SOFISTIKERAT. I dag presenterar vi en sofistikerad novell av Simon O. Pettersson, som tidigare medverkat i Opulens med texter om Nobelpristagaren Peter Handke.
Simon O. Pettersson är frilansskribent och fil.mag med tyska som huvudämne. Han har ett stort intresse för både tysk och svensk litteratur från olika epoker och tilltalas av det orättvist förbisedda, av de oanade resurser som finns i litteraturhistoriens marginaler. 2015 kom han ut med diktsamlingen Athens ruiner på Aguéli förlag. I Opulens har Pettersson tidigare bidragit med texter om nobelpristagaren Peter Handke och hans författarskap.
I sina noveller, vilka framförallt publicerats i Tidningen Kulturen, har han ofta dragits till det satiriska och autofiktiva, men på senare tid har han försökt att utforska en mer konceptuell form av novell – att fokusera på en idé, en föreställning om världen, och driva den till sin spets. Denna novell är ett exempel på detta. Nu är vi glada att också Opulens läsare får ta del av Petterssons gäckerier!
CAROLINA THELIN
Vi i kollektivet
Vi har skrivit denna text i första person person pluralis. Vi har inte någon tanke på att vara ödmjuka, pluralis modestiae, än mindre på att förhäva oss själva, pluralis majestatis. Vi avser inte att skapa en intimitet med läsaren, en känsla av objektivet, eller på något annat sätt förmedla något som går bortom detta ”vi”. Vi avser endast att visa vem som skrivit texten. Vår typ av berättelse i vi-form skiljer sig inte från en berättelse i jag-form – annat än att det är ett vi i stället för ett jag som är berättaren. Ja, vi vill rentav hävda att detta ”vi” inte bara är en litterär form, utan att vi har skrivit texten. Vi står inte bara gemensamt bakom varje ord i texten, på det sätt som en gemensamt skriven debattartikel eller vetenskaplig artikel kan undertecknas av flera, men att det i själva verket är en som hållit i pennan. Det är inte heller så att olika personer har skrivit olika avsnitt, utan vi har författat hela denna text. Vi, vi i kollektivet, har skrivit denna text.
Om hur svårt det var att skriva denna text, gör sig läsaren nog ingen föreställning. Det är väl helt enkelt bara att skriva, kanske han tänker. Skulle dessa meningar vara så märkvärdiga att de kräver någon särskild förberedelse? Men för oss har det varit en lång process, att komma dit, att vi över huvud taget kunde skriva något. Det har krävt åratal, ja, generationer, att komma till den punkt, då vi kunde formulera några meningar, som verkligen kunde sägas vara formulerade av oss, och inte bara någon enskild av oss. Ja, försök själv, bäste läsare, att skriva en text gemensamt med andra. Samla några vänner och skriv! Snart kommer du inse att texten som ”ni” har skrivit otvivelaktigt kommer bära prägel av era enskilda idéer, föreställningar, temperament, stilar och individuella egenheter. Det kommer för den insatte rent av vara möjligt, att avgöra vem som skrivit vad i texten, ett enskilt ord kan förråda upphovsmannen. En kritiker kanske pekar på ett ”emellertid” och konstaterar ”haha, det skulle ingen av er yngre skriva – jag ser inflytandet från åldermannen”. Samskrivande är i allmänhet en process, där olika personer skriver olika delar, eller – i sämsta fall – en process, där en person skriver en text i flera personers namn.
När vi, eller en grupp av människor som senare kom att uppfatta oss själva som ett vi, först kom samman, kunde vi inte överblicka dessa svårigheter. Vi var helt enkelt ett antal litteraturintresserade personer som irriterades av myten om det fritt skapande författargeniet. Vi uppfattade det som en del av en kapitalistisk logik, där den frie individen tillmätes all betydelse på kollektivets bekostnad. Vi uppfattade denna världsbild som falsk, då varje individ är en del av ett sammanhang och i grunden inte skapar något. Vi ansåg det inte nog att tala om ”författarens död”, när alla bokomslag pryddes med ett författarnamn. Vi ansåg det inte räcka med att skriva en kollektivroman, om man med kollektivroman menar en roman där ett kollektiv står i centrum. Vi ansåg det nödvändigt att kollektivet producerade romanen. Bara genom att slutligen avskaffa författaren skulle det vara möjligt för litteraturen att framträda som den kollektiva historiska artefakt som den verkligen var – eller kanske borde vara. Vi var själva något osäkra på om våra teorier i första hand var deskriptiva eller normativa. Understundom uppfattade vi författaren som en ren myt, en myt vilken vi genom denna aktion demaskerade. Vid andra tillfällen menade vi att författarinstitutionen utgjorde ett allvarligt missförhållande i samhället och att vi var tvungen att bekämpa den. Varför skulle den enes ord tillskrivas större betydelse än den andre? Var inte alla lika mycket värda?
Vi var i alla händelser starkt övertygade om att en ny typ av litteratur måste till, där den individuelle författaren upphävs till förmån för ett kollektiv. Vi, vi i kollektivet, började ta våra första stapplande steg på vägen för att uppfylla denna dröm. I början kändes det hela enkelt och löftesfyllt. Vi började med att skaffa ett organisationsnummer, en lokal och söka föreningsstöd. Redan detta krävde vissa kompromisser. Vi i kollektivet var tvungna att uppge våra individuella namn till medlemsregistret. Vi var också tvungna att inrätta en styrelse med olika styrelseposter och ha någon som företrädde oss, exempelvis i kontakt med bank och myndigheter. Denna egentligen omöjliga kompromiss med vårt kollektiva väsen insåg vi inte faran med då. När kollektivet var nytt kände vi tvärtom om en glädje i att på detta sätt institutionalisera oss, vi kände att vi blev en del av samhället. Att vi samtidigt underkastade oss samhällets individualistiska normer var inget vi övervägde då. Såhär i efterhand får vi erkänna att vi själva hade ett slags falskt medvetande, vi hade inte förmått att lösgöra oss från samhällets föreställning om organisering genom individuell representation. Vi ville bli accepterade av samhällets etablerade strukturer.
Inledningsvis försökte vi göra vissa efterforskningar över hur kollektivt skrivande kunde ha gestaltats genom historien. Vi kände exempelvis till folkvisorna. Folkvisan knöts inte till någon särskild person, utan ansågs, i alla fall i den romantiska traditionen, vara sprungen ur folket. Oavsett dess exakta ursprung, vilket vi också efter omfattande efterforskningar hade svårt att redogöra för, stod det klart att den inte kunde associeras med enskild person, på det viset att den hade en känd upphovsman. Det stereotypa och icke-individuella språket gjorde det också svårt att skönja något av personlig stil. Det kunde också tänkas att personliga särdrag hade sorterats ut, då den muntliga traditionen hela tiden, och inte alltid medvetet, kunde lägga till och dra ifrån. Det var en allmänning, vilken varje sångare ägde att bruka, men som ingen kunde ha patent på. Folkvisan tilltalade vår fantasi och gjorde det också klart att vårt mål var möjligt att uppfylla. Idén om folkvisan var dock bättre i teorin än i praktiken. Hur skulle en ny folkvisa komma till stånd om inte någon skrev den? Då skulle vi omedelbart komma tillbaka till problemet med upphovsmannen. Någon var tvungen att först ikläda sig rollen som författaren, men sedan var vår avsikt att därefter kollektivisera verket, och ta död på dess individualitet. Detta var dock lättare sagt än gjort. Vi i kollektivet lärde oss snabbt hur visan löd och associerade den med dess upphovsman. Särskilt raden ”jag älskade dig som solen älskar sommaren”, hade vi svårt att få ut ur huvudet på grund av dess överdrivna sentimentalitet, liksom hämtad ur italiensk smörsång. Vi kunde förvisso byta ut ord och vändningar, men det blev mer som en pianists variationer, ett starkt uttryck för vår egen individualitet, än något verkligt kollektivt verk. Vi försökte alla möjliga variationer, av nämnda rad till exempel, ”jag älskade dig som nålen älskade sömmarna”, ”jag älskade dig som tentatorn älskade tentanden”, ”jag älskade dig som hammaren älskade spiken”, ”jag älskade mig som narcissisten älskade sig själv”. Det liknande till slut mest något slags sällskapsspel och vi kom inte närmare det hägrande målet, att utrota det personliga i det allmännas namn. Tvärtom blev vår aktivitet till ett slags hyllning till den enskildes kreativitet. Vi kände skam över att så bedragit våra grundprinciper. Vi, vi i kollektivet, upprepade alla tillsammans för oss själva, ”jag är ingen, kollektivet är allt”. Vi funderade litet på vad vi gjort för fel och kom snabbt fram till att vi förfuskat folkvisans organiska natur och i stället försökt att på konstgjord väg skapa en folkvisa utan att ta hänsyn till dess verkliga villkor. Vi funderade på om vi kunde sprida ut folkvisan bland folket och således närma oss folkvisans ursprungliga karaktär. Vi insåg emellertid omedelbart det fåfängliga i ett sådant företag; nu för tiden fanns skriften, vilken skulle fixera texten och omöjliggöra organisk utveckling. Om någon blev osäker, skulle han helt enkelt googla.
Vi tvingades därför överge folkvisan som modell för kollektivt skrivande och fick i stället fundera på andra alternativ. Vi hade något studerat den bardiska traditionen från Homeros och framåt och försökte, utifrån en mycket begränsad grundstruktur, improvisera fram epos. Det största problemet var inte att våra sångargåvor var begränsade, och vissa mer än andras, utan att våra framföranden inte alls uppnådde någon grad av allmängiltighet, utan tvärtom mycket stark uttryckte våra respektive kynnen. Den ene var melankolisk, den andre elegisk, den tredje humoristisk o.s.v. Tvärtom var denna övning snarare ägnad att framhäva skillnader än stärka vår upplevelse av kollektiv. Denna övning gav rika möjligheter till profilering, inte bara texten utan gestiken, mimiken och fraseringen kunde givas ett individuellt uttryck. Det var inte heller lönt att försöka sprida ut våra epos ibland befolkningen. I den mån de över huvud taget skulle möta något intresse, skulle de ställas inför samma problem som våra folkvisor – de skulle ställas inför skriften och inte minst ljud- och filmupptagningar. De skulle omedelbart få en fast form.
Vi började inse att företaget var långt svårare än vi kunde göra oss en föreställning om. Det hela kändes litet tröstlöst och vi började tvivla på oss själva. Vi insåg att vår grundinställning var felaktig, att vi hade börjat i fel ände. Vi var ännu i vårt vardagliga liv fångade av föreställningen om individen. Vi uppfattade hela tiden oss själva i vårt umgänge med varandra som personer. Hur skulle vi kunna skriva som ett kollektiv, när vi inte uppfattade oss som ett sådant i vårt övriga liv? Kunde skrivandet verkligen frikopplas från våra övriga föreställningar? Vi insåg att det var naivt att tro något sådant och började justera vår allmänna livsföring i linje med vårt projekt. Orden ”du” och ”jag” förbjöds, jämte alla personnamn. Vi beslöt oss att vi bara fick referera till oss själva som ”vi” eller ”vi i kollektivet”. Vi minimerade all kontakt med det omgivande samhället, då de inte kunde acceptera våra stränga regler. Föreningsstöd eller över huvud taget formell föreningsstruktur var inte att tänka på. Vi lyckades hitta en ny lokal, där hyresvärden inte krävde att vi skulle uppge någon enskild representant, då vi skrev kontraktet, utan accepterade en mer informell ordning. Vi gjorde allt vi kunde för att nollställa våra erfarenheter, att bli så lika varandra som möjligt, så att det strikt taget inte skulle spela någon roll vem som skrev en viss mening, då vi alla i kollektivet skulle likna varandra så mycket, att vi inte skulle veta var den ene började och den andre tog vid. För detta ändamål behövde vi något slags metod för att göra våra erfarenheter och åsikter så liknande varandra som möjligt. Denna fråga var delikat, då det var svårt att hitta någon metod för att bestämma vilka slags erfarenheter och åsikter vi borde ha. Att rösta om saken kändes inte tillfredsställande, då det skulle skapa utrymme för individuell profilering, det skulle avslöja oss som skilda subjekt med olika åsikter. Vi började fila på ett avancerat lottningssystem, där själva mängden av alternativ skulle göra utrymmet för personliga preferenser begränsat. Det skulle inte gå att säga att den ene eller andre lagt fram någon av de föreliggande alternativen. För att bestämma vilken litteratur vi skulle läsa valde vi ett helt litteraturlexikon som utgångspunkt för lottningen, för att bestämma vilken alkohol vi skulle dricka systemets hela sortiment. Det skapade märkliga kombinationer, som förmodligen aldrig annars uppträtt. Vi läste Spittelers bortglömda roman Conrad Löjtnanten, vi hörde på en japansk Madonna-cover, vi åt medelhavsmat, vi var ryska-ortodoxa, vi var socialliberala och vi var klädda i träningsoverall. Det blev höggradigt excentriskt, men excentriskt på gruppnivå, vilket vi antog skulle stärka vi-känslan. Med vårt bisarra uppträdande avskilde vi oss tydligt från det övriga samhället, vilket vi kunde kalla ”dem”. Även om vi nu skapat en av de mest kontrollerande sekterna i världshistorien, kvarstod dock flera av våra problem. Vi drog olika slutsatser av våra erfarenheter, vilket märktes när vi satte oss ned för att skriva. Vi hade, trots alla gemensamma erfarenheter, skilda kynnen och stilar. Dessa kvarstod, trots att vi försökte dra upp mycket klara regler för skrivandet. Om vi genom lottning kom fram till att en bäck skulle beskrivas på ett romantiskt sätt, skrev den ene ”silverbäckens flykt väckte min håg för poesi”, medan den andre nöjde sig med ”bäcken skimrade och jag kände mig glad”.
Vi satte vår lit till den nya generationen, våra barn kunde vi i tidig ålder skola in på exakt samma sätt och således skulle de få förutsättningar att helt likna varandra. Det fick förvisso följden att de ungas referensramar blev i hög grad lika. Alla hade läst samma böcker, hade fått samma undervisning, skolats in i samma livsfilosofi och erbjudits samma fritidsaktiviteter. Men skillnaden mellan dem blev ändå på många sätt ännu mer markerad. Vi i kollektivets grundargeneration hade hållits samman av en gemensam tro på vårt stora projekt, vi var teoretiskt medvetna idealister, som levde och dog för vår mission. På så sätt liknade vi varandra. De yngre var av väldigt olika slag. Hos vissa brann elden och detta märkte vi också i deras texter, men andra hade fötts eller, som vi trodde, utbildat helt andra egenskaper. Vissa kunde skriva saker som ”skit ned er”, detta alldeles oavsett hur instruktionerna såg ut. Vi började få rena avhopp från kollektivet och misstämning bredde ut sig. Vi ställde oss frågan, hur kunde texterna bli så olika, när förutsättningarna var så olika. Fanns något sådant som författarsubjekt? Kunde olika personer bearbeta samma material på olika sätt? Nej, den slutsatsen var vi inte benägna att dra. Vi började i stället att anklaga varandra för att ha avvikit från våra förhållningsregler, att genom vårt personliga inflytande ha inympat olika uppfattningar bland våra barn. Kanske hade var och en av oss favoriserat sina egna barn och inte tillräckligt uppfattat oss som en kollektiv enhet? Konfliktnivån hölls nere av att vi inte kunde anklaga varandra, då vi inte fick referera till varandra med ”du”, ”han” eller personnamn, utan alla förebråelser blev alltid mycket allmänt hållna. Men misstroendet och missmodet hade fått fäste i våra hjärtan och en allmän uppgivenhetskänsla började få fäste. Vi insåg att vi inte i all evighet kunde fortsätta på detta sätt, om det inte snart inträffade något av omvälvande karaktär. Vi hade fått karaktären av en messiansk rörelse som började tvivla på den kommande Messias.
Något var dock i görningen. Från det omgivande samhället började alltmer upplysningar om den nya datortekniken sippra in. Inledningsvis var vi skeptiska och, avskurna från samhället som vi var, tog det tid, innan vi verkligen tog till oss av nya uppgifterna. Men efterhand, alltmer desperata på grund av uteblivna framgångar, var vi tvungna att befatta oss med den nya utvecklingen. Vi bibragtes att datorer nu kunde producera texter. Givet vissa utgångspunkter kunde en dator nu programmeras till att skriva sina egna texter. Detta var för oss en omvälvande nyhet. Det fanns många möjliga tolkningar av detta; positivt kunde sägas att vi kunde använda oss av tekniken för att skapa en algoritm som skapade ett genomsnitt av våra texter och därmed uppnå idealet om en kollektiv text. Denna möjlighet kunde väcka nytt hopp hos oss modstulna. Den andra tolkningen var mer negativ till vår egen uppgift, men desto mer positiv till tekniken som sådan. Den gick ut på att tekniken redan hade lyckats med vår uppgift, då den skapade texter som inte hade en uppenbar upphovsman. Det kunde invändas att någon hade programmerat koden för programmet som skrev texten, och att det således fanns en upphovsman. En annan tolkning var att ingen hade skrivit texten, och att en teknikgenererad text därmed inte kunde uppfattas som ett kollektivt verk, utan bara som en text utan upphovsman.
När vi jämförde texter på mikrobloggen twitter från robotar och vanliga användare upptäckte vi dock något besynnerligt. Det gick helt enkelt inte att skilja de två åt. Det fanns inget kvalitativt som skilde en datorgenererad text från en användargenererad text. Också så kallat mänskliga användare spred ensidigt propaganda för en viss sida, utan fantasi eller originalitet och med fullständig förutsägbarhet. Det var inte så att robotarna imiterade människor, utan att människorna blivit såsom robotar. De hade därmed lyckats med vad vi som kollektiv år efter år misslyckades med. De hade blivit av med all individualitet. De var dessutom helt omedvetna om detta. Det vi gjorde skulle aldrig uppnå samma nivå, då det för oss var ett projekt och vi skulle alltid vara medvetna om detta. Detta slags självreflektion förhindrade oss att fullt upp gå i kollektivet. En del av Twitter-användarnas förlorade individualitet var att de inte själva förmådde reflektera över den. Vi började inse, vad vi från början kanske borde ha anat, att ett kollektiv inte kan bildas på grundval av reflektion, vilken till sitt väsen är individuell. Ett uppgående i den kollektiva massan måste i sig vara en omedveten kollektiv process, vilken sker när omständigheterna är det rätta, inte något vilket vi kunde autonomt bestämma oss för. Vi hade genom vårt projekt paradoxalt nog isolerats från en samhällsutveckling, vilken kunde uppfylla våra mål.
Vi i kollektivet hade ingen uppgift mer; de hade lyckats, där vi misslyckats. Vi beslutade oss för att upplösa kollektivet. Som en sista kraftansträngning skrev vi denna text.
