NOVELL. Ramadan är en sann historia och utspelar sig under den heligaste natten av den muslimska fastemånaden ramadan under högsommaren, men är egentligen en reflektion över både samhället, minoriteters svårigheter, representation, identitet och Gibril Fodors egen, något säregna livshistoria.
Ramadan. Kring 23.30. 11 Juni.
Färdas genom den heliga natten från södra till norra Stockholm tillsammans med Mahmoud och Ridha, det nordiska ljuset gör den magisk. Har lite pengar på kontot i år, så skönheten gör ont. Ridha, som kommit upp sig och blivit doktor, har en Mercedes så jag kan betrakta allt ifrån en bekvämlighet av mjuka skinnsäten och benutrymme så länge det varar. Strax uppenbarar sig de illuminerade loftgångarna på de första skivhusen i Rinkeby som tonar upp sig i sommarnattens drömska halvdunkel. Mot den djupturkosa himlen med små silvriga molnslöjor liknar de fortifikationer, eller fängelser med sina fyrkantiga svarta silhuetter. Stora logement som vakar över sina invånares öden och status i samhället. Till höger glöder midnattssolen: den speglar sig i Kista Science Tower, dansar över glasfasaden som vi kör förbi på avstånd. Horisonten ser ut som i prins Eugens målningar. Tensta nästa, fler mörka fästningar och fängelser tronar på vänster sida. Ljus i flera av fönstren, taklampor och ljusrör i kök och vardagsrum, troligen är de flesta muslimska hem, där många är vakna under dessa nätter under slutet av månaden ramadan.
I natt anses det vara Ödets natt, eller som den ibland översätts till på svenska: Allmaktens natt. Natten då enligt muslimsk tro Koranen för första gången uppenbarades, Guds frid sprids över jorden och kommande års öden bestäms. Det inger en speciell stämning, en känsla av hopp och förtröstan. Traditionen säger att man ska försöka vara i bön eller göra goda handlingar under denna natt, så det är vad många kommer att eftersträva. Människor kommer i natt i stora antal att söka sig till nattbönen i områdets trånga små moskéer, och till vår destination, den stora tillfälliga moskén i Kämpingehallen.
Jag vet vad många av bönerna här kommer att handla om. Jag har hört dem förut under många år, både i människors viskningar omkring mig på moskéers solblekta heltäckningsmattor, i intima vänsällskap och i lokala imamers predikningar i små moskéer runt om den svenska huvudstaden. Gud, ha barmhärtighet över oss och våra situationer, försörj oss, hjälp oss med våra familjer, vägled våra barn, låt inte våra söner, eller bröder, hamna i ondska och kriminalitet, låt inte våra barn, eller syskon, falla i extremism, rädda oss ur våra situationer. En hård och obarmhärtig verklighet som borde kunna väcka vem som helst ur innerstadens drömmar. När man väl har sett den kan man aldrig vända bort blicken igen med gott samvete.
Under månaden ramadan åker vi, Ridha, jag och Mahmoud, ofta om nätterna tillsammans norrort till moskéerna där, eller till just Kämpingehallen, för under dessa nätter lever de upp. Mahmoud, min gamle storebrorsfigur, har börjat få silvertrådar i sitt stora bruna skägg. I bilens dunkel glimmar de, nästan blixtrar, i samma snabba takt som vi susar förbi motorvägens gula lyktor. Vi delar på många minnen från det gamla ihop, han var ett stort stöd när jag var ny och vi har fortsatt vara nära trots tidens och åsikters passage.
När vi kör in i Tensta under gångbroarna förbi centrum, anländer till parkeringen och kliver ur är det redan ett vimmel och stämningen är hög men samtidigt stämningsfull. Människor rör sig i grupper: vänner, kompisar, hela familjer, eller en och en, mot Kämpingehallen i det matta vita skenet av gatlyktorna med den stilla skymningshimlen ovan.
Många män har vita thoubs på sig över mjukisbyxor och gympaskor, vilket också Ridha och Mahmoud har, kvinnor är klädda i heltäckande khimarer eller vanliga slöjor över vardagskläder, andra är barhuvade, en del män bär kavajer och byxor, andra träningskläder: jag kan inte hjälpa att tänka att det finns något både sakralt och samtidigt påvert i hur en del ser ut. Islam är inte de rikas eller privilegierades religion i Sverige och här i norra Järva är det ofta arbetarklassen och de som hamnat utanför samhället som går i moskén, de som det så ofta pratas om men så sällan med. Många här gör sitt bästa för att klara vardagen och få pengarna att räcka, ta hand om sina kära och navigera genom de många utmaningar som medföljer, såväl ekonomiskt som socialt. Jag har hört berättelserna i många år och lär göra i många till. De är inte mina berättelser, jag kommer egentligen någon annanstans ifrån. Mitt släktminne bär på finlandssvenska herrgårdslandskap och centraleuropeiska storstäder och själv växte jag upp i en välmående stadsdel i södra stan, men i trängseln här så förenas vi på samma plats.
Kämpingehallen är ursprungligen en stor gymnastiksal med högt i tak, ribbstolar, basketmål och flera omklädningsrum. De senaste åren har den använts som temporär moské under månaden ramadan av den lokala församlingen på grund av trängseln som blivit i de två andra mindre moskéerna. Då smyckas den med utrullade mönstrade mattor och ett litet tillfälligt kök för brytning respektive inledning av fastan. Jag, Ridha och Mahmoud ställer oss i den långa kön vid ena ingången och kommer efter en stund in, vägen in går genom ett omklädningsrum med krokar och skåp, måste skynda ta av oss skorna på grund av trycket av människor bakifrån och hitta en plats där vi kommer ihåg att vi ställt dem. Vi ser in i den upplysta före detta gympasalen, människorna har redan börjat rada upp sig inför nattbönen, isha, som vid denna årstid utförs kring 23.45.
Jag, Ridha och Mahmoud hastar in, salen är nästan full, luften kvalmig, raderna med människor står från vägg till vägg, axel mot axel, så vi rör oss utmed ena väggen, går mot bakre raderna och ställer oss i en av de sista där vi får plats. Bönen inleds. Jag känner igen imamens röst när han läser ur Koranen, det är Hamza, honom känner jag, han är en bra kille. När vi vid bönens tredje position lägger pannorna mot golvet så känner jag hur fibrerna från den flätade plastmattan trycker in i huden, tänker att de kunde väl ha tänkt på att haft mjuka mattor istället. Runt om mig varma kroppar i samma ställning som mig.
Under tiden bönen fortgår och vi utför bönens olika rörelser som i regel inte tar mer än fem minuter: stående och läsa al-Fatiha, buga sig och gå ned på golvet i en cykel om fyra, tillkommer fler människor. Trots att vi är inne i bönen hör jag deras flämtande andetag fara förbi på höger sida när de springer mot de bakre raderna för att hinna med och få plats.
Värmen stiger samtidigt, den blir kompakt och kvav. Vid bönens slut är salen helt full, säkert upp emot femhundra, pannor omkring mig glänser och torkas med pappersnäsdukar eller skjortärmar och efter bönen, genom stillheten, hörs flera ropar på olika språk att någon bör öppna fönstren. Ett par av de ansvariga, killar jag känner, ställer sig upp och klättrar upp på ribbstolarna för att öppna de stora fönstren. De är tröga och öppnas upp med ryck för att ställas på vid gavel. Efter några minuter svalnar det av, även om sommaren i år är extra het.
Nu är det dags för den speciella nattbönen som bara utförs under månaden ramadan, tarawih. Det är efter midnatt, det är stilla utanför. Vi ställer oss alla upp igen i olika takt, rättar till kläder och tittar en sista gång i mobilerna. Bönens inleds, vi står stilla i andakt medan imamen läser stycken ur Koranen om livet och döden, om att ta hand om sin nästa, skuld och förlåtelse, om barmhärtighet och livets utmaningar. Jag hör att en del gråter, andra snyftar. Inte jag, fastän jag tror på det som reciteras liksom alla andra här, om än kanske på mitt eget sätt. Jag noterar och reflekterar över min distans, på gott och ont, något som har kommit genom upplevelser, trauman och erfarenheter. Starkt känslomässigt engagemang kan vara farligt och leda till skada, mycket ondska kan begås när man är i passionernas våld, och ofta behövs en insiktsfull reservation.
Jag lärde mig rätt tidigt att man måste kunna ifrågasätta religiösa auktoriteter, deras uttolkningar och uttalanden. De är också människor med erfarenheter, tankar, önskningar och hos vissa även agendor. Jag förstår mycket väl vad Marx menade med att religion är folkets opium. Jag har sett alla de gånger när muslimska religiösa företrädare av tvivelaktig karaktär utnyttjat de troendes hjärtan, hjärnor och lemmar. Jag har hört berättelserna alltför många gånger. Att leka med människors hopp om evigheten för egen vinning. Manipulationen. Hur jag har tittat i deras ansikten vid predikningar, möten eller sittningar och hur de med en blixt av undran i ögonen sett tillbaka och undrat varför just jag inte hörsammar dem, eller sänker mitt huvud, eller min blick i vördnad när andra omkring mig gör det. Därför att jag ser i ditt ansikte vad du håller på med, i dina gester, hör det i dina ord, din mask klär dig illa. Jag vet vad du är.
“Bror, skäms du inte, fruktar du inte Gud?”
“Jo, nog fruktar jag Gud alltid, men skäms gör jag bara för dig.”
På grund av den svenska sommarens korta nätter är bönen förkortad av praktiska skäl, för att människorna ska hinna äta och dricka innan morgonbönen, runt klockan 02.00, och soluppgången då fastan inleds igen. Tarawihn utförs i en cykel om elva, sedan är den över. Tittar på mobilen, klockan är 00:45. Vi är kanske femhundra i salen nu, män och kvinnor. Många ställer sig upp så fort bönen tar slut, i regel för att skynda sig hem till sina familjer, mer mat och en stund av gemenskap innan gryningen och sömnen och för många en ny arbetsdag.
Det blir klungor vid dörrarna, en del skruvar på sig, tittar i telefoner och försöker speja mot början av kön åt vad som tar sådan tid. Det är i regel för att hitta skor som i vissa fall sparkats runt bland de hundratals par som täcker golvet eller på grund av den stora samlingen av folk vid utgången. Bland oss som stannar kvar börjar minglet, vi hälsar på vänner och bekanta och de vi känner igen, vartefter flera återvänder för att be individuellt i salens sydöstra del, mot Mecka. Normalt sett så brukar vi sitta och umgås mer under ramadannätterna här, men denna natt är enligt muslimsk tro ett av de tillfällen då möjligheten att bli bönhörd är som störst, så många vill hänge sig åt individuell andakt.
När jag betraktar stillheten kommer en nära vän, som jag brukar prata med nästan varje dag över telefonen när vi inte ses, gående från en av ingångarna. Vi delar det mesta med varandra, han är lite äldre än jag och studerade teologi i många år i Mellanöstern innan han återkom hit för att arbeta med socialt arbete i området vid sidan av att föreläsa om religiösa ämnen. Nu har vi inte hörts på ett par dagar, så vi skrattar när våra blickar möts och ger varandra en kort omfamning. Vi sätter oss ner på golvet och uppdaterar varandra lite. Han tar fram sin telefon, säger att han ska visa mig något. Han visar hur en IS-krigare lagt till honom på Facebook, visar hans konto. Vänförfrågan. ”Titta på den här killen!” utbrister han med en blandning av häpnad och hån. Jag ser på bilden. En ung man i kamouflageuniform, som håller i en kalasjnikov framför IS-flaggan. ”Abu Sayfullah”. Han har ett stort nötbrunt skägg och något vänligt i blicken. Han ser ironiskt nog ut som en snäll person, den onda sekt han tillhör och sin egen ondska till trots. Jag blir illa till mods.
Jag vet att det är honom människor såg när de såg på mig. Vaksamheten, rädslan eller avskyn i deras ögon sa allt. Mitt ansikte tillskrevs historier som inte var mina, historier som jag vägrade att vara en del av. Berättelser om fanatism, om hat, om övergrepp, om intolerans och våld, om att i Guds namn vilja förstöra allt som är vackert. Trots att jag aldrig stöttade sådant, jag hängde inte med de grupperna, vi hatade dem och de hatade oss, vi var fromma och apolitiska som studerade teologi och ägnade oss åt kontemplation och själens renande. Det var också därför jag hade sökt mig till dessa världar, inte för att höra predikningar om konspirationsteorier, judar, misogyni eller den påstådda vikten av att hata alla som inte delar tro.
Medan de lyssnade på Anwar al Awlaki, tittade på krigsvideor, såg samhället som fiende och drömde om att gå ut i krig, studerade vi profetiska hadither som ”var barmhärtiga mot dem på jorden så kommer Den ovanför himlarna att vara barmhärtig mot er” och studerade teologiska traktat om hur man närmar sig Gud genom goda gärningar och bön. Men våra skägg och långa kläder placerade oss i samma fack som fanatikerna och mördarna. Det var inte jag, och till slut fick jag nog. Jag klarade inte av att människor såg uttryck för islamisters vanvett när de tittade på mig och tänkte ”där är en av dem, det är det här han tror på”.
Min första kärleks mamma sa ”det är såna som han som förstör våra länder” och ”han verkar trevlig nu, men gifter ni er kommer han snart att visa sitt rätta ansikte”. En kvinna sa en gång till mig och en vän, vid en torghandel på väg till en föreläsning, att ”det är såna som ni som vi kom till Sverige för att slippa!”. Hur mitt väsen och mänsklighet skulle hållas som gisslan och villkoras av dessa grupper som jag inte ville eller hade något att göra med. Att ständigt bli sedd som något jag inte kunde känna igen. Jag ville bli människa igen.
En mörk kväll, efter mycket övervägande, när vinden tjutande pressade sig mot badrumsfönstret, tog jag min hårtrimmer och förde den med darrig hand genom skägget. Tårarna rann och år av skägg föll i tysta sjok ner i handfatet. När jag var klar och såg mig spegeln så var där inte längre ett ansikte som kunde förväxlas med fanatikernas eller mördarnas. En ung man som inte skulle sticka ut på gatan såg tillbaka. En ung man med valfri historia såg tillbaka på mig ur spegeln. Den yttre metamorfosen var fullbordad. Sedan kom den inre. Det blev början på en lång färd av tankar, känslor, teologi och omvärderingar. Nu sitter jag här, i natt, och är muslim på mitt egna sätt.
Världen har förändrats sedan dess, men reliker av de liv vi levde finns kvar på vissa platser. Flera av dem finns eller fanns här i trakten. Små moskéer på bottenvåningar under betongjättarnas bukar i gamla föreningslokaler och ovanför centrumbutiker i före detta kontor, på säkerhetssvenska ofta kallade “källarmoskéer” oavsett fysiska placeringar. Spartanska, oftast bara ett eller flera rum med enfärgade heltäckningsmattor och bokhyllor, med utsikt över parkeringar, prunkande innergårdar eller centrumtorg. Vanligtvis i samma skick under decennier på grund av församlingarnas kroniska penningbrist. Platser som ofta av utomstående antas koka av religiös extremism, hat och fanatism. Skrämmande platser, hotfulla, mystiska, mytiska platser. Platser i vars inre man inte tror sig igenkänna något mänskligt. I ett par fall stämde det, de platserna undvek vi alltid.
Men de flesta var inte så. De var platser dit lokala familjefäder och mödrar gick för att be, dit områdets fromma svängde förbi efter arbetet eller där samhällets moderna olycksbarn, de oönskade, arbetslösa på grund av namn eller de marginaliserade, kom för att söka tröst och hopp. Jag minns dessa platser så väl. Rum där jag bekantade mig med den nya religionen jag hade valt, den osannolike konvertiten, nu för ett kvarts sekel sedan, rum där jag prövade mig fram, rum där jag mötte nya vänner, vänner för livet, vänner som blev ovänner, vänner som försvann, vänner som dog. Bekanta som kom och gick. Drömmar, eller illusioner, om livet som kom, levde, försvann. Runt om oss rörde sig världen framåt, på avstånd, tills vi inte kände igen den längre. Men ödet kom emellan. När jag idag ser dessa platser så ser jag allt det igen, det förflutna, men också allt som kunde ha varit och blivit.
Jag beslutar mig för en kort promenad i området, som för att uppleva nattens skönhet och helighet i reflektionen av den ljuva häggdoftande svenska högsommarnatten. Tar mig ut, på gården har flera andra människor, en del som jag känner, samlats i den milda natten under sommarnattens första leende för en paus och lite frisk luft. Tensta centrum ligger relativt tyst därborta, ljudet av någon moped som drar förbi i hög hastighet bryter stillheten, följt av den distinkta avgasdoften. No-go-zone som vissa säger, särskilt utsatt område, som polisen säger. Ja, området har sina utmaningar. Sina historier. Men saker pågår också, förändringar mot det bättre.
Bara ett par hundra meter bort och inom synhåll från Kämpingehallen ligger den medeltida Spånga kyrka, en före detta typisk mälardalsk landsortskyrka med gotiska valv och adelns gravkor. Den kom att omringas av miljonprogrammen under 1960- och 70-talen när staden expanderade och ligger i kontrast till Kämpingehallen öde och mörk därborta bakom träden. Tornet är pliktskyldigt upplyst av ett par strålkastare av kulturhistoriska skäl, men kyrkans innandöme, koret, är svart. Jag rör mig dit, för det symboliska i det just i natt, som att korsa en gräns mellan universum, religioner, arv och tidsåldrar. Gravstenar av olika ålder och positioner följer mig. Jag hivar mig upp på karmen av ett fönster, hoppas att ingen ser, tittar in i kyrkan.
Kyrkorummet och det pampiga Bondeska gravkoret i barockstil ligger dunkla. I skenet av kyrkogårdens belysning utifrån uppenbarar sig de medeltida kalkmålningarna som tysta skuggor utmed väggarna och jag betraktas av den karolinske officeren på den massiva minnestavlan, där han stoltserar i paraduniform och peruk strax ovanför sin egen sovplats under korgolvet. I gravkoret framträder riksskattemästare baron Gustaf Bonde själv ur djupet av skuggorna, som vit marmorbyst, nästan självlysande, blickande tomt ut över kyrkosalen i en min av svunna tiders makt och privilegier. Omkring honom på väggarna vakar ättens begravningsvapen från stormaktstiden, uppflugna som stora fjärilar med långa gaddar.
Hoppar ner med en liten duns, tittar mot Kämpingehallen. De stora fönstren står öppna, det varma ljuset strömmar ut, någon säger något genom hallens högtalare. Rör mig tillbaka över kyrkogården, gruset krasar under mina skor, återvänder över gränser som jag ändå sedan länge är van vid att ledigt passera.
Utanför hallen står några killar och pratar stilla, den ena lutad mot räcket och den andra med händerna i fickorna. Jag känner bara igen dem härifrån och från tidigare nätter. Jag ger dem fredshälsningen och de vänder sig mot mig, hälsar leende tillbaka. Kommer in i hallen igen, kryssar mellan mängden av skopar som fyller ingången. Går in i salen, många sitter utmed väggarna och läser Koranen, antingen på mobiler eller ur fysiska böcker, de reciterar den i melodiska röster för sig själva, var för sig. Flera ber, uttrycker tyst sin längtan efter andra platser än denna temporala, andra sitter på mattorna och pratar dämpat i små grupper. Korsdraget från de stora öppna fönstren och de öppna ingångarna drar nattens söta dofter genom salen och för bort den instängda värmen.
I salens andra ände springer killarna runt och dukar upp på golvet inför suhur, gryningsmåltiden, innan fastan inleds. De ropar till varandra, har ni förberett maten, hämta ur kylskåpet, skynda, det är snart dags. Doften av gryta börjar sakta sprida sig. Jag sitter ner med en gammal vän från området, som satt sig mot norra väggen tillsammans med andra för att catcha upp. Människor utifrån strömmar sakta men säkert till igen, hittar sittplatser på golvet där den uppdukade maten ställts fram, äter, pratar, umgås, väntar på morgonbönen. Klockan är cirka 01.30. Genom de öppna fönstren hörs en koltrast avlägset sjunga på en hoppfull men melankolisk melodi. ”Femton minuter kvar!” påminner en av organisatörerna genom högtalarna.
Gryningen närmar sig, himlen ljusnar. Stigande fågelsång från träden utanför. Människorna har snart ätit färdigt, rör sig mödosamt upp för att kasta papptallrikarna i de stora soppåsarna vid det temporära köket. Jag vinkar till Mahmoud och Ridha som sitter på andra sidan salen, de besvarar hälsningen. Fler och fler kommer och sätter sig i främre delen omkring oss, inväntar morgonbönen. Mer folk kommer in utifrån, en del med pyjamasar under långa thoubs eller kaftaner. Vi är säkert hundrafemtio här nu.
Plötsligt ställer sig min vän Harun, en av organisatörerna, upp och med mikrofonen i ena handen ser på sin telefon och sedan utöver rummet, låter blicken vandra över de som ännu inte ätit klart. Han har sin vita marockanska thoub och det långa håret utsläppt över axlarna, så det faller ner över det vita tyget. Det är dags. Han för mikrofonen till munnen, tar ett djupt andetag och gör böneutropet genom högtalarna, som när fönstren är öppna och ibland, när volymen är för hög, även kan höras över närområdet och över kyrkan. De närvarande är tysta och tar igen sig under tiden. Oroar mig lite för vad grannarna kan tycka, även om ljudet inte är så kraftigt. En sval bris kommer, drar lite i hans thoub och smeker mig över ansiktet samtidigt som den försvinner ut igen genom dörren strax till vänster. Innan morgonbönen är det dags för den nattliga påminnelsen, en kort föreläsning. De ansvariga ställer fram ett bord och en stol, och många sätter sig framför i en ring för att höra vad imamen har att säga, andra sätter sig utmed väggarna eller på golvet.
Han är också en vän, ung, pigg och engagerad. Har skägg och thoub. Väldigt uppskattad i området. Vid föreläsningarna är han dock allvarligare. Han inleder med att tala om villkoren för förlåtelse inom islam, hur man ska förlåta men samtidigt stå upp för sina egna rättigheter om man blivit kränkt eller illa behandlad. Jag ser ut över människornas ansikten, en del trötta efter nattens bön och mat, en del neutrala, ett par med blickarna i telefoner, en del engagerade, jag ser hur de lyssnar uppmärksamt, deras ögon glittrar. Killar i hoodies, äldre män i kavajer, killar i skägg och thoubs om varandra.
Nyligen skedde en terrorattack, så han tar upp det, gör sin poäng tydlig.
“Argumentera inte så här och se upp för den här typen av tänkande, att bror, de gör det här mot oss, så jag bryr mig inte om samma sak händer med dom!” Han imiterar sättet och tonläget en del unga pratar på, men inte för att håna utan för att skapa rapport. “Lyssna, bara för att någon begår orättvisa, innebär det att vi också bör svara med orättvisa? Jag rekommenderar er alla som är närvarande här i natt att ni inte stöder sådana saker eller trycker like på Facebook eller kommenterar att detta är något bra, definitivt inte! Det här är inte vår religion, att gå till diskotek och spränga dom eller gå på en konsert där det finns barn, ungdomar, människor som inte vet något och bara spränga dom! Det är inte så Islam fungerar!”
Han höjer rösten så det skrapar till i ljudsystemet och ser ut över de närvarande. Fler lyssnar, fler pigga ögon riktas mot honom. Jag upplever att en del äldre kanske inte helt förstår vad som sägs på grund av språkbarriärer. ”Jag vill inte att någon som sitter här på mina föreläsningar ska komma hem och tänka att det är fortfarande bra, de förtjänade det, nej nej, vi stöder inte något av detta! Det spelar ingen roll om deras ledare har stora skägg eller svarta turbaner och hävdar att de följer Profetens vägledning!” Han avslutar sin föreläsning och vi ställer oss upp i rader för morgonbönen. Klockan är nu 02.30, fåglarna sjunger glatt i kör utanför och himlen är vänligt morgonblå genom de fortfarande öppna fönstren strax ovanför våra huvuden.
Efter bönen rör vi oss som är kvar ut, ut i gryningen, soluppgången. Människor som bor i området försvinner bort, en del av oss står kvar och talar i grupper i det matta ljuset. Jag pratar med en gammal vän samtidigt som jag vill ta in alltsammans. Funderar på vad som händer på Biskops-Arnö just nu vid denna tidpunkt, där en bekant går en sommarkurs. Vad han gör just nu. Om det kan jämföras. Hur skilda världar vi befinner oss i. Vi är vänner, respekterar varandra, men jag tror inte att han skulle vilja byta plats med mig, och inte jag med honom. Sorry om du läser detta, M, du vet vem du är. Kanske är det jag som är den privilegierade, trots skralt med pengar på banken, nekade stipendieansökningar och fullständig avsaknad av kulturellt kapital?
Mahmoud och Ridha kommer ut, solen är snart helt uppe över horisonten, speglar sig brinnande i Tenstas fönster och förgyller fasaderna, den stilla oceanen som välver sig vänligt ovanför oss är nu ljust turkos och vi måste åka. Ut från Tensta diskuterar de båda något om administration medan jag lutar det lånade sätet tillbaka, ser ut över sommarnattens tredje leende över ett ännu sovande Stockholm och rör mig mot en ny dag.
info@opulens.se
