Revision

NOVELL. Mikael Henrik Myrtin har nyligen färdigställt sin första novellsamling. Den här novellen handlar bland annat om genus och maktförhållanden.Den kan också ses som ett kontrafaktiskt tankeexperiment.

— Redan på Shakespeares dagar, sa Thomas, den djupsinnige i gänget, så vägrade dom att undvara ens dom minsta rollerna åt oss.

Vi andra nickade instämmande, måna om att inte tilldra oss uppmärksamhet från lokalens andra gäster.

— Inte ens barnrollerna ville dom överlåta åt oss, fortsatte han, med en allt tydligare undertryckt frustration.

Vi nickade igen, och över axlarna på mina bordskamrater, som satt med ryggarna mot baren, så kunde jag se att två av kvinnorna som stod i baren verkade ha slutat prata.

— Men dom gjorde det med den äran, sa Jakob och gömde sej bakom röken till en nyss tänd cigarett.

Thomas gav honom en blick som inte krävde någon vidare översättning, och fortsatte:

— Vad tror ni hade hänt om hennes bror hade skrivit dom där pjäserna?

— Hade hon en bror? Jakob såg sej omkring runt bordet.

— Han menade det helt hypotetiskt, sa jag och nickade åt Thomas.

— Han skulle ha slutat sina dagar i ett dike, sa Isak och såg ner i mobilens display.

— Eller på dårhus, sa Jakob och nickade.

— Mina vänner, sa Thomas och sjönk tillbaka i stolen med hela sin tyngd, med vänner som er…

— Du får det att låta som om det var frågan om någon konspiration. Jakob drack.

Nu kunde jag se att kvinnorna borta i baren hade vänt sej om mot vårt håll, och att den ena av dom verkade smussla med någonting under uniformen.

Thomas lutade sej fram över bordet på nytt och tog tag i ölglasets fot.

— Det är ren och skär mis – – –

— Säj det inte, sa jag och satte upp båda handflatorna vid bordets kant.

– andri.

Jag drack häftigt och över kanten på ölglaset försökte jag utröna en reaktion i lokalen. Allting fortgick som vanligt.

— Skuggorna som dom så gärna vill inbilla sej att dom kastar över oss, fortsatte Thomas och jag kunde se att han blev allt mer i gasen i takt med att glasen hopade sej vid hans sida av det runda bordet, är i regel varken längre eller större eller tyngre än deras egen inbillning.

— Den är å andra sidan anmärkningsvärt stark, sa Jakob.

Då uppenbarade sej en manlig servitör vid vårt bord.

— Får det lov att vara någonting mer? sa han, efter att ha ögnat var och en av oss.

Vi såg oss omkring runt bordet, som för att se vad det kan ha varit som i så hög grad tilldrog sej servitörens intresse, och svarade inte.

— Då får jag be er att sänka tonläget, en aning. Han log sitt allra mest intetsägande servitörleende och avlägsnade sej, och på sin väg tillbaka till baren, så lade jag märke till att han nickade åt dom båda kvinnorna, som åter vände sej om och vidtog sitt samtal.

— Inte ens barnrollerna, sa Thomas igen och skakade på huvudet, medan han såg ner i botten av sitt ölglas, som om han där nere hoppades få gehör för sitt allmänna missnöje.

*

Parfymerna som nådde mej ett par kvarter från krogen sammanblandades i mina sinnen till en formidabel häxbrygd, och jag manade Thomas att skynda på stegen.

— Se dej inte om, sa jag med låg röst och tog tag i hans ena arm, men jag tror att vi är förföljda.
Han vände sej om.

— Jag är inte rädd, sa han och stannade till.

— Snälla, sa jag och drog i hans arm.

Han lät sej föras med och vi vek in på en av smågatorna, som låg öde under gatlyktorna och asfalten bar fortfarande spåren efter det nyckfulla regnet.

Klappret av fyra stövlar ekade allt högre mellan husväggarna.

— Det här är ovärdigt, sa han och slet sej loss med armen från mitt hårdnande grepp, och vände sej om på nytt. Av dom där två kappvändarna förväntar jag mej inte mer, men av dej.

Längre neråt gatan kunde jag se dom två uniformerade kvinnorna självsäkert och uppsluppet närma sej, med armarna styvt svängande utmed sidorna.

— Vi är ju för guds skull vuxna människor! Han såg på mej, och sedan såg han neråt gatan igen, på dom två högburna gestalterna som precis passerade under det starka skenet från en av gatlyktorna.

— Dom kommer att bli oroliga. Jag stoppade ner ena handen i fickan på rocken, och kunde känna den kalla metallen från nyckelknippan. Om vi inte…

— Gå du, sa han och stod kvar.

Klappret närmade sej alltjämt, och nu kunde jag se dom målade ansiktena på dom båda sticka fram under dom vassa skärmarna.

Skenet från den närmsta gatlyktan lös upp deras illröda läppar, som oavbrutet blottade fyra perfekta tandrader, och jag försökte besvara deras leenden, men märkte att jag bara stod där och stirrade över en öppen mun, medan dom obesvärat passerade oss.

Klappret och skratten försvann nerför gatan, och när jag till sist förmådde vända mej om så kunde jag se ryggarna på deras styva uniformer försvinna i dimman.

— Det kommer inte alltid att vara så här, sa jag till sist, medan vi fortsatte nerför gatan mot busshållplatsen, och jag kunde ana Thomas avsmalnande pupiller utmed min profil, ungefär som när begravningsentreprenören tar ut måtten till en kista.

— Det har alltid varit så här, sa Thomas och fortsatte förbi busshållplatsen.

*

— Vart har du varit? sa Kim.

— Jag, sa jag och krängde av mej rocken, jag och ett gäng från jobb passade på att ta en öl på vägen hem.

— En öl? sa hon och stod kvar i hallen.

— Ja, det blev kanske några fler. Jag hängde upp rocken på en av krokarna i tamburen.

— Vad har vi sagt om det där?

Jag såg upp.

— Om att slira på sanningen?

Jag höjde försiktigt på ögonbrynen.

— Om att vi skulle hålla oss till fakta, hädanefter? Hon sluddrade lite lätt på orden, och närmade sej längs med den smala hallen.

— Förlåt, sa jag, jag ska verkligen tänka på det hädanefter.

— Hädanefter var i förra veckan. Hon lade sina armar om mej, och gav mej en klumpig kyss. Vilka var det som du var och tog flera stycken öl med, då?

— Jakob, sa jag och besvarade den, något motvilligt, och Isak, och…

— Och den där Thomas, sa hon och bet mej i underläppen.

— Thomas var också med, ja, sa jag och lossade läppen från hennes tänder.

— Och ni hade mycket, intressant, att prata om? Hon luktade surt av vin och cigaretter, och någonting mer, som jag inte rakt av kunde avgöra vad det var, men som jag antog var oliver.

Jag ryckte på axlarna, och tog mej förbi henne i den trånga tamburen.

— Som ni inte kunde dryfta på jobbet?

Jag försvann in i köket och hällde upp lite vin åt mej själv i ett av dricksglasen, som fortfarande stod framme på diskbänken.

— Vad kan det då ha varit för något, intressant, som ni inte kunde prata om på jobbet? fortsatte hon och följde efter mej in i köket.

— Det sa jag inte, sa jag och lutade mej mot köksbordet.

— Vad sa du inte?

— Att vi inte kunde prata om det på jobbet.

— Vadå?

— Det som vi pratade om, sa jag och började känna mej alltmer illa till mods, och drog ut en av köksstolarna, och satte mej ner.

— Vad var det ni pratade om, då? sa hon igen och slog sej ner mitt emot mej, och plockade upp cigarettpaketet.

— Ingenting särskilt, jag vet inte. Jag smuttade på det vita vinet, och det smakade dävet av att ha stått framme för länge.

Hon skakade fram en cigarett ur paketet, och med en yvig rörelse med ena handen över bordet fångade hon upp tändaren och tände den i luften framför cigaretten, som satt mitt i munnen, och hela tiden iakttog hon mej över lågan.

— Du vet inte vad ni pratade om, sa hon sedan och blåste ut röken rakt mot mej, och ändå lär det ha varit intressant nog, för att ta med er från jobbet?

— Vi pratade om teater, sa jag och sträckte mej fram över bordet efter cigarettpaketet.

— Teater, minsann, sa hon och plockade upp paketet. Du röker väl inte?

Jag svarade inte och satt kvar med ena handen utsträckt över bordet.

— Teater, minsann, sa hon igen och lade ner cigarettpaketet, innan hon långsamt sköt bort det över bordet. Berätta mer.

— Finns inte så mycket att berätta, sa jag och lutade mej fram över lågan för att tända cigaretten, innan det slog mej att vi var inomhus och lutade mej tillbaka i stolen igen, och blåste ut röken, rakt upp i taket, och jag kunde genast känna hur rumsuppfattningen vältrade.

— Du var mej då en hemlighetsfull, liten skit, sa hon och log.

— Thomas talade om Shakespeare.

— Vad fan vet den rabulisten om Shakespeare?

Jag ryckte på axlarna.

— Det var väl inte så mycket om Shakespeare, just.

— Som om…? Leendet sluttade.

— Rollfördelningen, antar jag.

— Ni kollationerade.

— Vi kollaborerade inte, alls.

Hon såg på mej, och för ett ögonblick fick jag för mej att hennes pupiller var som spetsarna på två pilar.

— Funderar ni på att starta ett teaterkompani?

— Inte precis.

— Var mer precis.

— Finns inte så mycket att vara precis om, sa jag och skakade av lite aska i askfatet, som stod mitt på bordet, och då lade jag plötsligt märke till hennes mobiltelefon, som fortfarande var påslagen, och jag försökte läsa namnet på displayen, men då föste hon ner den i sitt knä.

— Varför detta envisa hemlighetsmakeri, sa hon sen och såg ner i mobilen, och hennes ansikte underlystes vagt av det blå skenet från displayen, innan hon stängde av den och lade undan den på bordet bredvid sej, det är så olikt dej?

Jag såg på mobilen.

— Så där satt ni alltså, sa hon sen och drack, fyra fulla halvfittor och pratade om teater. Hon skrattade. Jag kan riktigt se er.

Jag såg fortfarande på mobilen.

— Och nu ska ni gå till storms mot ett hav av inbillade pilar, sa hon och log.

Jag satt fortfarande och såg på mobilen, och plötsligt var jag tillbaka på krogen, vid det runda bordet, och jag kunde åter se dom båda kvinnorna som stod och pratade borta i baren, och hur den ena av dom plötsligt plockade upp någonting och höll upp det mot vårt bord.

— Anförda av den där galningen.

— Jag bara lyssnade, sa jag och drack.

Hon riktade sina ögon mot mej.

— Jag bara lyssnade, sa jag igen.

— Just det, du bara lyssnade, sa hon och reste sej upp från bordet och gick och ställde sej bakom mej, och lade sina händer över mina axlar, j-a-g vet att du aldrig skulle få för dej att ställa upp på något av hans upptåg. Hon kramade åt.

Jag vände mej häftigt om på stolen.

— Jag sa åt honom.

— Vad sa du? Hon drog ut köksstolen jag satt på och grenslade mej.

— Säj det inte, sa jag.

Hon kramade åt med båda låren.

— Jag sa, säj det inte, sa jag igen.

Hon lutade sej fram.

— Ordet.

Hon kramade åt på nytt.

– Jag sa åt honom att inte säja det.

– Jag hörde dej, sa hon. — Vi hörde dej.