Prosa: Teaterdrömmar

NOVELL. Idag återser vi med glädje Björn Muda som tidigare har medverkat i Opulens vid ett flertal tillfällen. Den här gången berättar han om att vara ung och vilja leva teaterlivet.

Björn Muda bor i Hökarängen och är textförfattare och brevbärare. Han skriver framförallt kortare självbiografiska texter, bland annat på sin blogg Björn The Mailman. Han har också varit publicerad i Opulens vid ett flertal tillfällen, senast i september förra året med novellen Släktgården. Nu har vi nöjet att presentera novellen Teaterdrömmar – en tragikomisk berättelse hur det är att vara ung med höga förväntningar på ett liv ämnat åt de sköna konsterna: “Vi var teatermänniskor på barerna, konstnärer på drift i livet. Här hörde jag hemma, och tillsammans firade vi konsten”.

CAROLINA THELIN

Teaterdrömmar

Det var nittiotal i Stockholm, och jag var en av fyra medlemmar i en nystartad teatergrupp. Det var jag ofta på den tiden, hoppade alltid på de projekt som kom i min väg. Identiteten jag ville skapa, den som teaterman, lämnade mig inget val. Jag skummade genom obegripliga manus och tackade ja på stående fot.

Den här gången hade jag suttit på Götgatan och ätit en tiokronors-falafel när killen jag var vagt bekant med kommit gåendes med ett pjäsmanus under armen. Det var som en uppenbarelse, en skänk från ovan, att just han kom promenerande precis där jag satt, så därför tvekade jag inte att nappa på hans erbjudande om en roll i en pjäs som han själv hade skrivit och nu hade med sig. Kul, sa han, och jag tog emot manuset med hummusglansiga händer. Han berättade vidare att de andra tre rollerna redan var tillsatta, en skulle han själv spela, och de andra två hade han gett till två tjejer han kände. Regissör hade han också ordnat med, nämligen han själv. Och naturligtvis fanns där även en lokal där vi kunde repetera pjäsen: i källaren i hyreshuset som han bodde i fanns ett litet rum som hyresgästerna kunde boka, där skulle vi arbeta.
Pengar skulle trilla in längre fram, i takt med att pjäsen började spelas och dra in biljettintäkter.
Vi bestämde att vi skulle ses och börja arbeta redan i helgen, och varför inte lite lättsamt med middag och textläsning i hans lägenhet. Utmärkt, sa jag, och vi skildes åt. Jag gick hem, för tillfället bodde jag tillsammans med en kompis i hans etta, hade en madrass på hans golv. Jag la mig på den och det kändes lite bättre nu än när jag gick upp i morse. Återigen hade jag iklätt mig skådespelarens identitet. Manuset hade jag lagt på hatthyllan. Läser det sen, tänkte jag och eftermiddagssov.

Dagar flöt fram, och när lördagen kom samlades vi som bestämt i hans lägenhet. Nu var hela den nybildade teatergruppen samlad, och det dukades fram hämtpizza och rödvin. De två tjejerna var liksom jag också ytligt bekanta med manusförfattaren och tillsammans åt och drack vi samtidigt som vi bekantade oss med texten och varandra.
Vi beställde taxi sen och åkte ner på stan, spreds ut i natten. Vi var teatermänniskor på barerna, konstnärer på drift i livet. Här hörde jag hemma, och tillsammans firade vi konsten.

Det var en bra fest. Men manuset som vi läste till pizzan och vinet, det var uselt. Jag visste det redan innan vi läste, eftersom man inte bara kan skriva en pjäs, det är det väldigt få som kan. Pjäsen som han skrivit var obegriplig från första stavelsen till den sista.

Men det spelade ingen roll, det som räknades var illusionen. Vi var en teatergrupp, vi repeterade, alltså var vi skådespelare. Och det var inte första gången jag hade att hantera ett eländigt manus, det var bara att traggla på. Replikerna var ofta genanta att uttala och det tyckte vi alla, även författaren tycktes bekymrad emellanåt. Oftast var lokalen i källaren upptagen så vi fick lov att arbeta med vår föreställning uppe i den lilla lägenheten, bland tomflaskor och smutstvätt.
En del scener var mycket fysiska, med kyssar och smek, och jag minns hur problematiskt jag tyckte det var att arbeta med dem. Själva arbetsplatsen, alltså hans lägenhet, gjorde dem så påträngande liksom.

Men jag svalde all förnedring, accepterade all tid som vaskades bort. För jag ville leva i bubblan, i föreställningen om mig själv som artist. Man jobbade på tills det inte längre var möjligt; framtill undermåligheten blev alltför outhärdlig. Och då upplöstes gruppen, människorna frigjorde sig, för det var väl aldrig så att vi ville ställa oss inför folk med detta. Kvar stod initiativtagaren – personen med en vision, en dröm, en berättelse – tillintetgjord. Aldrig mer skulle vi ses. Sådant var upplägget, och så skulle det bli även denna gång såklart. Det var så jag tog mig fram på den tiden.
Arbetet fortskred. Periodvis träffades vi ofta, nästan på daglig basis, men det kostade på: nån blev sjuk, nån annan behövde vara för sig själv ett tag. Det var så förgörande.

Några månader gick och läget blev alltmer förtvivlat. Det var dags nu, tiden var kommen.

Jag och de andra två hade pratat oss samman om att vi ville avsluta detta, att vi inte trodde på pjäsen längre. Nu skulle vi bara framföra det och han skulle bli sårad, men det var så det var, vi pallade inte längre. Ren rutin, det här var inget nytt. Ytterligare en teatergrupps uppgång och fall.

Det är bara just denna ensembles undergång och upplösning som fortfarande skaver i mig.

Han mötte oss på ett kafé, det var söndag, och jag tror faktiskt inte att han hade en aning om vad vi ville prata om. Som han såg det var det ett pågående arbete; hans pjäs skulle sättas upp, vägen dit är såklart svår och mödosam, men så måste det vara: det är bara den konstnärliga processen.

Han anlände något efter oss andra, och jag såg direkt att det var en bruten man som beställde sitt kaffe och sedan satte sig hos oss. Han hade en scarf runt halsen och ögonen var rödsprängda, inte som av baksmälla, utan som att han gråtit sig genom natten.
Vi kom av oss helt, vad var det som hade hänt?

Så berättade han. Om hur han kvällen innan precis utanför sin egen port blivit omringad av tio män, hotfullt väsande skuggor i natten. De hade fört honom med sig, en av dem med en kniv pressad mot hans hals. Och de gick med honom, samtidigt som de hotade och skymfade honom, både fysiskt och verbalt. Genom flera kvarter gick de, och han var hela tiden säker på att han skulle dö, för kniven trycktes hårdare och hårdare mot hans hals.
Plötsligt var de framme vid en bankomat, och när de tvingat ur honom koden och tömt hans konto på de få hundralappar som fanns där, försvann de helt tvärt, skingrades i mörkret.
Kvar stod han. Han kände mot halsen, små droppar av varmt blod värmde hans skräckfrusna fingrar. Sen hade han gått hem.

Och nu satt han här, kanske ändå tacksam över att han åtminstone hade oss och det sammanhang som vi tillsammans delade. Han lättade på scarfen och blottade det röda streck som kniven hade lämnat efter sig.

Det var så fasansfullt, det han berättade för oss. Men vad kunde vi säga, hur skulle vi kunna lindra den smärta som var hans. Fanns det någonting vi hade kunnat göra för att skingra det mörker han bar?

Säkert. Men vi var så unga då, hade oss själva att tänka på, vår framtid. Och vi ville vidare nu.

Därför hade vi inget annat val än att berätta vad vi kände med pjäsen, med hans text, med arbetet som var så förgörande. Naturligtvis var hans upplevelse från kvällen innan besvärlig, men den ändrade ingenting. Han hade ju fortfarande skrivit ett bristfälligt, rentav bedrövligt, manus.

Han nickade bara tyst, tog in det vi uttryckte. Sen var det över. Han tog sitt manus, för det hade han alltid med sig, och lämnade kaféet. Vi andra skildes kort därefter åt.

Ännu en dröm om något storslaget hade gått i kras, ännu en människa hade tillintetgjorts.

Jag tänker ofta på det där röda strecket på hans hals och på hans rödgråtna ögon. Ser dem framför mig mycket tydligt.

Önskar bara att jag hade kunnat göra det då också.