NATUREN. Idag har vi äran att publicera såväl en novell som ett urval dikter av Mathias Jansson. Novellen Poesimaskinen handlar om kärleken till poesin och språket och längtan efter att kunna fånga naturens egen poetiska röst och inte bara tolka den.
Mathias Jansson är konstkritiker, essäist och poet. Han brukar skriva artiklar och essäer om konst, kultur och nya tekniker i olika kulturtidskrifter. Han har också varit en flitig och återkommande medarbetare här i Opulens. Inom fiktionen rör han sig mellan skräck, skrönor och metalitteratur i form av poesi, noveller och dramatik. Han har tidigare medverkat i olika antologier och kulturtidskrifter med sina dikter.
Novellen Poesimaskinen handlar om kärleken till poesin och språket och längtan efter att kunna fånga naturens egen poetiska röst och inte bara tolka den. Den ingår i novellsamlingen Berättelsernas bok som i sin tur ingår i diktserien Di ångermanländska som består av fiktiva poeter, historiska och nutida, som Robert Broman och många andra. Allt utspelar sig i trakterna kring Kramfors i Ångermanland och kretsar kring Lomtjärna och den bromanska släkten där ett lovecraftiansk mysterium ligger och ruvar i bakgrunden. Du kan läsa mer om detta på Di Ångermanländska.
Förutom Poesimaskinen har vi också äran att publicera ett urval av Robert Bromans egna dikter som återfinns i diktseriens tredje antologi Di Ångermanländska III . Denne fiktive ”Robert i Svängen” Broman (1943-1998) var bibliotekarie, biblioman och poet. Han bodde på vägen mot Östby, i ett gult hus där Finnmarksvägen svänger, därav smeknamnet “Robert i Svängen”.
CAROLINA THELIN
Poesimaskinen
Redan som barn drabbades Robert Broman av poesin. Ja, långt innan han kunde skriva började han skapa egna diktböcker. Han plockade barr, löv, bark, stickor och andra föremål från trädgården som han sedan, till föräldrarnas förtret, la in i olika böcker som han hittade i deras bibliotek och gick sedan stolt omkring i huset med sin nya diktsamling under armen. När han blev äldre och började i skolan började han experimentera med andra sätt för att fånga upp naturens poesi. Han brukade binda fast papper och pennor i trädens grenar så att när det blåste skrev trädens grenar poesi på pappren. Han byggde skovelhjul i bäcken som var kopplade till penna och papper, så att bäckens vatten kunde skriva ner sina dikter. Han la ut blanka papper på myrstigarna och omringade pappret med stämpeldynor så att myrorna kunde skrivna ner sina verser med myrsteg. Han brukade också kalkylera av barken på träden i skogen för att fånga upp några av trädens strofer och på vintern lägga ut stora sotiga ark i snön nedanför fågelbordet och sedan lägga fågelfrö på pappren och låta fåglarna gå omkring och skriva sina dikter. Han samlade sedan ihop alla sina dikter och band ihop dem med hjälp av björntråd till diktsamlingar.
Men han kände sig inte riktigt nöjd. Han hade visserligen samlat in skogen och naturens poesi, men han kunde inte tolka eller förstå den. Skogens poetiska skrifter var fortfarande ett mysterium för honom. När han blev äldre läste han om hur doktor Frankenstein använde sig av blixten för att väcka liv i naturen och om Galvanis elektriska experiment på grodor och tänkte att det är nog de elektriska strömmarna som genomsyrar allt i naturen och gör den levande. Om jag på något sätt kunde fånga upp naturens elektriska signaler och sedan översätta dem till mänskligt språk då skulle jag äntligen får höra naturens poetiska röst tänkte han. Han började därför bygga en apparat för att registrera elektriska signaler. Han hittade en gammal radio som han byggde om och kopplade sedan ihop den med en fonograf för att kunna spela in ljudet som radion fångade upp på de mjuka vaxrullarna. Det tog honom hela sommarlovet att bygga klar maskinen.
Nu gällde det bara att hitta rätt plats för inspelningen tänkte Robert. Det skulle vara en isolerad plats där det inte fanns så många andra störande ljud och där det helst stod ett gammalt träd där den elektriska impulsen under hundra år hade byggts upp och blivit stark. Han började söka igenom skogarna och hittade till slut rätt plats. Det var en avskild skogsglänta, med mjuk mossa på marken, en stilla bäck rann i bakgrunden och en stor uråldrig gran reste sig i ensam majestät i gläntan. Han gissade att granen nog var minst hundra år gammal. Det var den perfekta platsen att prova uppfinningen på. Han riggade upp sin utrustning och kopplade ihop apparaten med trädet och började sedan inspelning. Han spelade in tre rullar innan han kände sig nöjd.
Han plockade sedan ihop sin utrustning och cyklade ivrigt hem för att lyssna på inspelningen som han hade gjort. Ur tratten tyckte han sig höra en svag röst blandat med knaster och brus. Han sökte igenom huset och på vinden hittade han en gammal förstärkare och ett par högtalare som gjorde att han kunde förstärka ljudet och när han skruvade upp ljudet på max kunde han slutligen höra vad rösten sa. Till hans förvåning hörde han tydligt ord som:
Stå, grå, stå, grå, stå, grå och grönt, gott, friskt, skönt, vått.
Det var något familjärt med de där orden. Han var säker på att han hade hört dem förut och gick därför på jakt i föräldrarnas bokhyllor efter ett svar. Det dröjde inte länge innan han kom ihåg var han läst dem. Han tog ut Gustav Frödings ”Samlade dikter” och slog upp sidan 600. Där fanns orden svart på vitt. Det var en del av dikterna i ”Mattoidens sånger” som poeten Fröding skrev i slutet av sin levnad.
Vad märkligt tänkte han? Kunde det vara så att Fröding också hade kommit på samma idé som han och lyckats uppfunnit en apparat för att kunna lyssna på skogens poesi och sedan skrivit ner den? Robert lyssnade om och igen på inspelningen när hans farbror Helge Broman råkade passera hans rum och stannade till.
-Vad är det där för inspelning? Jag känner igen rösten utbrast han förvånat.
Robert förklarade ivrigt för sin farbror hur han hade byggt sin poesimaskin och hur den hade spelat in och översatt naturens elektriska impulser till poesi.
-Var sa du att du hade spelat in det här? undrade hans farbror.
Robert berättade detaljerat hur han hade hittat gläntan i skogen med den mjuka mossan, den lilla bäcken och den gamla granen.
Hans farbror såg på honom och sa allvarligt.
– Jag känner igen rösten. Den tillhör Jonte med cykeln. Du vet han som brukar cykla runt i bygden och deklamera sin egen poesi för var och en. Han har alltid med sig ett exemplar av Gustavs Frödings samlade dikter på pakethållaren och han brukar alltid stanna till där uppe i skogen på precis den plats som du beskrev och sitta vid det där trädet och läsa Fröding högt för skogens alla växter och djur. Just ”Mattoidens sånger” är förresten Jontes favoriter. Jag vet inte hur det har gått till men på något sätt verkar hans röst ha lagrats i trädets årsringar eller i barken och du har på något sätt lyckats spela in den med din makalösa apparat. Vilken fantastisk uppfinning du har kommit på.
Men Robert såg mest besviken på sin farbrors entusiasm. För det var ju inte skogens poesi han hade lyckats spela in utan Gustav Frödings.
Ett urval av Robert Bromans dikter
**
Jag har köpt
ett nytt anteckningsblock
hundra tomma sidor
att fylla med mina visdomsord
Nu är allt sagt som kan sägas
så vad ska man göra
med de 99 sidorna
som blev kvar?
**
Mitt i skogen lämnade jag
mitt anteckningsblock
uppslagen med tomma sidor
efter ett år återvände jag
för att se vad naturen skrivit .
***
Dikter är som fåglar
instängda i sina burar
väntar de på att någon
ska öppna dörren
så de kan flyga.
**
Orden vill inte längre lyda
de krumbuktar och buktar ut
vill inte hålla sig på raden
på strecket dragit av linjalen
vill inte hålla sig inom marginalen
kanske längtar de bara sin frihet
drömmer om att skrivas kors och tvärs
baklänges och på diagonalen
utan att fångas i konventionen
den trista vardagliga konversationen.
**
Under vintern
utfodrar jag fåglarna
med bokstäver
för att jag ska kunna höra
hur de sjunger för mig på våren.
****
Han ville inte förhäva sig
eller göra sig till
när han hade skrivit klart dikten
bokstaverat varje ord
med svaga blyertsbokstäver
på det linjerade pappret
då tog han suddgummit
och suddade noggrant ut allt
för inte skulle han
lämna några spår efter sig
till eftervärlden.
**
Jag lägger mina dikter
på elden
svärtan stiger
ur skorstenen
det är meningar
som befriade från
skriftens kedjor
återvänder hem
till fantasin.
info@opulens.se
