Sommarnovellen: Viljan

Prosa & poesi.
Collage: C Altgård / Opulens.

VINNARE. “Allt det där har jag fått reda på efter hans död. Innan dess var kontakten minimal, så gott som ingen kontakt på fem år. Det var inte mitt beslut, utan hans.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Viljan av Margareta Mörck.

 

Viljan

Margareta Mörck är jurist och författare. Hon bor i Leksand och i Uppsala. Tidigare utgivna böcker är en poesibok, en deckare samt en novellsamling.

Hettan smärtar under fotsulorna när jag skyndar mot tempelingången. Solen har gjort marken brännhet. För att kyla ner betongen ligger vattenslangar, som slingrande ormar efter marken, utspyende vatten ur öppningarna. Men den sista biten fram till templet finns ingen lindring. Dit når inte vattnet.

Jag följer strömmen av människor genom den breda öppna porten. Andas ut när jag kommer in och känner det svala stengolvet under mina bara fötter.

Pappersskålen fylld med blomblad, som jag köpt av försäljaren vid ståndet, håller jag i vänster hand. Jag granskar de vita blombladen för att se efter att ingen geting, som surrade runt blommorna, följt med in, men ser bara vattendroppar, sammanhållna och rundade som pärlor.

Vidare uppför de breda trapporna och till bordet av blommor där tidigare besökare redan ställt ifrån sig gåvor. Innanför vilar Buddhas tand, åtminstone enligt sägnen. Den går inte att se, men någonstans finns den.

Många människor har samlats, vilande någon minut sittande på knä på golvet. En person med handflatorna hopslagna framför bröstet, böjer pannan mot golvet. Stannar i den positionen en stund. Andra verkar försjunkna i sina egna tankar.

Jag ser mig omkring för att hitta en tom plats att placera min gåva på. Överallt vilar ett tyst allvar. Inget pladder och inga skratt. Kommunikationen sker med låga viskningar eller med ljudlösa gester.

Slår mig ner en stund på golvet på samma sätt som alla andra, sittande på knä. Sluter ögonen och tänker på varför jag är här. Vad jag måste göra. Försöker hitta hans tro.

Jag förlorar mig i tankar som blir alltmer sorgsna, trots att jag lovat mig själv att det inte får bli så. Vaknar upp först när jag får en knuff på axeln av en kvinna som reser sig från golvet. Hon ler mot mig och antagligen säger hon förlåt på singalesiska. Jag nickar.

Planen var att jag skulle öva in några användbara fraser innan resan hit, men det tog emot. Jag förmådde inte göra det, ville inte in i deras värld, deras gemensamma värld dit jag inte hör. Väl här ångrar jag mig, tycker att jag borde stå över sådana barnsligheter.

Jag är klar med besöket, men den lindring och den rening jag trodde det skulle ge, når mig inte. Känner tröttheten komma över mig, när jag hämtar ut mina skor, men vet att det beror på vad jag har framför mig, inte vad jag nyss upplevt.

Det är varmt, denna förbannade värme tar kål på mig! Hur orkar alla människor? Jag blir stående utanför på gatan, på den obefintliga trottoaren, bland brummande och tutande bilar, små tuk-­tuks, motorcyklister.

Detta land som jag hatat eftersom det är hans land. Och hennes, framför allt hennes. Vi hann aldrig reda ut någonting, tänker jag där jag promenerar tillbaka till hotellet i den stinkande bullrande trafiken. Han var en sådan man som vände blad och aldrig tittade bakåt.

Allt man ber om kan man få bara man är västerlänning och har pengar i detta land.

Går på vingliga, matta ben uppför stentrappan. Innanför dörren andas jag äntligen ut. De luftkonditionerade svala lokalerna får mina nerver att lugna ner sig och min kropp att stabiliseras. Tack gode gud att jag inte tog något billigt hotell med bara en svepande fläkt surrande i taket!

När jag fått nyckeln från receptionisten och är på väg till hissen ångrar jag mig.

Vänder tvärt.

”Finns det någonstans som jag kan få en kopp te”, frågar jag på engelska.

Får det vanliga ”Yes ma’am”. Allt man ber om kan man få bara man är västerlänning och har pengar i detta land.

Teet serveras från en liten vit tekanna i en stor likaledes vit kopp på fat, tillsammans med mjölk och socker bredvid. Ännu en rest från kolonialtiden, utöver vänstertrafiken.

Jag har sjunkit ner i en pösig röd fåtölj i foajén. Kan äntligen tänka klart när inte värmen trycker på.

Efter lunch måste jag åka ut till Chamali. Jag viskar nästan namnet för mig själv. Vill egentligen inte uttala hennes namn. Har alltid kallat Chamali för henne. Men jag måste sluta med det. Det finns ingen man att strida om längre. Om jag nu någonsin har gjort det. Kanske, i alla fall i mitt inre.

Till deras hus och deras liv. Jag är tacksam för att det inte blev några barn. Att han valde en äldre kvinna, om än tio år yngre än han själv, som redan var förbi barnafödandet. Chamali har en son från ett tidigare förhållande.

Allt det där har jag fått reda på efter hans död. Innan dess var kontakten minimal, så gott som ingen kontakt på fem år. Det var inte mitt beslut, utan hans.

Jag dricker det svarta teet och tänker ut vad jag ska säga till henne. Till Chamali, menar jag, men jag har trots tystheten, svalheten, de dämpade stegen på de breda vävda mattorna svårt att koncentrera mig. Hittar inte orden. Teet är slut. Kannan, den lilla vita, är tom, och jag reser mig upp för att hitta någon som jag kan betala för teet. Ingen syns till någonstans. Kanske ingår det i rumspriset?

Jag bestämmer mig för att strunta i notan och går mot hissarna. Trycker på femman och den stålklädda hissen tar mig snabbt uppåt. Tittar mig i spegeln och ser svetten blänka på pannan, rödlätta varma kinder, stripigt fuktigt brunfärgat hår, trötta blåblaskiga ögon. Borta är de glittrande havsblå ögonen han sa sig älska.

Hissen stannar med en mjuk inbromsning.

Nej, det här går inte. Bort med all bitterhet.

Men det svider när jag tänker på all tid vi skulle ha haft tillsammans efter pensionen.

Alla resor, all kultur, alla våra vänner som vi skulle ha umgåtts med.

Allt är för sent nu.

Jag sätter på luftkonditioneringen när jag kommit in i rummet, sparkar av mig sandalerna och lägger mig ner på sängen. En halvtimmes sömn sedan måste jag iväg.

När jag vaknar upp förstår jag först inte var jag är. Det är lukten, ljuset som faller in genom de genomskinliga vita gardinerna av konstmaterial som för mig tillbaka till nuet. Beslutsamt går jag in i badrummet, drar den skrynkliga klänningen över huvudet, tar av mig trosorna och kliver in i duschen. Vattnet tar tid på sig att bli varmt. Jag låter kylan rinna över mina vita fötter och ben. De passar inte in i det här landet av bruna kroppar i olika nyanser. Verkar svullna och trötta.

Hur såg han ut på slutet? Var han solbränd bara på armarna som i Sverige? Vi skrattade åt oss själva, åt våra kroppar, att vi var så lika. Att vi inte tålde solen.

Vad var det som gick snett? När började vi nonchalera varandra? Sluta tycka att den andre var intressant.

Jag stänger av duschen och torkar mig med en vit mjuk handduk. Smörjer in mig med solkräm. Bäst att vara förberedd. Så snart jag sätter näsan utanför hotellet är den obarmhärtiga solen där. Jag kommer att bli uppbränd om jag inte skyddar mig.

När jag tar jag hissen ner igen står Chamalis chaufför redan i receptionen, följer mig med blicken när jag går fram till honom. Han är klädd i uniform, en mörk beige ton. Säger mitt namn med ett uttal som jag känner igen bara av det faktum att det måste vara mig han menar.

”Chamali?” frågar jag.

”Yes. Du följer med mig till henne.”

Till min lättnad pratar han engelska och frågar mig om resan gått bra, vad jag tycker om landet. Jag besvarar hans frågor så artigt jag kan. Säger inte sanningen att jag ångrar att jag åkt hit, att den långa flygresan till Dubai var vidrig, att jag fick vänta där i fyra timmar, att det är för varmt överallt och att jag inte tycker om Sri Lanka.

Det är personbilar, bussar, tuk-­tuks, motorcyklar, mopeder överallt, men att sitta i en luftkonditionerad bil gör ändå köerna uthärdliga. Jag lutar mig tillbaka i baksätet, tittar ut genom fönstret, vet att vi rör oss söderut från Kandys centrum. Ruffiga hus, här och där uppblandat med moderna glasfasader, glider sakta förbi. Jag hinner studera omgivningen och människorna.

Många kvinnor har saris på sig. Vackra tyger som faller vackert runt kroppen. Midjan är bar, oavsett storlek och ett tygsjok är svept över axeln som en sjal. Är det så hon går klädd, Chamali?

Jag ser ner på det rosablommiga klänningstyget som slutar precis ovanför knäna. Klänningen har korvat sig, visar upp allt för mycket hud. Det är en nyköpt klänning, typisk svensk sommarklänning i ett lätt material. Den kändes rätt när jag köpte den men ingen har en sådan i det här landet.

Försiktigt lättar jag på baken och drar ner klänningen över låren.

Trafiken flyter på bättre. Vi åker över en flod, grönt vatten syns långt därnere. Grönskan är frodig och stark och finns överallt. Klimatet gör väl att allt trivs här. Varmt som i ett växthus.

Bilen svänger in på en gropig grusväg där vägarbeten verkar pågå. Det står en gul grävmaskin vid sidan av vägen, ingen förare i närheten. Några män med hjälm på huvudena står och hänger runt ett vattenfyllt dike.

Vägen är smal, det måste vara omöjligt att möta en bil. Jag känner nervositeten komma över mig för jag inser att vi snart har nått målet. Kramar krampaktigt mina händer, stryker bort svetten som trots svalheten i fordonet sipprar ur mig överallt.

Vi är framme.

Chauffören har stannat utanför en stor villa i flera våningar, med balkonger och altaner på varje våning. På den nedersta står blommor i lerkrukor. Flamingo. Visst är det den blomman? Röda tungor sticker ut ur varje växt. Höga palmer finns i trädgården, med palmblad svängande i den obefintliga vinden.

Högt upp i ett annat träd ser jag gröna bananer tätt sammanpackade i en klase.

Chauffören öppnar och kliver ur. Han pratar med någon. En ljus röst blandas med hans mörkare.

Jag inser att jag borde stiga ur men jag sitter som fastfrusen på sätet. Kan inte förmå mig till att agera. Hjärtat bankar och jag måste få mer tid.

En skugga faller över mig bakifrån. Den flyter vidare och finns nu på min högra sida. Jag tittar ner i golvet. Det ligger tidningar där, antagligen för att man inte ska smutsa ner mattan.

Handtaget trycks ner, dörren öppnas och där står en kvinna. Hon lutar sig över mig, framåtböjd i motljuset kan jag inte se hennes ansikte.

”Kom”, säger hon på engelska.

Det låter avspänt och välkomnande och det gör mig ännu mer svettig.

Jag måste. Med handväskan i ena handen kravlar jag mig ut.

Hettan slår emot mig som ett knytnävsslag i magen. Jag kippar efter andan.

Bilen är parkerad på en uppfart alldeles bredvid huset. Det är tak över alltsammans, av plast, inte vitt som det brukar vara i Sverige, utan grönt. Färgen gör att ljuset där vi befinner oss också blir dämpat, som i en sagovärld.

Jag står och ser mig omkring en sekund innan jag fäster blicken på henne som står framför mig. En kort, smal kvinna i kjol och blus, allt i mörka färger. Med ett leende räcker hon fram en liten hand som nästan försvinner i min varma.

Hon ställer några frågor om resan, frågar om jag är hungrig, säger att hon förberett lunch för oss.

Fåordigt besvarar jag hennes frågor. Har fullt upp med att studera henne i smyg. Hon är förstås mörk som alla urinvånare i Sri Lanka, har svart långt hår som är uppsatt bak på huvudet och är fruktansvärt liten till växten.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

Jag känner mig som en jätte där jag står och tittar ner på hennes vackra ansikte. Trots att jag vet att hon är någonstans runt sextio år kan jag inte riktigt tro det. Färgar hon håret? Det är kolsvart utan minsta stråk av grått. Ligger blankt och tjockt i vågor runt hennes ansikte.

Utan att kunna hejda mig rufsar jag om i mitt eget tunna hårsvall. Känner på den varma hårbotten men tar snabbt ner handen.

Under tiden som vi konverserar går hon före mig in i huset, för mig genom ett långsmalt kök där jag hinner se kastruller och pytsar fulla med mat, innan hon stannar till i en gigantisk matsal där ett runt bord står dukat för två.

Från början föreslog jag att vi skulle träffas på hotellet över en bit mat men hon envisades med att jag skulle komma till deras hem. Hon tyckte att det vore bra för mig att ha varit här innan begravningen eftersom ceremonin ska ske här.

”Slå dig ner så kommer maten”, säger Chamali och drar ut en stol från bordet, visar med handen var jag ska sätta mig. Hon ler igen med vita tänder. Hur kan de vara så vita? Är det hyns mörkhet som gör att tänderna ser ljusare ut eller har alla som bor här bättre tänder än vi svenskar?

Jag sätter mig och förbannar Rolf för att jag måste befinna mig här. Chamali slår sig ner mitt emot mig.

Är det hans pengar som har bekostat huset, det vackra läget, trädgården?

De har hjälp i hushållet ser jag. In från köket kommer nämligen en ung kvinna, också hon i en lång svepande kjol, med två skålar i varsin hand. Barfota. Henne såg jag inte när jag gick igenom köket nyss. Stod hon gömd i någon vrå? Hon nickar åt mig och sätter ner faten på bordet. Det är ris i den ena och något slags gulaktig röra som jag inte kan identifiera i den andra.

Jag har hört att maten är starkt kryddat här i Sri Lanka. Rolf brukade aldrig tycka om när jag lagade mat med chilipeppar i. Hur kunde han trivas här?

Men jag vet egentligen ingenting. Kanske lagar Chamali eller hemhjälpen smaklös mat som passar oss nordbor.

”Det här är curry, ganska starkt, ta lite och smaka först”, säger Chamali och pekar på den gulbruna röran. ”Och det här är ris förstås.” Hon pekar vidare på faten på bordet som har utökats med två ytterligare.

Engelskan hon pratar har en märkbar brytning, låter som den som pratas i Indien. Inte för att jag varit där men jag har förstås sett på filmer och tv-serier.

”Det här är grönsaker i sås, med kokosmjölk”, fortsätter hon. Pekar sedan på en rödaktig röra.

”Det här är linser mest.”

En sked från varje skål hamnar på min tallrik. Chamali gör likadant.

”När vi är ensamma hemma brukar vi äta med höger hand”, säger hon och ler igen med de onormalt vita tänderna. ”Inte med kniv och gaffel.” Kommer på mig med att sitta och gapa och stänger munnen. Har Rolf suttit här, kanske på den plats hon placerat mig på, och grävt med sina stora händer i maten. Skyfflat in tugga efter tugga. Jag kan inte riktigt tro att det är sant.

Min Rolf. Han, som var så noga med att barnen skulle lära sig äta med kniv och gaffel redan som ganska små. Jag ville ge dem en sked men han envisades med att det är bra att de får in rätt teknik från början.

Det är bara det att han inte har varit min Rolf på länge. Fem år har han bott här och nu är han död.

Hon ser hemtam ut i miljön. Det andas välstånd med klinkers överallt, möbler i ett mörkt träslag. En trappa leder upp till övervåningen och en ner. Balkongdörren står öppen precis där vi sitter. Jag kan se ut i den gröna växtligheten. Det verkar vara skog bakom huset. Fågelläten, som jag inte känner igen, hörs utifrån.

Chamali ser på mig och ler. Räcker ut sin smala arm och rör vid min axel.

”Det är svårt för oss båda”, säger hon.

Jag kan inte hejda den omedelbara impulsen att skaka till på överkroppen så att hon släpper handen på min kropp, som om hon bränt sig. Vill inte ha hennes medömkan, hennes tålamod med mig.

Ingen av oss låtsas om det som nyss skedde. Men något är förändrat i hennes sätt.

Hon ler inte hela tiden längre och tittar en aning skyggt på mig.

Det finns inget testamente, underligt nog. Det var det första jag frågade efter när Chamali skickade ett mejl till mig och berättade att Rolf dött. Han trodde kanske att han var odödlig liksom många av oss. Tills döden slår till snabbt och oberäkneligt.

Som den gjorde i hans fall. Hjärnblödning och han var ensam hemma. Chamali var på sitt jobb och när hon kom hem var det för sent att rädda honom. Inte för att jag vet om det hade gått i det här landet. Men har man pengar antar jag att det alltid finns hjälp.

Allt det där har Chamali berättat om i sitt mejl. Det första någonsin som jag fått av henne. Men inte det sista.

Jag befinner mig här på Sri Lanka av praktiska skäl. Chamali får inte ordna begravningen som hon vill om jag inte undertecknar hennes förslag.

Försiktigt petar jag i mig av maten som jag lagt upp på tallriken. Det smakar gott men starkt, precis som jag förväntat mig. Mellan tuggorna dricker jag av vattnet för att kyla ner hettan som bildas i min mun och på läpparna.

”Tycker du om det?” frågar Chamali.

”Javisst”, säger jag artigt, trots att jag kämpar för att få ner den starka maten. Varför ska allting vara så kryddat här? Är det för att ta bort andra konstiga smaker? Kan det ha varit ett sätt att förr bevara maten bättre i värmen?

Men jag äter snällt upp, är uppfostrad så, och under tiden berättar Chamali om begravningen, som hon förberett den. Frågar om jag vill att något ska vara annorlunda.

”Nej, nej. Du vet bäst hur han ville ha det”, svarar jag.

Efteråt dricker jag en kopp kaffe, hon en kopp te med mjölk och socker i.

”Så dricker vi teet i Sri Lanka”, säger hon. ”Även Rolf tyckte om det.”

Jag vill inte veta hur Rolf ville ha sitt te. Vill inte ha någon information om hans liv den senaste tiden. Det blir för mycket om vi båda, hans kvinnor, ska dela med oss av minnena. Var och ens minnen. Hon får ha sina och jag vill behålla de stunder jag lagrat i min hjärna av Rolfs och mina fyrtio år tillsammans. Vill inte upptäcka att han blivit en främling. Han drack aldrig te i Sverige, bara kaffe.

Jag vill inte veta hur Rolf ville ha sitt te. Vill inte ha någon information om hans liv den senaste tiden.

Det kom som en chock för alla när Rolf sa att han skulle flytta till Sri Lanka. Han hade gått i pension sedan några månader. Jag tänkte jobba ett år till. Först trodde jag att det var något slags reaktion på att inte ha ett arbetsliv. Att inte känna sig behövd. Men nej, han framhärdade att han ville leva med Chamali.

Det tog lång tid för mig att smälta och att berätta det för en oförstående omgivning. Han försvann och det var jag som fick informera alla om hans beslut. Våra syskon och våra gemensamma vänner stod med munnar öppna som fågelholkar allesammans. Det var en skam att tvingas dra samma obegripliga historia flera gånger för att det verkligen skulle gå in. Jag kan förstå hans beslut men jag förlåter honom inte för det han utsatte mig för. Och för det han gjorde mot barnen.

När hon säger orden om hur Rolf ville ha sitt te ser jag i hennes mörka ögon en sorgsen sky dra förbi. Det förvånar mig och gör mig ännu mer uppmärksam. Jag har alltid tänkt mig henne som en lycksökare som ville åt Rolf pengar. Inte för att han var någon speciellt rik man men i Sri Lanka är han säkert det. Priserna är låga, så även lönerna antar jag.

Det återstår bara att underteckna papperet om hur begravningen ska ske. I princip skulle jag kunna åka tillbaka till Sverige ikväll eller i morgon men jag ska stanna tills allt är över. Inte för att jag måste men för att jag borde.

Chamali inser att vi kommit till slutet, reser sig och går in i ett avgränsande rum. Draperiet framför dörröppningen rasslar till när hon går igenom det. Hon kommer tillbaka med en papperslapp i handen. Ställer sig bredvid min stol och lägger ett A4-papper på bordet framför mig.

”You can read this. It is in English.”

Jag stavar mig mödosamt igenom texten som är tättskriven och lång. Begravningen ska vara enkel, helt enligt buddhistisk tradition, förklarade nyss Chamali för mig.

Därför verkar den mångordiga texten vara onödig men kanske vill man försäkra sig om att det inte blir några problem efteråt. Det är ändå en utlänning som ska begravas.

Jag förstår inte alla engelska ord i texten men mitt i läsandet dyker minnet upp. Rolfs pappas död och urnnedsättningen på Gagnefs kyrkogård. Vi pustade ut efteråt, stod sida vid sida, och betraktade graven i höstsolen. Han sa, med ett allvarsamt uttryck i ögonen:

”Du ser väl till att jag hamnar här jag också? Med dig vid min sida” Min nick som svar, när våra ögon möttes.

Jag släpper pennan jag hållit i handen. Skjuter papperet ifrån mig.

Hur kunde jag glömma?

”Nej, det går inte”, säger jag. ”Han ska hem.”

Chamali tittar oförstående på mig där hon sitter på andra sidan matsalsbordet.
”Han ska till Sverige. Det är vad han alltid velat.” En rynka dyker upp i Chamalis släta panna.

”Jag förstår inte. Var vi inte överens om att begravningen skulle ske här? Eller vad menar du? Det här är hans hem.”

Såklart inser jag att jag borde ha protesterat för länge sedan. Redan innan jag reste hit, men just nu är min övertygelse så stark att den inte går att hejda. Något håller på att gå riktigt snett och jag är den som kan förhindra det.

”Jag skriver inte på någonting. Rolf ska med mig hem.”

Chamali ser ut som om hon inte riktigt kan ta in vad som just nu händer. Hon slår ut med händerna och spärrar upp ögonen.

”Men allt är arrangerat. Imorgon sker begravningen. Den går inte att stoppa.”

Jag rycker på axlarna som om det inte bekymrar mig det minsta. Länge sitter vi vid matsalsbordet och diskuterar. Chamali försöker övertyga mig, få mig att inse att detta är vad som måste ske, men jag köper det inte. Jag är envis och vägrar att ge med mig. Jag kan inte svika Rolfs vilja. Alltför sent har jag insett det.

Det är mörkt när chauffören kör mig tillbaka till hotellet. Vi är utmattade både Chamali och jag, men vi är överens. Det har varit en tuff förhandling, en som jag aldrig tidigare varit med om, och aldrig någonsin med en kropp som insats.

Nästa dag sker begravningsceremonin. Vi är närvarande båda två. Står där tillsammans och tar i hand, kysser på kind och tar emot deltagande ord. Våra fasta blickar möts ibland genom rummet, förbi alla andras ögon och det är bara vi som vet.

Det innebär att jag i min resväska har hans aska med mig hem. Åtminstone hälften av hans aska.

MARGARETA MÖRCK
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr