VINNAREN. “Det är sant att längtan har rört sig inom henne, letat efter en punkt att landa på. Glumslövs backar och fars ullrock, mors mjuka rulltårta.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi förstapristagaren Resan hem av Jenny Green. Här kan du läsa en intervju med henne >>.
Bilen är varm och höften värker trots sittkudden. Hon vrider på sig, försöker skjuta sig längre bak i sätet men det hjälper inte. Hon kommer inte kunna sitta så här hela vägen.
Olof kör fort med ena handen på ratten och spelar musik för högt. Inte har han ansat skägget heller, så hon får skämmas för honom. Men han ställer ändå upp utan att invända, hade inte ens haft den där trötta tonen när hon ringde och bad honom att köra henne. Han hade bara låtit glad, som om det var självklart att han gjorde det här för sin gamla mamma, körde henne alla milen från Alingsås till Landskrona för ett sista besök vid föräldragraven.
De kör mil efter mil med höga granar alldeles utanför fönstret, men sedan ger skogen vika för vidderna och släpper ut henne. Hon kan inte låta bli att dra efter andan. Himlen är precis som hon minns den, vidsträckt och evig, och de kör rätt in i den. Snart breder också Öresund ut sig bredvid dem. Ljuset i vattnet bländar och hon kramar om sina vita skinnhandskar medan en ny värme sprider sig i kroppen.
”Så vackert det är, visst är det, Olof?”
Han slänger ett öga genom fönstret och rycker på axlarna. Han är som Ivar. Han vill ha skogen med allt dess mörker och dess unkna luft. Han tycker om mossan som sörplar under fötterna och de dyiga insjöarna. Det måste ha varit Ivar som visade honom skogen, som förklarade den för honom, för det var sannerligen inte hon.
Av sin egen far fick hon havet. Det var han som lärde henne hur man skulle se på det öppna vattnet, det som var grönskimrande och försiktigt om sommaren för att sedan mörkna och ilskna till om vintern.
De brukade packa fikakorgen och sedan promenera längs stranden vid Borstahusen och ut över Glumslövs backar. Hon blundar, stänger ute motorvägens oväsen, och med ens kan hon känna hur hans stora fadershand klämmer om hennes lilla, solen som värmer deras vinterbleka ansikten och hur han lägger sin arm om henne. Rocken doftar av ull och piptobak. Det var länge sedan de sågs nu, far och hon. Länge sedan de satt vid havet och packade upp ostsmörgåsar och mors rulltårta.
”Tänk om far och mor inte bor kvar på Eriksgatan? Jag borde ringt dem. Vad glada de ska bli när vi kommer.”
”Men hur tänker du nu, mamma?”
Hon öppnar ögonen och med ens minns hon. Skammen bränner. Hon vet ju egentligen, men då och då blir minnena lite för levande och glider ihop med nuet. Som om tiden var ett floddelta med myllrande förgreningar som ibland möttes och lät sitt vatten blandas till ett enda.
”Ja, ja. Vad dum jag är. Jag bara skojade lite.”
Olof ler överseende mot henne och det syns att han inte tror henne. Hon blir arg på det där överseendet, som om hon inte har rätt att skoja lite. Hon vet mycket väl att det inte finns någon lägenhet. Ingen mor som kan servera rulltårta och ingen far med ullrocken fylld av tobaksdoft.
Men hennes Landskrona finns kvar och de ska besöka graven, gå på konditori, sova en natt på Hamnhotellet för att sedan åka tillbaka till Alingsås. Hon vet det där, men ibland skojar hon och låtsas glömma.
”Du har sannerligen ingen humor, lika rolig som en sten. Det har du efter din far.”
Han grymtar och fäller ner solskyddet. Han är verkligen lik Ivar, till och med örsnibbarna är desamma, långa och slängiga med små sträva hårstrån som han inte har vett att klippa bort. Hon har aldrig kunnat hitta sig själv i sonen fastän hon har letat. Han envisas med att gå ensam djupt in i skogen där ingen kan hitta honom om han skulle ramla och bryta sig. Så har han byxor utan passform och stoppar ner flanellskjortan fastän det är omodernt. Ingen rock har han heller, utan bär samma jacka jämt. En med många fickor, som om han skulle ut och fiska. Det är som om han vill att folk ska stirra på honom. Själv har hon inget att skämmas för. Håret är nypermanentat och ordentligt färgat. Sjalen mjuk och dyr, och handskarna lika fläckfria som himlen.
Äntligen sänker han musiken och vänder sig mot henne.
”Ska vi svänga av och ta något att äta, sträcka lite på benen?”
Hon nickar utan att ta blicken från sitt Öresund. Höften värker, smärtan ilar ner i benet och bilen är kväljande varm.
Det finns så mycket längtan inom henne, om hon bara kunde förstå vad den gör där. Varför den rör sig som ett flackande ljus i bröstet. Än med skenet riktat mot Landskrona, än mot Olof, än mot föräldrarna och tiden som gått.
För länge sedan strålade den mot Ivar, men inte nu längre. Nu vill hon inte ha med honom att göra och när han ringer svarar hon inte längre, trots att det finns ett och annat hon skulle kunna säga till honom. Men hon står vid telefonen och ser på hans nummer som rinner fram över nummerpresentatören, numret hon inte glömt fastän hon tappat så många andra. Först när signalerna tystnat tillåter hon sig att känna tomheten i bröstet. Den varar inte länge, den är knappt ens märkbar.
Nej, hon längtar inte efter Ivar, inte egentligen. Bara efter det som fanns i början.
Kvällarna i den trånga lägenheten då han satt och ritade på huset han skulle bygga åt henne. Då hon fick ställa fram ett fat med kvällssmörgåsar och sedan lägga sina händer på hans axlar och se på medan han skissade på deras framtid.
Hon har kvar ritningarna, de sitter i pärmen med bankpapper. De tar ju ingen plats, så hon ser ingen anledning till att slänga dem. Det skulle ha blivit ett vackert hus. Rikligt med ljusinsläpp, altan och ett finrum där de skulle haft matsalsbord i mörk ek.
Allt hade han lovat henne. Allt hon drömt om. Och hon hade inte tvivlat.
Men det var då det. Nu är hon en gammal skröpelmaja, med höfter som inte riktigt bär, ådriga händer och leverfläckar som sprider sig över armarna. Decennierna måste ha förändrat honom också. Hon försöker föreställa sig att han krympt ihop och blivit darrig på det där gammelmanssättet, men kan inte se det framför sig. Inte hennes Ivar, han som var huvudet längre än de andra männen och med ett sätt att tala som fick rummen att stanna upp.
Hennes Ivar. Hon tänker så, fastän han sedan gick vidare till andra. Men han hade kommit tillbaka till henne, även om det ibland varit långt mellan gångerna. Ibland hade han klivit på i huset som om han fortfarande bodde där och hon hade ställt fram en tallrik åt honom och försökt förmå Olof att hälsa ordentligt på sin pappa.
Så hade han försiktigt kramat hennes hand för att sedan släppa taget och sträcka sig efter en chokladsnitt.
Det var under ett sådant besök som han hade sagt de där orden. De som hon fortfarande kunde plocka fram och hålla med varsamma händer för att känna värmen de gav ifrån sig. Det var långt efter att hon blivit ensam och han hade hunnit med ett par, kanske tre, andra kvinnor sedan dess. De hade suttit i soffan med sin kaffe på maten och golvlampan hade kastat ett gulaktigt sken över rummet. Då hade han tagit hennes hand och sagt:
”Vi har något särskilt du och jag, det har vi.”
Så hade han försiktigt kramat hennes hand för att sedan släppa taget och sträcka sig efter en chokladsnitt.
Det hade varit en försvinnande kort stund, det vet hon. Ändå lyser minnet av den kvällen så starkt att skuggorna från allt det andra blir små, nästan försumbara. Där inne i hörnen ligger ensamhet och svek bredvid svartsjuka och skam, men vem har inte varit ensam ibland? Och lite sviken blev väl var och varannan människa. Dessutom hade han ju hållit hennes hand och sagt att de hade något speciellt, de två.
Olof håller upp dörren för henne och de kliver in på stället som han kallar för en restaurang, fastän det syns att det är något annat. Det är högljutt och de får tränga sig fram mellan alla kroppar till ett litet bord av plast. Alla äter med händerna och dricker med sugrör, även de vuxna. Överallt är det röster och blickar. Någon skrattar och hon vet att det är åt henne. Hon rätar på ryggen och rättar till sjalen. Den är fin, kanske finast på hela restaurangen. Om det här nu är en restaurang.
”Sådär. Hamburgare och pommes, varsågod. Och så en kaka till kaffet.”
Olof ler när han räcker över ett varmt litet paket som hon förstår är maten. Ingen tallrik och inga bestick och potatisen har glidit ut på brickan. Bredvid står en stabbig muffins i plastförpackning och ser hård ut.
”Tänk om det fanns rulltårta. Vet du att mor alltid gjorde rulltårta? Så fort vi hade besök var det rulltårta med grädde.”
”Jo, men nu fanns det bara muffins. Den är nog god den också.”
Mellan hamburgerbröden kan hon ana en baconskiva. Man ska låta bacon rinna av på hushållspapper innan man serverar, men hon förstår att kockarna här inte vet om det.
”Jag är egentligen inte hungrig.”
”Det klart du är, du åt ju knappt någon frukost.”
Hon är så trött. Olof måste ha kört en onödigt lång väg. Men snart är de framme hos mor och far. Hon längtar in till det ljusa storarummet med träden utanför, längtar efter mors mjuka blick. Det var så länge sedan hon var där. Länge sedan hon fick känna mors händer mot sina kinder. Hon har längtat efter att få visa Olof den höga bokhyllan med alla läderinbundna böcker. Kanske kan far läsa något för dem i kväll. Han har en vacker röst när han läser. Hög och mäktig så att luften fylls av allvar. Hon borde ha åkt tillbaka för länge sedan, hon saknar dem så. Kan inte förstå hur hon hamnat så långt hemifrån.
Olof packar upp sin mat och tar rejäla tuggor.
”Smaka nu så ska du se att det känns bra.”
Hon stoppar några friterade potatisar i munnen känner hur det suger till.
”Men nu kommer vi inte vara hungriga när vi kommer fram. Mor kommer bli besviken, hon har gjort köttgryta, hon gör alltid köttgryta på helgen.”
Olof klappar henne på handen.
”Nu velar du till det igen, morsan.”
Hon blänger på honom och under en kort stund finns allt samtidigt. Hon är den lilla flickan vid havet, hon är ung och nygift, hon är den svikna, den förälskade, den nyblivna mamman och hon är en mycket gammal kvinna på en hamburgerrestaurang. Sedan förgrenar sig floden igen, breddar landremsorna mellan hennes egen flodgren och det andra, det som nu är borta och försvunnet för länge sedan.
Ivar kunde inte bo i Skåne, hon minns inte varför, bara att det hade med jobbet att göra. Hur som helst var hon tvungen att flytta med honom hela vägen till Alingsås. Den stilige polisen som kunde ha fått vem som helst, men som valt just henne. Han hade hämtat upp henne vid dörren och haft blommor med sig så att hennes mor blivit helt till sig, och självklart hade hon varit tvungen att följa med honom. Det viktiga hade varit att de fick vara tillsammans och hon hade längtat efter att få hälsa på i Landskrona med ring på fingret. En enkel ring som ändå skulle blända.
Det hade varit en ljus tid, så ljus och klar i minnet att den måste ha varat mycket länge. Då hade skogens mörker inte stört henne och han hade tagit med henne på långa bilfärder till små insjöar som låg likt svarta hål i skogen och hon hade tänkt att det fick duga. Att det var detta som var livet: slitas upp och föras bort. Börja om.
”Ät nu, mamma.”
Potatisen har kallnat och köttet är smaklöst. Hon torkar sig försiktigt om munnen och ser sig om. Känner efter att håret ligger som det ska och att blusen är ordentligt knäppt. Hon är ingenting att skratta åt.
Det är nästan eftermiddag när de äntligen står på Eriksgatan 20 och ser upp mot tredje våningen. Om man tänker bort bilvägen är det som att ingen tid har gått. Måsarnas skrän ekar fortfarande mellan husen och hon kan nästan ana gestalterna innanför fönstret. Far i fåtöljen och mor som dukar fram tallrikar i köket. Doften från köttgrytan som puttrar.
”Där uppe, med de långa gardinerna. Det är storarummet. Och bredvid är köket. Vet du att mor alltid gjorde rulltårta när vi skulle få besök?”
Hon pekar och ser med ens att de söta små fönsterlamporna med fransar är borta. I stället står där en vit ful sak, rund och plastig, mellan mors bomullsgardiner. För visst är det mors gardiner? De långa, ljusa sommargardinerna. Visst är det?
Hon pressar ihop läpparna när hon känner hakan börja darra.
”De kan väl aldrig ha flyttat utan att säga till mig? Vi skulle ha ringt innan. Varför fick jag inte ringa?”
Stöd Opulens - Prenumerera!
Hon säger så, men egentligen skojar hon. Hon vet bara inte hur man tar sig ur det här skojet. Hon vet ju att de ska titta på graven, men hon vet också att mor och far väntar på henne där inne på tredje våningen. Att det finns en vacker bokhylla och köttgryta och en far med havet i blicken.
”Kom nu mamma, nu tror jag att vi har tittat klart.”
Olof tar hennes arm och de går längs trottoaren, förbi bageriet som inte längre är ett bageri och in mot stadskärnan.
”Vad gör vi här? Det här är inte mitt Landskrona.”
”Det är kanske lite annorlunda nu.”
Hon blundar och snörper ihop munnen.
”Och var hade du tänkt att vi skulle sova i natt, om det bor andra i lägenheten? Jag blir så ledsen. Att de inte sagt något. Ska vi behöva ta in på hotell nu då?”
Olof drar djupt efter andan, stryker över hennes vita handske.
”Ja, nu checkar vi in, så få du vila en stund innan vi tar oss till graven.”
Hon puffar på frisyren, ser i en fönsterruta. Lockarna är fortfarande strama och ingenting är förlorat. Sjalen har hon dubbelvikt om halsen och hon ser flera andra som bär sina halsdukar på samma sätt. Ändå känner hon hur de ler menande när hon går förbi.
Innanför kyrkogårdens grindar breder solen långa skuggor över grusgångarnas rutnät. Här ligger de allihop, tänker hon. Alla de som en gång befolkade världen. De leende tanterna i sybehörsbutiken och frukthandlaren. Bibliotekarien med fickuret. Och skolkamraterna. Både de snälla och de elaka. Farbror Göte med de otäcka ögonen. Och mor och far.
Hon ser sig omkring. Det är större än hon mindes det och för ett ögonblick är det omöjligt att orientera sig. Men så finner hon sig och trampar i väg förbi minneslunden och svänger höger mot den sneda hängbjörken.
”Här någonstans ska det vara.”
”Är du säker?”
”Det klart jag är säker.”
Blicken glider över gravarna. Hon har för sig att det ska sitta en vit ängel böjd över mors och fars sten och att det ska vara vid björken, hon vet att hon har stått där i skuggan en varm sommardag, när det nu kan ha varit. Hon kryssar mellan stenarna med okända namn och vägrar släppa fram osäkerheten som trycker på. Hon har ju varit här, tyckte att de fick sådan fin plats i skuggan.
Till slut stannar hon.
”Här Olof. Här är det.”
Han ställer sig bredvid henne och de stirrar på en hög svart sten med helt fel namn och årtal inristat.
”Men det här är ju inte rätt. Dina föräldrar hette ju Olga och Hilding.”
Hon knyter nävarna så att handskarna stramar.
”Jag vet väl vad de hette, vad tror du egentligen? Det är här säger jag ju. De har tagit bort mor och far och lagt dit den här knösen i stället. De har tagit bort graven utan att säga till mig!”
”Ta det lugnt nu, mamma. Det är klart att de inte har. Du hör själv hur det låter.”
Ilskan väller upp i henne, för visst hör hon att det är orimligt. Ändå måste det vara så, för hon skojar inte nu, inte om gravplatsen.
Så hastigt hon kan vänder hon på klacken och hastar bort till en bänk. De tror att de kan göra som de vill med gamla människor, men det här tänker hon inte låta passera. Hon ska ringa kyrkogårdsförvaltningen, kommunen och skriva till tidningen. De ska sannerligen få veta att de lever.
Olof står en bit bort med sin telefon och när han efter en stund kommer fram till henne ser han glad ut. Viftar med mobilen, och hon vet att hon på något sätt har förlorat.
”De ligger på andra sidan. Alldeles intill muren.”
Hon ser ner i marken och skakar på huvudet. Det hettar i ansiktet och Olof tar i henne som om hon inte kan klara sig själv.
”Då har de flyttat på graven. De har flyttat på den utan att säga till mig.”
Hon sväljer ner klumpen i halsen. Sväljer och sväljer och ber till Gud att Olof ska skoja med. Och hon blir bönhörd. Han nickar och lyckas nästan låta lika upprörd som hon.
”Ja, de saknar helt klart all respekt för oss anhöriga.”
Alldeles intill muren står stenen. Den är rundad med en liten ängel som blickar ner på de båda namnen, precis som hon mindes det. Hon böjer sig ner med buketten och trots att det värker i knäna tar hon sig tid att stryka fingrarna över namnen. Olga Jansson och sedan Hilding, bara två år efter. Samma mor och far som bor i lägenheten på Eriksgatan, som serverar köttgryta och läser högt ur läderbanden. Bilderna trängs och skuffas inom henne, floderna glider ihop till en enda bred forsande och hon svämmar över.
”Men ligger de här, min mor och far? Har de dött?”
Hon vänder sig mot Olof, han som är en son men också en gammal man, nästan lika gammal som hon själv.
”Men lilla mamma.”
”Varför har ingen sagt något?”
Det rinner ur henne och hon trycker sjalen mot ansiktet fastän den blir fläckig. Olof klappar om henne och någonstans helt nära viskar hennes mor, så som man gör till ett litet barn. Såja, viskar hon, såja min tösabit. Inte ska du gråta.
”Du kunde ha flyttat tillbaka, vet du. När farsan stack. Du längtade ju så.”
De sitter på en bänk i kvällssolen. Kyrkogården är nästan tom och hon vänder ansiktet mot himlen, blundar och tar in dagens sista värme. Tiden rinner nu i samma takt som hennes egna hjärtslag. Hon vet var hon är, och vem. En gammal kvinna med en obestämd längtan som tittar till sina föräldrars grav tillsammans med sin son. Också han är gammal. Hon märkte inte när det hände, allting måste ha gått mycket fort.
”Det kunde jag ju inte. Dra med dig över halva landet.”
”Klart du kunde. Jag var ju så liten, brydde mig inte. Och du hade ju kunnat få hjälp, inte behövt springa mellan jobb och dagmamma. Inte behövt vara så ensam. Du hade ju ingenting däruppe.”
Olof skakar på huvudet, stryker handen genom håret som om det fortfarande var tjockt och yvigt.
Orden lägger sig tungt över henne, gör det svårt att dra efter andan. Hon tänker på Ivars hand som tar om hennes, och på de där orden. Vi har något särskilt, du och jag. De sades så fort och så lätt för mycket länge sedan, ändå lyckas ljuset från dem knuffa undan så mycket annat.
”Ivar. Han var ju så kär i dig. Han ville så gärna vara en god far. Jag kunde inte gärna försvinna bort med dig.”
Olof fnyser och vänder sig bort.
”Farsan. Jag har inga minnen av honom alls från att jag är liten. Inte ett enda. Och du fick ju tjata för att få det minsta lilla underhåll, minns du inte det? Om du ens fick något alls.”
Hon blundar mot solen igen.
”Du pratar så konstigt. Han var väl där ibland. Och du blev så glad när han kom. Varje gång blev du så glad.”
Olof skakar på huvudet, stryker handen genom håret som om det fortfarande var tjockt och yvigt.
”Är det så du minns det, mamma?”
”Och ni gjorde utflykter också, det måste ni gjort för du är precis som han. Ja, med skogen och det, i alla fall.”
”Han har aldrig tagit med mig någonstans. Han kom ju bara de gånger han inte hade någon annan. Det var bara då som han kunde tänka sig att lägga lite tid på dig. Och mig.”
Hon ser inte på honom, vill inte att han ska dra fram allt det där som hon så omsorgsfullt tryckt in i vrårna. Hon vill stanna i ljuset där Ivar böjer sig över husritningen och hon får lägga händerna på hans axlar.
”Att du ska hålla fast vid så tråkiga saker.”
Hennes ögon grumlas. Det är den kalla aprilvinden som drar och hon torkar försiktigt bort köldtårarna.
”Jag menar bara att du kunde ha fått det bättre. Du ville ju tillbaka hit hela tiden.”
Det är sant att längtan har rört sig inom henne, letat efter en punkt att landa på. Glumslövs backar och fars ullrock, mors mjuka rulltårta. Ivar, att få räcka honom tidningen en lördagsmorgon, bara en sådan sak. Hon vill inte längre veta av honom, men han ringer och numret envisas med att rulla upp på skärmen och hon måste stå där och se på det.
”Han borde låtit dig börja om. Du borde inte gått där och väntat.”
”Jag väntade väl ändå inte.”
”Vad gjorde du då? Vad höll dig kvar?”
Vinden är kall nu, den drar kring ansiktet och hon trycker den fina sjalen mot ögonen, vänder sig sedan mot graven en gång till. Ängeln lutar sig över hennes mor och far, vakar över dem och buketten med vita rosor lyser därunder. Det ser fint ut. Hon drar djupt efter andan.
”Det börjar bli sent. Nu går vi härifrån.”
Utanför kyrkogårdens murar väsnas trafiken och övergångsställena tickar för att stressa på de gående. Himlen har försiktigt börjat skifta i rosa och den är öppen och vidsträckt. Olof leder dem tillbaka till gågatorna och hittar ett konditori.
Höften värker och hon sträcker på benet och pustar ut medan Olof beställer. När han sedan ställer ner brickan framför henne kan hon inte låta bli att slå ihop händerna och dra efter andan.
”Rulltårta, jag som älskar rulltårta. Att du kunde veta det?”
Han ler och hänger av sig jackan på stolen. Skjortan är ordentligt knäppt och den gröna färgen klär honom faktiskt.
”Jag hade väl en föraning.”
”Vet du att mor alltid gjorde rulltårta, så fort vi skulle få besök var det rulltårta med grädde till kaffet. Vi skulle ringt innan, jag sade ju att vi skulle ringt.”
Olof ser med ens trött ut.
”Ja, det var dumt. Nästa gång ringer vi.”
Hon tar en bit av bakelsen och blundar när hon för skeden till munnen. Vaniljkrämen är len och får någonting att röra på sig inom henne. Längtan. Hon längtar hem till sitt Landskrona.
info@opulens.se
