himmel och en ljus rand som vittnar om att solen är på väg upp. Min kropp är en enda stor värk, utmattad, mörbultad. Omkring mig finns stenar och mossa. Det är kallt, andedräkten kommer i ångande dunster. Ett revben är brutet och pressar mot huden. Mina rörelser är stela och ansträngda, allt gör ont.

Det tar en stund att komma upp i sittande. Först är jag desorienterad men snart hinner minnena ikapp mig.

Emilia. Kvinnan.

Hela världen gungar till när jag ställer mig upp. Jag vilar med händerna på knäna tills den värsta smärtan lägger sig.

“Emilia!”

Jag hör ett lågt snyftande, ett mumlande. Emilia sitter en bit bort, uppe på ett klippblock. Hon är naken, täckt av intorkat blod från det stela, hoptrasslade håret till de smutsiga fötterna. Det luktar mustigt av djur och marken är täckt med röda fläckar och grova, grå hårstrån.

Bredvid ligger lämningarna av kvinnan. Hennes bröstkorg har fläkts upp, revbenen är knäckta och står upp, likt rödvitrandiga vingar. Överallt märken efter klor och tänder. Rester av inälvor ligger som en brunlila sträng ur bukhålan, glänser i morgonljuset. Flugor i massor. Kvinnan är vit i ansiktet, intorkat blod täcker hennes vänstra tinning. Munnen är en grimas; tänderna ser ut som gult porslin.

Jag går fram till Emilia. Hör vad hon säger.

“Det var inte meningen, det var inte meningen …”

“Är du skadad?” frågar jag.

Emilias mumlande litania tystnar, hon skakar på huvudet.

“Det är inte mitt blod, är aldrig mitt blod.”

Minnesskärvor från mammas död kommer tillbaka, skjuter med ljusets hastighet upp ur det förträngda mörker där de gömts undan. Mammas skrik i skogen, blodet. Slitandet i kött, som att vrida vingen av en grillad kyckling. Ylandet. Det där förbannade ylandet. Och Emilias depressioner efteråt, självmordsförsöken; pappa distanserad, förkrossad.

Allt jag gjort för att glömma. Spriten. Drogerna. Sexet.

“Kan det aldrig ta slut?” viskar hon. “Jag försöker låta bli, fånga djur istället …” Hennes ord avbryts av hackiga snyftningar.

Fler minnesbilder blixtrar förbi. Natten i Vemdalsskalet på sportlovet, de trasiga kläderna, de rostbruna blodfläckarna. Att mamma och pappa inte fick veta.

“Det är inte ditt fel”, säger jag. “Det är sjukdomen.”

Jag tittar omkring mig. Fjället ligger öde.

“Det kan komma nån. Vi kan inte stanna här,” säger jag.

Vad som än har hänt är hon min syster.

Vi hjälps åt att gömma kroppen i en klippskreva. Sedan dyker Emilia ner i sjön, tvättar av sig. Gryningsljuset är vågor av guld på Varggranstjärnens krusade yta.