LYRIK. Den här veckan presenterar vi Fredrik Eytzinger, en poet som för tillfället arbetar med en trilogi.
Fredrik Eytzinger bor på Kalvsund i Göteborgs norra skärgård med två barn och två katter. Han jobbar som skolvärd på en högstadieskola och med layout, foto, kommunikation. Han skriver också om esoterik och magi för det amerikanska bokförlaget Three Hands Press. Eytzinger har medverkat i antologier och tidskrifter, skriver för det svenskbaserade förlaget Belzebez och håller på att starta ett DIY-förlag som heter Rymdhål förlag. Han spelar dessutom musik i ett band som heter The Other Sun.
För tillfället arbetar Eytzinger med en trilogi. Den första delen handlar om rymden, den andra om döden och zombieapokalypsen och den tredje om kärlek och sexualitet. Vi presenterar här en längre dikt som han sammanställt med delar från de tre samlingarna. En ordförklaring kan behövas. Kvällshuge är ett gammalt dialektalt uttryck som kan sägas motsvara begreppet “kura skymning”.
CAROLINA THELIN
1.
sitter kvällshuge
bortom dovhjortskogen
vid tjärnens vita brus
dricker jordens enda kupade hand
från hålorna iakttar
urbergets hävd
deras inträde i gläntan
sperman ligger tung bland träden
2.
den kvällen
lovade jag universum
att hämnas människosläktet
villebrådet blir jägaren
jag smyger mig in bakom livet
som när Dolph trär öron på tråd
och Kurtz sväljer en insekt
som Pyles hämnd på Hartman
eller när Nick spelar rysk roulette
grottväggens dansande skuggor
blir till flammor
som lyser upp brasan
vilken kastar en skugga
mot grottväggen som brinner
nymånen följer mig
belladonnaögonen värker
i nattens natt
3.
vi var en gång människor
som i leken kastade oss över
den bottenlösa avgrunden
vi var människor
som i svetten hånlog åt dödens klor
knäckte ben och sög i oss livets märg
vi byggde och vi bodde
vi skördade och blödde
vi grät och vi helade
våra skratt ekade i rymden
studsande mellan planeterna
mot ytterligare en evighet
vi kräktes upp alla lagar
och hostade golgatas fördärv
ur våra ängsliga lungor
vi var människor
som vände på livet
och kallade fult för fint
vi sprang nakna genom snåren
och älskade i gläntan
medan djuren såg på
alla de väsen vi kallat in
slöt sig till vår ringdans
som pågick till nätternas natt
vi var orädda människor
som njöt av jorden
och utforskade kroppens mysterium
vi spelade varandras spel
med syftet att förlora
för att få gråta mot vänners axlar
vi högg sönder murar
med våra människohänder
ristade kärlek och nid med våra inälvor
vi såg världen brinna
och värmde oss i skenet
på säkert avstånd
vi var människor utan hopp
men inte hopplösa
vi såg världen för vad den var
info@opulens.se
