VINNARE. ” På knä sitter jag och plockar med pincett glasbitar ur hennes fötter. Det svala badrumsgolvet jordar mig för en stund. Det konkreta skapar ett andrum.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Vilma Antonovs En glasflaska och tre liv.
Vi försöker blanda dry martinis. Det går, precis som förväntat, förskräckligt dåligt. I korridoren vi bor i finns en kronisk brist på glas, varför vi serverar drinken i böjliga plastglas. Blandningen smakar dessutom ljummet. Vi bjuder på den med ett stort leende. Välkomna. Välkomna in.
Vi är tjugoett år gamla. I studentstaden vi bor i lutar gamla enplanshus sig mot varandra, kullerstenen hopar sig för att få plats på gatorna, det snöar sällan. Istället blåser det ilskna vindar, nästan jämt. Efter ett tag blir blåsten så självklar, som den tysta flickan i klassen man glömmer existerar, men så fort någon hälsar på säger de, ”Så det blåser!” och man blir plötsligt varse om att det viner kring kvarteren.
Studentkorridoren har långa väggar målat i mörk- och ljusblått om vartannat. I varsin skokartong bor vi. När jag flyttade ner och gick på korridorsfest första gången och rörde mig mellan rummen kommer jag ihåg att det var som att röra sig mellan olika världar. Från mitt fönster på högsta våningen har jag utsikt över alla skokartonger i hela grannhuset. Stora fönster bjuder in till åskåderi. Det ser ut som små dockhus. Alla lever små liv i sina skokartonger, fönar hår, kollar på TV, kliar någon på ryggen i sin säng. Rullgardiner dras upp och ner och vittnar om vardagar som går förbi, solar som går upp, himlar som målas rosa.
Fem trappor upp utan hiss bor vi, jag och Iris. Och tretton andra. I varsin skokartong. Ibland när jag känner mig liten och ensam använder jag Iris extranyckel och smiter in till henne om nätterna. Tar med mig täcket, som man gjorde som liten och ville ligga mellan mammas och pappas fötter. Vi tar hand om varandra. Hon klappar på min rygg när drinkarna kommer upp framvägen, skedmatar mig med resorb under långa bakfyllor, köper glass när jag är sjuk och gnällig. Serverar märkliga grytor med lika delar koriander och morötter, lånar ut eyeliner och läppstift och snygga tröjor. Blandar äckliga dry martinis till korridorsfester.
Iris är rolig utan att vara elak och har ekorrögon som man kan drunkna i. Beter sig på ett självklart sätt, utan att verka överlägsen, snarare tvärtom. Alla som träffar henne känner sig sedda, inbjudna. Hon kan mycket, är påläst, vill alltid veta mer. En av de få människor som har starka åsikter utan att vara trångsynt. Hon bryr sig, på riktigt. Ibland för mycket. Tycker om att ha ett finger med i spelet, men ibland slinker hela armen in. Samtidigt vet man att hon endast menar väl. Hon är varm och hjärtlig mot alla, utan att vara illojal. Hon är charmerande knasig, ettrigt kul, berättar historier på bred skånska med ivrig blick. Får mig att kikna av skratt. På så många sätt så självklar i sin person. På så många andra sätt, inte alls.
Jag har alltid haft en barnslig föreställning om att de dramatiska händelserna i ens liv ska kännas i förväg.
Den ljumma drycken i plastglasen sparkar igång kvällen. På några timmar greppar berusningen tag om mig, sveper in mig i en bekant dimma. Överallt öppna cavaflaskor, Losec-kartonger på matbordet, skräp från hämtmat i papperskassar. Snusdosor, de flesta i vitt. Bubblor stiger i glasen, blicken blir immig, axlarna varma. Det trånga korridorsköket sväljer orimligt många människor, någon kokar pasta och rotar i kylskåpen efter lämpliga tillbehör. Öronbedövande musik, i mig vibrerar basen i bröstkorgen. Samtalen kommer närmare, skämten blir bättre, skratten varmare. Händer under bordet som skriver sms till personer, frågar dem om deras lokalisering, ”ses vi på t-bar ikväll?” Indirekt: kommer du värma min kropp när ruset gått ur, lova, snälla lova. Jag sitter runt bordet, stark sprit hettar upp matstrupen, en värme sprider sig i bröstet, bordskivan klibbig mot min underarm. På mitt lår en hand.
Jag har alltid haft en barnslig föreställning om att de dramatiska händelserna i ens liv ska kännas i förväg. Man ska kunna se stormen bakom knuten. På vägarna ska man märka ett läskigt lugn. En tryckande känsla som infinner sig bakom bröstbenet. Men det var inte så. Jag hade ingen aning. Hade jag vetat hade jag slagit bort handen på mitt lår, kört ut alla människor, tagit Iris i famnen och låst dörren. Istället tar jag fem shots och ger handens ägare, han som jag hållit på med ett litet tag nu, en kyss. Ställer mig på ett bord och dansar. Trycker in en portionssnus och känner mig levande när nikotinpirret sprider sig längs benen.
Och där står hon. Med en blick gjord av porslin.
När knacket på min dörr kommer några timmar senare blir jag irriterad. Min bara rygg rör sig mot mitt överkast. Eddies händer är runt mina lår. En varm andedräkt i ljumskarna. En hand bultar på min dörr. Det hänger inte ihop. Vi stannar upp i våra rörelser, lyssnar på helspänn, hoppas att personen som knackar ska ge upp. Men det knackar igen. Jag reser mig upp från sängen, sätter på mig min t-shirt, går för att öppna.
Och där står hon. Med en blick är gjord av porslin. Runt om henne ligger krossat glas i drivor. En brand som härjat över henne, rört hennes kind.
Den har tagit hårt. I hennes ansikte syns streck av en röd tuschpenna. Det ser ut som att någon tar försökt dra ett streck genom henne, dela henne på tu. Tanken att elden har lyckats vissla förbi i huvudet, men jag försöker stänga den ute. Iris morgonrock hänger i slamsor kring hennes kropp. Det blöder från hennes fötter, glaset tränger upp i henne, men hon märker det inte ens. Hon är någon annanstans.
Hennes blick är gjord av porslin och den skär i mig på ett vis som jag inte är beredd på. Ur hennes tjugoettåriga kropp blinkar en ettårings ögon mot mig. Frågar mig vad som hänt. Ettåringen så oskyldig. Elden så total.
Någonstans i bakgrunden registrerar jag Eddies röst, den frågar vad det är, och hur han när jag inte ger något svar kommer för att se efter själv. Jag hör på hans steg att han stannar till av förvåning, kan föreställa mig hur han blinkar frenetiskt medan maskineriet i huvudet tickar igång. Iris gråter inte, skriker inte, ställer inte till med någon scen. Hon undrar stilla om hon har fått något glassplitter i ögat. ”Kan du snälla kolla?”, ber hon, lugnt och sansat. Eddie får henne att sätta sig ner på toaletten, kollar i hennes ögon. Jag står kvar, förstenad som en glasfigur, undrar vad i hela helvetet det är som har hänt. ”Han blev arg”, svarar hon tyst.
I hennes rum är bäddmadrassen neddragen på golvet, lakanen blöta av öl. Jord på mattan, en tilltufsad planta ligger i ett hörn. En gitarr är sönderslagen på en byrå som buktat sig för elden, nedanför ligger alla vittnen från ett lyckligt liv i en blöt sörja. Grattiskort och polaroidbilder geggas ihop, har fått ge vika för elden, för elden har inget samvete, bryr sig inte om hennes liv. På väggarna färgfläckar från en whiteboardpenna som har exploderat. Och så i mitt i allt, i kaoset, ettåringen med porslinsblick. Som gick igenom ett krig utan att veta vad hon gjort för att hamna där.
På knä sitter jag och plockar med pincett glasbitar ur hennes fötter. Det svala badrumsgolvet jordar mig för en stund. Det konkreta skapar ett andrum. Rött blod mot vitt kakel. Fysiologi. I hennes kapillärer har koagulationskaskaden redan börjat. I mig stormar havet, trycker envist bakom ögonlocken. Sväljer hårt. Vem gör något sånt här, undrar jag.
Vem är så elak. Vad är det för röst i någons inre som ber om detta.
Elden har svept över hennes rum, hennes kropp, hennes frid. Porslinsblicken tillhör en själ jag inte får kontakt med. Långt därinne har djuret krupit ihop. Ett barn i fosterställning. Skyddar sig mot något hon inte visste att hon behövde skydda sig för. Med silkeslen röst knackar jag på dörren, vill ta det lilla djuret i min famn, berätta att det är säkert nu. Elden är borta, jag ska stänga den ute för alltid. Men inga ljud når fram. Jag försöker fysiskt ta i henne men hon märker inte av min beröring. Hon är någon annanstans just nu. Kanske har hon fred där. Senare kommer jag inse att jag inte kan stänga ute elden, att det är ett tomt löfte jag har gett. Endast hon vet hur hon ska göra. Jag kommer böna och be henne att göra det, men det kommer inte hjälpa till.
När man är tjugoett lever man på ett märkligt vis i ett slags samvaro med andra människor, ens vänner. Tar del i deras liv. I studentstaden är de flesta ensamma. Familjerna finns flera mil bort. Och när man inte har sin riktiga familj får man en annan. När jag blev sjuk märkte jag det, hur ens vänner blir något mer. Tar formen av personer som ställer upp för en, utan att tveka. Som öppnar sina armar och hjärtan och tar hand om en utan att klaga.
Som sitter i timmar bredvid ens sjukhussäng, för att man ska slippa känna sig ensam. Som kör en till akutmottagningar, som bråkar med läkare, som för konversationer med oroliga föräldrar när rösten inte räcker till, när orken är slut, när man är en liten pöl av uttömd energi. Då finns det varma händer som torkar bort trötta tårar. Som hämtar en efter operationer och tar in en i sina hem, som att det inte är på tal om något annat. Som lagar mat, handlar, går till apoteket, ringer och hör hur man mår, kommer förbi bara för att hålla handen en stund. Som vaknar mitt i natten för att hjälpa en när man inte klarar av att hjälpa sig själv. Som aldrig sviker. Som alltid finns där. Man befinner sig i ett konstigt vakuum mellan barndom och vuxenliv och man klarar inte av att navigera sig själv. Så vi veckar oss till bomull, försöker desperat fylla ut hålrummen i varandra som ännu inte växt igen, en blind leder en annan blind genom stormens öga. Växer upp och in i varandra. Den ena andas ut vad den andra andas in.
När jag ser henne i sånt här skick gör det på så vis ont i mig på ett vis som inte är motiverat. Mitt hjärta vrider sig av smärta i bröstet och jag vänder ansiktet bort för att dölja mitt grimaserande ansikte. Jag kan omöjligt veta men förstår också på något vis vad en sån här händelse lämnar i en. En plötsligt panikartad rädsla över framtiden. Hur kommer man över något sånt här? Som i ett parallellt universum susar tjugo år förbi mig, nu är vi fyrtio år och i bakgrunden står två barn och darrar. Det är så skräckinjagande att jag tappar andan, skakar frenetiskt på huvudet för att få bort bilden från näthinnan. Tillbaka till min ettåring. Min älskade Iris. Nästan bortom igenkänning.
Jag ber henne duscha, nästan apatiskt klär hon av sig, som att hon inte känner igen sin egna kropp, som att armar och ben är lemmar som inte passar henne längre. Medan varmvattnet försöker skölja bort något som redan är tatuerat in i hennes hud börjar jag i panik dra bort blöta sängkläder. Byter örngott. Tar fram nya lakan och bäddar rent. I rummet en rå doft. Det luktar barbariskt.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Rädsla är primal. Den lamslår en. Sprider sig som en elstöt genom kroppen, lämnar en svidande känsla efter sig, en sensation av ofärdighet. Jag märker det på henne, hennes kroppsspråk, blicken som en pingisboll. Varje ljud, hastig rörelse, sticker i henne. Jag tror inte hon märker det själv. Eddie kommer in i rummet med en sopkvast, i hennes ögon ser jag hur en tsunami av panik rasar över henne, i några millisekunder drunknar hon innan hon känner igen hans bekanta siluett och kan avfärda rädslan.
Det finns en hjärtskärande verklighet i våld. Något som klyver ens verklighet itu. Man träffar sällan genuint elaka människor. Det förvånar en när man gör det, lämnar en i ett stånd av kaos där man greppar efter konkreta saker. Jag hittar dem i handlandet. Jag ringer polisen. Kvinnofridslinjer, tjejjourer. Googlar på berättelser, vill hitta någon som lovar att allt ska bli bra igen, men jag hittar ingen. Jag planerar och ordnar och styr och vill på något sätt lappa ihop en verklighet åt porslinsblicken, en verklighet hon kan leva med. Oron håller mig vaken om nätterna. När ska det räcka. När ska vi släppa honom. När ska hon inse att kärlek aldrig någonsin leder till våld. Att älska någon tar sig inte till uttryck i knytnävar, i glasflaskor. Den kvällen frågar hon om jag någonsin var rädd för mitt ex, om han någonsin gjorde såhär. Det låter som om hon undrar om det är det sedvanliga priset man får betala för att få älska. En kvinna från en jour som jag pratar med i telefon en sen kväll säger till mig att man inte behöver orka. Du behöver inte orka. Tårarna sprutar på en gång. Lättnaden, den ofantliga.
Till ettåringen svarar jag nej, förfärat. Jag har aldrig känt mig rädd för att något likt detta ska hända. Att mitt ex skulle hota mig till livet. Porslinsblicken nickar sakta. Jag tänker att jag kan ge henne världen men att hon vägrar ta emot den.
Det slår mig aldrig att hon kanske faktiskt inte kan.
För en efter en kommer de fram, vännerna. De ofredade. Berättar om personer som somnat i deras säng, hur de vaknat av att de är i dem, berättar om ett mörker som plötsligt brusat upp, plötsliga fingrar där fingrar inte ska vara, där de inte hör hemma, en oönskad andedräkt i nacken. Meningar som formar tjat utklätt till smicker. Ögon som plötsligt blivit avgrundsdjupa. Män som man trott att man känt. Som finns i ens liv. Som rör sig på ens gator och som gör sig påminda i ens hem. De rör sig utan besvär, tyngs inte av erfarenhetens kedjor. Och flickorna, de hasar sig fram längs vägarna, tyngs av väskor efter väskor som bromsar deras fart. Spring då, gastar åskådarna. Ser ni inte hur vi försöker, ropar flickorna tillbaka.
Jag lagar pommes frites i ugnen, Iris äter dem iklädd morgonrock under tystnad. Klockan är halv sex på morgonen. För ett dygn sen var allt fortfarande som vanligt. Nu kommer det aldrig kunna göras ogjort. Jag sväljer gråten om och om igen och jag ser att det gör ont i henne, jag försöker vända bort huvudet men hinner inte ibland. ”Snälla gråt inte”, vädjar hon tyst. Vi bäddar ner oss i min säng, jag kliar hennes huvud tills vi båda räddas av sömnens bedövande kraft. När jag vaknar är hon borta, jag hittar henne i sin egen säng. Smyger in under täcket, lägger mig som en katt och spinner i värmen därunder. ”Han vägrar erkänna vad han gjort”, säger Iris plötsligt. På en sekund blir jag rasande, flyger upp ur sängen, formulerar gormande meningar, vill ställa henne till svars. ”När räcker det, tänker du?” Iris säger tyst att det inte hjälper henne att höra det här just nu, att hon inte orkar. I mig brinner något, jag är så rädd.
Jag ligger i min säng om nätterna och saknar mitt ex. Tänker att han hade vetat vad jag skulle göra. Jag känner mig förtvivlat ensam i situationen, hjärtskärande okvalificerad att hantera det hela. Samtidigt skäms jag över att jag tänker att det är en ”situation”, känner mig egoistisk och falsk. Egentligen vill jag glömma, ta bort alla minnen och försluta alla sår. På jobbet går jag en kurs i sårvård och de berättar att sår läker bäst i en temperatur så nära kroppens egna som möjligt och det måste vara fuktigt och helst tätt förslutet. De visar bilder på en kirurg som räddade sin pappas hand genom att sy in den under magens hud och förtvivlat väver jag in minnet av kvällen in i huden, ner i bindväven, mot musklerna. Där ligger den och skaver mot bröstbenet och jag bär porslinsblicken nära, nära, alltid nära.
Ibland för nära. Jag märker på henne att hon irriteras när jag vill prata. ”Kan du snälla lova mig att du inte…”, börjar jag, men Iris är alltid på väg bort. Jag springer efter, sliter tag i hennes axel, vill hålla henne kvar. Krampaktigt hårt trycker jag ihop hennes axlar men när jag tittar efter inser jag att hon gick för länge sen. Det blir problematiskt att vara terapeut, till största del eftersom hon inte vill ha någon. Jag finner mig i ett juridiskt ingenmansland, jag är ingen förälder som har en evolutionär rätt, ingen lärare eller läkare med given auktoritet, ingen chef som kan ställa krav på prestation. Att älska någon villkorslöst är pinsamt svårt. Jag vill beordra, begränsa, bestämma. Ät frukost, prata inte med hans vänner, blockera hans nummer. Alla kvinnojourers hemsidor ger samma råd, vädjar oss runtomkring att stå kvar, inte vika av, återupprepa mantran om hennes värde, inte ta avstånd trots att det bubblar i en. Älska villkorslöst, lämna aldrig. Likheten i mina tankar och Iris tankar är slående ironisk.
Jag kan inte hjälpa att känna mig skyldig och medberoende på samma gång. Hon beter sig som en narkoman, hon är beroende, men hur i helvete botar man en sådan? Alla mina resonemang leder tillbaka till mig själv. När hon inte vill klippa banden, radera numret, blockera på Instagram tar jag det personligt. Det känns som att hon kissar på mig, spottar på minnet av mig som skrubbar hennes vägg ren från röda färgfläckar och jord. Jag kräver att få veta varför hon inte kan sluta, och Iris försöker förklara. Långa, svamlande meningar. Hon är rädd. Vill veta vad som kommer. Vill ställa honom till svars. Vill kunna förlåta. Vill få en ursäkt. Jag är övertygad om att han aldrig kommer be om ursäkt, försöker förklara det. Drar upp händelse efter händelse som exempel på när han varit elak mot henne, när han har stött på hennes vänner, utnyttjat hennes generositet. Hon hör mig inte. Någonstans i mitten av mina resonemang börjar jag ifrågasätta vem jag tänker att mina ord kommer hjälpa. För det är inte Iris, och det är inte mig.
Hon tror att jag hatar henne för att hon älskar honom.
Jag känner mig fruktansvärt elak men fullständigt maktlös. Desto mer jag pratar desto mindre lyssnar hon. Vi ringer polisen och jag tänker att det kommer hjälpa henne förstå allvaret i situationen. Polisen påpekar att det är ett brott hon anklagar någon för, att maxstraffet är två år i fängelse. Iris säger att ”han kanske inte menade det så, att sitta i fängelse blir ju en jättestor konsekvens för honom”. Jag påpekar att det faktum att hon blev hotad är en jättestor konsekvens för henne. Det går henne förbi. Hon tror att jag hatar henne för att hon älskar honom. Till viss del är det sant. Men inte på det sättet hon tror. Jag hatar att han förminskar henne, gör henne till en siffra i statistiken. Jag hatar att han tar ifrån henne hennes självklara sätt, hennes humor, hennes skratt. Jag hatar att hon blir rädd för att vara öppen och hjärtlig, rädd för att det är hennes beteende som triggar hans beteende, att han tvingar in henne i en låda hon inte får plats i. Att hon får leva med vad han gjort varje dag för resten av hans liv medan han aningslöst kan vandra vidare. Jag hatar att hon flera månader senare ska bli rädd och ledsen när någon beter sig som han. Att hon aldrig ska få glömma.
Jag vill dra ut honom på ett torg, hålla en publik rättegång, skrika och gorma tills han förnedrat erkänner att jag har rätt, ber om ursäkt, gråter om nåd. Jag vill dra ut hans fingernaglar för att han ska förstå hur ont det gjorde i henne. Jag lever i en stat med vad vi anser vara ett fungerande rättssamhälle men logiken går inte ihop i mitt huvud. Iris förstår allt jag säger. Hon lyssnar på mina meningar. Blir ledsen och arg. Förstås, det hade jag också blivit. I den obskyra maktlöshetens anda inser jag att jag inte klarar av mer. Förtvivlat tar jag till det sista kortet, det som sparas till oss egoistiska och naiva, mina ådror fylls av absolutism. Med det största måttet av sorg förklarar jag att jag inte orkar med en vända till. Tar hon upp kontakten med honom förlorar hon kontakten med mig. Jag förstår att det inte hjälper henne. Att det är en självisk handling. Jag känner mig barskrapad på alternativ.
I allt det komplexa visar det sig att livet är provocerande enkelt. Hänsynslöst konkret. Tar sig form i brev från polisen som berättar att åtal inte kommer väckas. I utbetalningar från försäkringsbolag. Ett par tusen var det här traumat värt. Hur värderar man känslor i ett par tusen? Hur vet man när det är dags att sluta älta, tänka, önska? Hade glasflaskan träffat hade det beloppet varit multiplicerat med minst 10 000. Så tacksam för livet man kan vara.
Livet är provocerande enkelt och i det finns en mening. En mening i att bara fortsätta. Vakna klockan 07, äta gröt, gå till skolan. Porslinsblicken åker buss och går på spinningpass och äter söndagsmiddagar. Bär runt på det onda där inne, slipar det långsamt, likt en havsmussla till en liten, liten pärla. Även hos Iris ligger allt inbäddat i bindväv och brosk, skavande under bröstbenet, där bor ettåringen. Jag hoppas att hon glömmer och kommer ihåg. Går vidare men aldrig förlåter.
Jag förstår också att i det ber jag henne om något hon inte styr över. Att förlåta är både en välsignelse och en synd. Att glömma är mänskligt. Att gå vidare ett måste. Att göra om en nödvändighet. Jag vill skaka henne till en verklighet hon inte minns. Be henne komma ihåg något jag aldrig kommer förstå.
Livet är provocerande enkelt. Hänsynslöst konkret. Idiopatiskt ont. I dig sjunger livet. I mig bubblar förtvivlan. Jag håller vakt utanför din port.
info@opulens.se
