Sommarnovellen: Hybrid

FJÄRDE PLATS. Åtta fredagar under sommaren publicerar vi en av vinnarna i Opulens novelltävling med tema Familjeband. På fjärde plats kommer Hanna-Linnea Rengfors med novellen Hybrid. Juryns motivering: Det här är en ytterst välskriven novell i en realistisk stil som övertygade oss direkt. Den är dessutom mycket bra disponerad och uppvisar ett fint driv i berättandet. Vi uppskattar också dialogpartierna som har ett bra flyt och säker tonträff. Hybridtemat i texten förvaltas väl och på ett tankeväckande vis. Mycket som är värt att begrunda kommer till uttryck på det begränsade utrymmet.

Juanita ser dem genom köksfönstret. Som vanligt verkar det finnas ett osynligt koppel mellan flickan och djuret. Tätt intill varandra går de, gråsvart päls gnuggar röda täckbyxor. Under gatlyktorna i korsningen blir deras andedräkter skimrande moln, sedan viker de av in i mörkret. Mot herrgården.

Juanita skakar på huvudet.

– Nog visste vi att det skulle bli till att städa undan efter den där historien, förr eller senare.

Hennes make lägger telefonen på bordet.

– Alla undrar, säger han. Ska vi låta henne gå dit.

Juanita står tyst en stund. Tittar bort mot den tomma korsningen. Så nickar hon.

– Vi låter flickan bli klar med sitt.

Maken tar upp telefonen igen.

– Kolla med Lundin om infarten, säger Juanita. Ordentlig vall får det vara. Vi vill inte ha mer folk här innan vi hunnit ordna upp.

***

Flickan hade hittat valpen förrförra vintern. Varit ute på skotern, släpet fullt med ved och matkassar, ändå tagit den långa vägen. Lite mer av luften och snön och dagsljuset. Colan och mjölken skulle få isiga klumpar i sig, det gjorde inget. Sedan skulle det vara skärmen hela kvällen och natten. Innan 04:00 skulle hon skicka kod till Bilbo. Enkelt front-end-jobb, det skulle räcka med åtta timmar, nio som högst.

Så hade det flimrat till i ögonvrån. Något rött.

Hon fortsatte knappt hundra meter innan hon vände om. Vitt och svart och brunt och grönt, det var färgerna i skogen, kanske blå plastband om det var avverkning på gång.

Visst var det rött där någonstans mellan stammarna.

Klev av skotern och pulsade in mellan träden. På håll såg hon gläntan med den snötäckta kullen.

De röda fläckarna.

Så kom hon på vad det var.

Skyddsjakten. Kassörskan hade inte kunnat sluta prata om det. En vargtik i trakten hade fått svartpälsade valpar, man hade plockat skit i skogen och gjort dna-test. Valparna var en korsning mellan varg och hund.

– Hoppas de fick allihop, hade kassörskan sagt och huttrat till. Sådana där hybrider är det värsta av båda sorter. Du vet, de går rakt mot strupen.  

– Man undrar ju hur det gått till, sa Niemis yngsta som plockade storpack med frysta wokgrönsaker och pyttipanna från bandet.

– Inte undrar man det, sa kassörskan. Häromkring är det bara en hanhund som springer fritt i skogen och gör som den vill. 

– Sådan husse sådan hund, sa Niemis yngsta.

***

Tre hus nedanför Juanitas står Konny med händerna över elementvärmen. Han kisar ut i halvmörkret.

– Nu går flickan till herrgårn.

Lennart kommer ut från sovrummet, i färd med att göra ett nytt hål i bältet med spetsen på morakniven.

– Det var på tiden.

– Jag ringer Juanita. Det blir väl du och jag till att ta hand om stackaren från Länsstyrelsen. Konny vänder sig om och smeker Lennart över armen.

– Orkar du?

– Jo, svarar Lennart och drar åt bältet i midjan.

***

På den vita kullen i skogen fanns sex tydliga blodfläckar. Flickan petade med stövelspetsen. Svarta pälstussar. Det började snöa, tjocka tunga flingor. Flickan gick tillbaka mot skotern.

Det var inte direkt ett ljud som fick henne att stanna upp. Mer en känsla. Kanske samma som gjorde att hon alltid visste när älgarna stod ute på gårdsplan hemma fast hon satt med neddragen rullgardin, spelkontrollen i händerna och volymen på max.

Under en gran låg valpen. Hon lirkade in det stelfrusna lilla djuret under fleecetröjan och körde hemåt. Snabba hjärtslag tickade mot bröstet.

Tasso. Den skulle heta Tasso.

Den kvällen skrev flickan klart koden på fem timmar med Tasso innanför tröjan.

Valpen växte liksom ihop med henne. När den blev större låg den vid flickans fötter under datorbordet, sov i fotändan av sängen, satt bakpå skotern eller gick tätt intill flickan på vägen ner till byn.

***

De tre lägenhetskamraterna vänder sig bort från fönstret, det går ändå inte att se flickan längre.

– Varför ska vi städa upp, säger Niemis yngsta. Låt polisen ta hand om det.

– Vi gör som Juanita bestämmer, säger Tina.

Niemis yngsta stampar med foten och pekar ut i mörkret.

– Flickan har en satans varg!

Den tredje, Erik, går ut i hallen. Han börjar dra ut stövlar och kläder ur garderoben. Niemis yngsta spärrar upp ögonen och snurrar med ett finger vid tinningen.

– Vi vet ju alla att flickan är ju konstig i huvudet! Varför…

– Nu håller du tyst, säger Tina. Juanita skulle göra samma för dig. Vi är familj här.

– Vi får lägga på ett kol, säger Erik. Gubbarna är på väg. Vi måste vara klara tills hon är klar. Eller hur man säger.

***

Det hade stått i tidningen. Vargtiken hade fällts. Obduktionen visade sju ärr i livmodern, sju hybrider hade fötts. Jaktlag sökte genom skogarna efter den sjunde onaturliga och olagliga individen. Det viskades i byn.

– Ni ser hur gott flickan mår, sa Juanita. Inte var det bra när hon bodde helt ensam i stugan. Om mor hennes är på kyrkogården och far hennes är oduglig, då ska hon väl ha någon där. Det här håller vi käften om. Den som har problem med det får komma till mig.

***

De tre ungdomarna har nyckel till flickans stuga, men den behövs inte. Dörren är olåst. Erik öppnar.

Fy helvete.

Han släpper rengöringsmedlet. Det faller till golvet med en smäll. Håller handen för munnen, hulkar.

Du skulle bara våga, säger Niemis yngsta. Jag tänker inte städa upp spyor också.

Tina drar efter andan så bröstkorgen reser sig mot hakan. Ser ner på skurborstarna och trasorna hon har i hinken.

– Hur fan ska vi…

– Det är inte värre än när man styckat älg, säger Niemis yngsta. Ska vi göra det så är det väl bara att börja.

***

Tre veckor tidigare hade flickan kommit ner till affären, utan skotern och bara ryggsäck för varorna. Rödkindad och klar i blicken, som alltid nu när hon hade Tasso. Det var ovanligt många människor i affären. Tasso höll sig intill flickan. Leveransen från systemet hade kommit in på eftermiddagen. Johannesson var där, med sin Rex, också okopplad. Kassörskan viskade till hela kön av kunder:

– Det är då bara de där två som kommer undan med vad som helst i den här byn.

Vid köttdisken stöttes en kniv ner i en flankstek. Just då exploderade det. Tasso och Rex möttes i gången och rök ihop. Flickan hoppade rakt in mellan de huggande käftarna och drog bort Tasso, Rex bet tag i flickans vad. Hon skrek:

– Ta bort din hund!

Och Johannesson skrek tillbaka, svordomar, långa haranger om hybrider, missfoster, oönskade varelser som aldrig borde blivit till.

Det blev så väldigt tyst sedan. En tomat rullade av sin pyramid och krossades mot golvet.

***
Juanita tittar på klockan innan hon kliver ur bilen utanför herrgården. Två timmar har gått sedan Länsstyrelsens vita Nissan Navara körde genom byn. En knapp halvtimme sedan flickan sågs komma tillbaka över korsningen till bygatan och fortsätta den långa promenaden mot stugan. Juanita lyser med ficklampan över snön. Blodiga spår leder iväg från uppfarten, tassavtryck och stövelavtryck tätt intill varandra. Maken sitter kvar i kupévärmen med telefonen mot örat. Ungdomarna har rapporterat att stugan är färdigstädad och de ska vara ute innan flickan kommer tillbaka. Ingen vet hur mycket som finns kvar att ordna upp här.

***

Juanita hade försökt tala Johannesson till rätta.

– Jag vet att du någonstans djupt inne i ditt skrumpna hjärta vill flickan väl, alla vet att det är du som lämnar ved och kött hos henne.

Han fnös, vände sig bort.

– Emil Johannesson. Låt henne för guds skull behålla djuret.

– Jag har redan meddelat dem, sa han.

– Ring igen. Säg att du misstog dig.

Han tog av hatten och kliade i det grånade håret.

– Det är för hennes eget bästa, sa han. Som det där odjuret anföll min Rex, den går inte att lita på.

Juanita skakade långsamt på huvudet.

– Gå åtminstone och tala med flickan. Tycker du inte det är dags att hon får veta.

– Lägg dig inte i sådant som inte angår dig, sa Johannesson.

***

Juanita slår med portkläppen. En lång tystnad. Hon vrider huvudet och möter makens blick där han sitter vid ratten med motorn på. Hon håller andan. Men så hörs ett ljud innanför dörren. Utandningen blir en vit rök. Dörren öppnas, gnisslande och tveksamt.

– Jaha du, säger Juanita.

Det går inte riktigt att veta om han gråter, men snoret rinner och händerna med det torkade blodet skakar.

– Jag är nästan glad att se dig, säger hon.

Han håller sina händer framsträckta och blicken fäst vid dem.

– Begraver du Rex själv eller ska jag ordna med det.

– Jag har en grop bakom ladan, viskar han.

Juanita tittar mot sin make som nickar genom vindrutan och tar upp telefonen. Hon vänder sig tillbaka till Johannesson.

– Den där Nissan Navaron ligger i din tjärn. Vi tänkte det var bäst så.

– Jo.

– Var ett himla sjå med isen.

– Tack.

– Och så håller du käft och beter dig som folk.

– Flickans far nickar. Juanita sträcker fram handen och klämmer till om hans breda axel.

– Det går som det går till slut, säger hon.

– Jo.

Hon tar kvasten från trappen och borstar snö över avtrycken. Redan ute vid brevlådan verkar det röda tvättats av sulor och trampdynor. Blodspåren bleknar till rosa fläckar och försvinner in i det vita.

***

Flickan har kommit tillbaka hem. I stugan har ungdomarna glömt lite trasigt glas och porslin kvar i sopskyffeln. Annars har här aldrig varit renare, inte ens när flickans mor var frisk. Det luktar klorin, är skrubbat och svabbat på golv och väggar. Lika noggranna har de varit utanför, sopat uppfarten och trappen. Ny snö håller på att lägga sig.

Flickan har kod att skicka innan morgonen. Hon sätter sig vid skärmen. Dricker den avslagna colan och svarar på Bilbos meddelanden. Fortsätter där hon slutade när det knackade på dörren för några timmar sedan. Tasso lägger sig över hennes fötter.