Sommarnovellen: Engångsfamiljen

SJUNDE PLATS. Åtta fredagar under sommaren publicerar vi en av vinnarna i Opulens novelltävling med tema Familjeband. På sjunde plats kommer Anna Enboms Engångsfamiljen. Juryns motivering: Innehållsmässigt intressant om ett möte mellan kulturer där krock uteblir. Samtidigt finns det en finurlig och tänkvärd twist på slutet som får en att som läsare fundera över det nyss lästa.  Vem är egentligen jagpersonen i den här novellen? Språket skänker dessutom en påtaglig närvarokänsla. På det hela taget är det en mycket väl genomförd novell.  Därtill med en intressant vinkel som speglar maktstrukturer och individuella bekräftelsebehov.

Engångsfamiljen

Det är en junidag med utplånande hetta. En hetta så stark att vardagen smälter bort. Rutiner, disk, räkningar: allt fräts samman till en vit fläck. Kvar finns bara essensen.

Under solen går essensen av jag och funderar på meningen med livet. Eller snarare på de ögonblick då jag känner mening med livet, och hur jag ska expandera dem. Jag vill bli en intensiv varelse, som känner mig levande i varje stund av livet. Jag vill förverkliga mig själv.

Jag vandrar i en tredimensionell tavla: det blå ovanför mig, det grå under mig och det gröna omkring mig. Jag vänder ansiktet mot solen, sluter ögonlocken och känner värmen beröra huden.

Gräsen, träden och buskarna längs vägen är så frodiga som de bara kan bli i Sverige. Med hettan är sydeuropeisk. Medelhavssommar i ett svenskt landskap. Det bästa av två världar.

Jag stannar med näsan mot en ljusrosa ros. Den doftar svagt av jord och gräs.

Jag har bestämt mig för att hälsa på alla som jag möter. En kvinna och ett barn susar förbi på cykel. De noterar mig inte.

Jag passerar en herre med bylsig mage och säckiga byxor.

Hej.

Han mumlar något dunkelt tillbaka, som påminner om “hej”.

Jag ser en annan herre på väg mot mig. Han har välsittande kostym och släpar en shoppingvagn efter sig. Medelhavsfärgad hy. Han skulle kunna vara italienare eller grek, men med tanke på demografin i staden är det troligare att han kommer från arabvärlden.

Marhaban.

Han stannar upp, precis som om mitt hej på arabiska förtrollade honom. Jag stannar också upp. Vi blir stående mittemot varandra på trottoaren, medan solen kastar strålar över oss.

Han heter Yusuf. Han ställer de vanliga frågorna, som folk brukar ställa när jag hälsar på arabiska.
Är du svensk? Var har du lärt dig arabiska?

Men Yusuf är något utöver det vanliga. Sättet han ser på mig, med glädje och beundran, som om han förstår hur speciell jag är innerst inne. Jag känner mig förverkligad när han ser på mig.

Han undrar vart jag är på väg.

Ingenstans, svarar jag.

Det är typ sant. Jag är på väg till skogen med penna och anteckningsblock. Jag tänkte sätta mig i skuggan av ett träd och dikta, det är mitt konkreta mål. Men mitt övergripande mål, det är livsmening och självförverkligande. Och jag har en känsla av att han kan hjälpa mig med det, i alla fall för stunden.

Vi går tillsammans genom hettan och grönskan och pratar arabiska. Yusuf med syrisk dialekt och jag på trevande standardarabiska. Det känns som att jag är utomlands.

Jag berättar att jag har studerat arabiska ett år på högskolan, kombinerat med flera års självstudier. Hans beundran tycks växa för varje ord jag säger, oavsett hur jag slarvar med uttalet, genus och numerus. All uppmärksamhet gör mig vild och ohämmad.

Följ med hem till mig, föreslår han.

– Okej.

Det pirrar i mig av alla frågor och alla komplimanger. Jag vill ha ännu mer, så jag berättar satt jag älskar arabisk poesi, och citerar Mutanabbi.

Hästen, natten och öknen känner mig, säger jag och skrattar åt hur det låter på svenska.

Han ser på mig på ett sätt som jag bara blir sedd på ibland, av män som vill ligga med mig. Men Yusuf verkar inte ha sådana tankar. Han berättar att han har en fru och tre barn. Den äldsta sonen är i min ålder.

Solen svider i ögonen. Ögonen tåras, men kanske inte bara av solen.

Yusufs mobil ringer.

Olja och tomater, okej.

Det är hans fru som vill påminna honom om vad han ska köpa.

– Och jag har en kvinna med mig. Hon är svensk, helt svensk, och pratar arabiska, säger han och strålar.

Jag rättar till hårspännet. Håret är uppsatt för att dölja hur otvättat det är. När jag lyfter armen känner jag en aning svett. Jag minns inte senast jag duschade. Jag bryr mig mest om hygienen när jag är sugen på engångsligg. Det har jag inte varit varit de senaste dagarna, däremot på familjeliv.

Mobilen plingar. Det är ännu ett SMS från mamma, jag markerar det som läst utan att öppna det.

Vi går in i närlivsbutiken. Jag visar Yusuf var oljan finns. Jag hittar här, butiken är som mitt andra hem. Jag småpratar alltid med de anställda och kunderna, de lär mig nya ord på arabiska och berömmer mig när jag kommer ihåg orden nästa gång vi möts. Jag vet vad de anställda heter, vilka städer de kommer ifrån och jag har sett bilder på deras barn. De är det närmsta jag kommer en beständig familj.

Hyreshuset där Yusuf bor ligger knappt en kilometer från mitt. Det känns bekant, både trappuppgången och hissen. Har jag varit här förut? Kanske, eller i något av hyreshusen bredvid, de är så lika.

Yusufs fru öppnar dörren. Hon presenterar sig som Sara och sträcker fram ansiktet för att kindpussas. Jag drar mig tillbaka efteråt medan hon böjer sig fram för att pussa andra kinden. Samma sak händer med den tredje kindpussen. Vi skrattar.

Jag hör en röst inifrån lägenheten. En äldre dam sträcker fram huvudet från badrumsdörren.

– Det är min mamma, Layla, jag ska bara hjälpa henne, säger Sara och försvinner in i badrummet.

Yusuf visar mig till vardagsrumssoffan. Han tar fram frukt, dadlar, choklad och te. Han tittar på mig.

Vad vill du? frågar han.

Vad jag vill? Leva livet maximalt, förverkliga mig själv. Jag vill bli överraskad, förändrad, omvandlad. Jag vill komma härifrån som en ny människa. Det är den tanken som gör mig hoppfull och sedan besviken vid varje nytt möte.

Menar du vad jag vill prata om? undrar jag.

Han nickar.

– Jag vill visa min poesi, säger jag.

Jag räcker över mitt anteckningsblock och visar vad jag skrev i morse. Jag lever i gränslandet mellan poesi och verklighet. Yusuf läser mödosamt på svenska. Jag älskar hur har tar in varje ord.
Han hjälper mig att översätta till arabiska. Jag kan redan alla ord, förutom gränsland.
Jag undrar om Yusuf känner sig självförverkligad. Han ser så ut, öppen och orädd. Han har ett barns ögon fast han är professor. Jag önskar att han vore min pappa.

Sara och Layla kommer ut ur badrummet. Layla går sakta med rullatorn runt vardagsrumsbordet. Sara flyttar på möbler så att hon kommer fram och hjälper henne att sätta sig bredvid mig i soffan.
Sara sveper över henne en filt och hämtar vattenflaska och näsdukar. Layla säger något och Sara går iväg och kommer tillbaka med en hårborste.

Layla tittar på mig nyfiket och misstänksamt, samtidigt som hon borstar sitt tunna hår. Hon pratar rossligt och på en dialekt som jag har svårt att förstå. Jag tror att hon säger att det är sorgligt att jag inte är troende och att jag inte har några barn, men det översätter inte Yusuf.

Svenskarna är humanister. De har samma värderingar som om de vore troende, bara att de inte tror på Gud. Svenskarna är mycket bra, säger han.

Jag berättar att jag är döpt och konfirmerad. Jag säger det högt och tydligt så att Layla ska höra. Jag vill att hon ska tycka om mig, att det ska kännas som om vi är en familj, även om det bara är för en dag.

Sara har hämtat en plåt med grönsaker som hon skalar och skär med en kniv. Jag frågar henne om hon gillar Nizar Qabbani.

Självklart. Han är kvinnornas poet.

Mer hinner hon inte säga innan hon måste gå ut i köket och se över maten.

Yusuf frågar om min familj. Jag säger att de bor i en liten stan ett par timmar härifrån.

Vad bra, då kan du hälsa på dem ofta.

Jag nickar. Jag vill att han ska fortsätta tycka om mig, så jag säger inget mer.

Tv:n surrar på låg volym, den visar en lättsam komedi från Egypten. Längst ner i bild flyter textremsor med nyheter från höger till vänster. Jag försöker hinna med att läsa orden: ekonomi, president, armé.

Sara säger att maten är klar. Hon har gjort grönsaker fyllda med ris och lammkött. Hon ställer fram bröd, sallad och en kanna ayran. Ayran är perfekt att dricka på sommaren, det är både svalkande och mättande. Jag har provat att göra det själv hemma, med olika proportioner av yoghurt, vatten och salt, men det blir aldrig lika gott som när det serveras hemma hos en familj.

Hemlagad mat är det bästa som finns, säger jag.

Jag berättar att jag drömmer om att kunna skriva poesi på arabiska, att resa till Egypten och framföra mina dikter. De nickar uppmuntrande.

På ett fat ligger gröna chilifrukter, jag tar en och börjar tugga på toppen.

Både Sara och Yusuf säger att de älskar Sverige och svenskarna. De menar att allt är bättre här.

Men gästfriheten är bättre i arabvärlden, säger jag. Vi svenskar bjuder aldrig varandra på mat, bara på kaffe.

Jag hör Layla harkla sig i vardagsrummet. Jag har kommit till kärnhuset på chilifrukten, det börjar brännas i munnen.

Och vi svenskar tar inte hand om våra äldre, säger jag.

Jag ångrar mig i samma stund som jag säger det. Jag vill byta ämne men Sara tar upp tråden.

Precis. Här lämnar man sina föräldrar på ett hem. De sitter alldeles ensamma. Hur kan man göra så mot dem som har gett en livet?

Jag nickar och säger ingenting. Jag vill inte att de ska tycka illa om mig.

Yusuf diskar efteråt. Jag funderar på hur det skulle vara om jag gifte mig med den äldsta sonen. Om jag vore en del av familjen, och inte en gäst. Skulle det vara som nu, när jag sitter som en drottning och blir serverad mat och komplimanger. Eller skulle jag vara den som ansvarade för köket och Layla.

Jag tycker att livet är kort, säger jag. Jag drömmer om att kunna leva livet hela livet. Jag vill resa, skriva och läsa poesi. Inte slösa tid på att sova, jobba, städa, laga mat och duscha.

– Men sånt är också livet, jag gillar att diska, säger Yusuf.

Jag går ut på balkongen för att få frisk luft. Det är femte våningen och vinden är svalkande, men när jag tittar ner får jag svindel. Jag tänker på all tid jag slösar på att ta hand om mig själv, tänk om jag skulle behöva ta hand om andra också. Det skulle inte bli någon tid kvar till självförverkligande.

Vi sätter oss i vardagsrummet. De tar fram mer te, frukt och dadlar. Jag tar fram anteckningsblocket igen och bläddrar fram en av mina dikter.

Jag är ett flyktigt bi.
Jag blir snabbt förälskad,
uppfylld av en blommas doft.
Jag målar själen med kronbladens färg
och dränker mig i nektar.
För att berusat flyga vidare
och glömma blommans namn.
Själen blir åter genomskinlig,
drömmande om en annan äng.

Yusuf och Sara läser orden mödosamt på svenska, som om de läser min själ. Sen översätter vi den tillsammans. Jag älskar att höra dem uttala min dikt på arabiska. Alla arabiska dialekter har sin egen klang, och Yusuf och Sara har nog den vackraste dialekt jag har hört hittills. Men det senaste är alltid det vackraste.

De säger att de är så glada att de har lärt känna mig.

Vi ska hjälpa dig att bli bättre på arabiska och du ska hjälpa oss med svenskan, säger Yusuf.

Jag nickar. Säger ingenting.

Jag stannar till strax innan midnatt, då är jag uppfylld av familjeliv. Jag kramar Sara och Yusuf och kindpussar Layla. Tre stycken, den har jag lärt mig nu. Jag nuddar knappt hennes kind medan hon pussar på riktigt.

Kom strax tillbaka, säger de.

Jag nickar.

Jag går ut i natten och tänker att de har varit en underbar engångsfamilj. Första gången är alltid perfekt. Sen är det min tur att bjuda tillbaka, hjälpa till med läxor, myndighetskontakter, tidskrävande uppgifter som står i vägen för mitt självförverkligande. Det är därför det bara blir en gång. Jag kommer inte att se dem mer, men jag kommer att skriva dikter om dem.

Mobilen ringer. Det är mamma igen. Jag trycker bort samtalet.