SMS-novellen

PROSA. Maria-Corina Wahlin skapar i en kortnovell en förtätad skildring av en relation som upphörde att fungera. Det gör hon med små, men effektiva medel. Resultatet är en text som kommer nära inpå läsaren.

SMS-novellen

Jag skickade ett meddelande till dig. Det var för en vecka sen.

Förra veckan, lördag kl. 23.12, skickade jag ett meddelande till dig. Skrev något i stil med att det hade gått lång tid sedan vi hördes och att jag endast ville kolla hur du hade det. Så jag smög in i din inkorg med mina små ord. Jag ville inte störa. Vi är ju vänner. Vi är vänner för att vi sa att vi skulle förbli vänner. Att vara vänner är odramatiskt. Att skicka ett meddelande till en vän borde alltså inte uppfattas som en dramatisk handling. Men nu har det gått en vecka och jag kan se att du har haft lika lång tid på dig att ta in det odramatiska meddelandet och formulera ett lämpligt och lika odramatiskt, oberört svar.

Du har ännu inte svarat. Det var för en vecka sen.

Jag känner en viss klibbighet. Att du läser och tänker: ”vad vill hon?” Ser framför mig hur du snabbt trycker bort och den enda kvardröjande tanken är vad detta, ditt svar, kommer att leda till. Om du ger dig in på trivialiteternas utbyte var slutar det? ”Vad vill hon med mig?”

Efter sex år vet jag hur tanketrådarna går i ditt huvud.

Och ja, jag VET.

Vi slutade.

Uppenbarligen så tog vi slut och både du och jag var helt slut. Och var slutar det när vi slutar? Kan vi vara annat än sådana som slutade och upplöser sig? Ja, jag FATTAR. Vi var inte så kära egentligen. Egentligen var vi inte det. Men jag frågade ändå. När jag satt vid sängkanten och du låg utsträckt på sängen. Jag frågade om det där med att vara kära.

Du har ännu inte svarat.

Och jag skriver. Jag skriver för att. Jag vill prata om våra sanningar. Tömma tomheten ur mig. Innan det är helt slut. Innan dess, vill jag fråga efter något som liknar en sanning. För att JAG vill det. När vi befinner oss i ett avståndets nu – precis på gränsen – när minnet är precis på gränsen till det som är där borta och där också glömt.

Det snöar novembersnö därute. Snöflingor eller nålar. Snö i min mun. Som glass. Eller kiss. Den generiska orkidén på fönsterbrädan har fått två vita blommor. Den blommar varje november. Och den har blommat varje november under de senaste fyra åren. Det var november då du först sa jagtrorattjagälskardig. Vi låg i sängen under det blårutiga täcket, i ditt gamla pojkrum, i föräldrahemmet. Där utanför somnade de upplysta köksfönstren in.

Jag vet inte hur många bilder av oss och av dig finns på min dator och i min mobil. Mina minnen finns överallt. Du finns i minnenas minnen. I de stunder du inte var med men fanns i mina tankar. På andra sidan telefonluren. Mellan några rader på en kvardröjande post-it lapp på kylskåpsdörren som befallde dig att ”ha en bra dag!” Har alla dessa bilder någonsin varit annat än stilleben i våra minnen? Var vi någonsin där? I de där bilderna?

Du har säkert skaffat en ny mobil.

Men låtarna då. Låtar som alltid kommer att frammana de där ögonblicken (jag tror inte att de är mer än åtta; det är i alla fall de åtta ögonblicksbilder som är kvar nu) att jag inte har mage, inte klarar av att ens nudda vid dem. Och jag kan fan i mig inte säga sorglösa ord. God Only Knows, Purple Rain, Men bara om min älskade väntar, Beautiful Ones, Heart of Gold, Chinese Translation, Gold Soundz, Sea of Love, Girl from the North Country, hela Blonde on Blonde-skivan som du fick av mig i julklapp, och framför allt, framför allt Don’t Think Twice, It’s All Right. Du sjöng den och jag grät för att jag fattade utan att fatta att du aldrig skulle sjunga den igen för mig. Jag glömmer aldrig att du snott Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me från mig.

Jag drar ut på det här nu.

Du behöver ”landa”. Det var inte meningen att du skulle ha en massa lösa trådar (dvs mig och mina känslor) att ta itu med. Hur kunde du veta att det skulle bli så här? När jag satt vid sängkanten och du pratade och jag tittade. Hur kunde du veta det?

Jag grät inte. Jag gjorde ett anständigt försök att ”förstå” och ”se saker från ditt perspektiv” och inte vara ”så krävande”. För att du inte kunde KLARA AV saker. Om det var mig eller om det var dig själv förstod jag aldrig. Och medan jag tittade så sa du att du insåg att jag var en stark person. Att jag var den starkare av oss två. Vet inte hur du fick för dig det. Var det för att jag inte ställde till det för dig när det var dags för dig att ”landa i dig själv”? För att jag redan första året såg att du inte längre såg mig och att jag envisades med att motbevisa vår sanning?

Ekot av berusade svartsjukegräl, min rädsla att inte ställa krav på dig, anlaget för dramatik och oförmågan att släppa saker – allt det där: min spegelbild, mina minnen som med åren börjat likna något slags sanning. Är detta allt? Och var finns du i detta ”allt”? Hur vanskligt det än låter, vill jag avkräva dig en sanning. För att jag måste avlastas från den ”sanning” du har dragit oss med under alla de här åren, om att du inte längre visste vem du var. Och jag vill ha tillbaka mina låtar.

Scenen hade kunnat utspela sig annorlunda. Men du och jag sa ingenting. Vi sa ingenting. Vi mindes ingenting. Det fanns lager under lager av du och jag som inte utbytte en enda sanning. Vi blev han och hon.

Du har ännu inte svarat.