PROSA. I dag bjuder vi på långläsning i form av en novell där Jesper Nordström tar oss med till en nordskånsk småstad på 1950-talet. I centrum för handlingen står två tvillingbröder och en flykting.
Uno och Enok var bröder och bagare. De var tvillingar med åtta minuters skillnad och detta var tillräckligt för att det skulle uppstå en hackordning. Uno styrde och ställde och skramlade med bakelittelefonen och hade ett ofog att tala närmast kommenderande till både kunder och leverantörer, som om det var en fältradio snarare än en telefon. Det var inte direkt säljande, men de hade närmast ett de facto monopol på bygden, så folk tog det onda med det goda.
Det var sent 50-tal och landsvägen utanför hade precis blivit oljegrusad. Vägarna i regionen var ofta inte mer än en gammal vindlande kostig som vidgats och fortfarande hade grönt i mitten.
Nere på kontinenten hade Marshallhjälpen börjat bära frukt och sätta fart på ekonomin och det ledde till en ny sorts turister; tyskar som kanske inte var så mycket på väg till något utan mer ifrån; ett efterkrigsland med kolkaminer, gulbleknade tapeter stundtals med kulhål kvar, kyffiga lägenheter med nakna glödlampor, en spik på gårdsdasset där en sönderriven dagstidning var toapapper. Ibland stannade de till för att proviantera och Uno hade ju bara realen så det blev en hackig konversation. Han kallade alla för Helga eller Fritz, precis som han i Köpenhamn kallat alla danska manspersoner för Preben.
I det gudfruktiga municipalsamhälle där detta utspelar sig bodde även tyskättlingen och det borne ungkarlsoriginalet Barwart Ganz, en fullblodsautist med dagens språkbruk men på denna tid rörde man ju sig gubevars inte med förminskande etiketter utan man lät snille vara snille.
Barwart undervisade på det lokala tekniska läroverket och hans lustiga namn och apparition hade ju lätt kunnat göra honom till driftkucku bland eleverna om det nu inte var för att hans kusliga hjärna lånade sig till diverse underhållande fredagstrix. Han kunde bland annat hela Sveriges tågtidtabell utantill ner till minsta anslutande mjölkatåg och skulle senare även vara gäst i Hylands hörna där han tävlade mot en elektronisk databehandlingsmaskin om huruvida exempelvis 4 578 var ett primtal eller ej. Han hade avgått med segern.
En dag på sin vanliga runda för post och bankärenden såg Uno hur Barwart kom gående nerifrån mejeri- och godsterminaslområdet med en zinkspann bräddfylld med mjölk. Det var så Barwart köpte sin veckoranson. Uno hade länge funderat på om läraren kunde hjälpa honom med att texta en skylt på tyska för just turisterna. Han gick fram till honom och frågade. Barwart talte att så kunde ske och fortsatte sin vandring med spann.
Han var inte mycket för kallprat. Han var matematiker och så var det med det. Några morgnar senare stod där en skylt i svart och guld utanför bageriet. Vad som dock gick Uno förbi var den stilistiska nivån som knappast passade för en gatupratare. Man kunde snarare tro att det var Friedrich von Schiller som 1785 diktat till brödets lov. Detta ledde till en del dråpliga situationer att en Helmut här, en Florian där efter ett långt navigerande längs dåliga skogsvägar trodde sig hittat en landsman i förskingringen och ville starta en konversation men bara möttes av en grovt tillyxad skoltyska.
Så kommer vi då till Enok. Av de två bröderna var det han som var boklig och intellektuell, det var avgjort och klart. Åtminstone om man med detta menade att han till frukost ville läsa även de lite mer vindlande och utvecklande reportagen i lokalbladets bilaga. Uno läste bara ledaren och nyhetsnotiserna och fick sålunda bekräftelse på att världen var som den var, ett märkligt förfarande då han då bara kunde jämföra det lilla med det mindre. Han var kort sagt det slags irriterande människotyp som bara kunde tänka om det som låg framför näsan, och dessutom med en viss torr avvisande självrättrådighet mot de större resonemangen.
Enok däremot ville sätta tankekorn i större kunskapsbröd. Han dröjde sig kvar lite längre i det mesta, lät tankarna vandra när vårsolen speglade sig i diskbänken. En kväll hade han avnjutit en cognac ”in splendid isolation” och hört ett radioprogram där en knarrig lundensare berättat att bokstaven e var ett tidförlängande prefix i det indoeuropeiska språket och myst till att ”ja det ante mig; E-nok som alltid är senare, mer sävlig.”
Han visste att det var han som lyckats slingra sig ur utmätningar och diverse krångel med myndigheter och indrivare just på grund av sin sirapslena förmåga att skriva allvarliga brev och i modernt språkbruk vara mer agil. Det ledde så klart också till att han hade större damframgång. Vi läsare bör dock veta att Unos karghet något grundande sig i en sorglig kärlekshistoria med en tåspetsdansös, från Malmö stadsteater. En dam som tyvärr en dag hade dansat sin kos.
En dag saknades Enok vid frukostbordet. Han valsade in framåt lunch, fortfarande i sin grå cheviotkostym och gredelina slips. Han hade varit söderut på Erikslusts danspalats där Nisse Spångbergs kvintett spelat upp.
Resultatet av denna eskapad hade han med sig i form av en dam vid namn Amalia Lövenkrona som var klädd i en blommig sedesam klänning i linje med förra årtiondets modeideal. Han hade slagit upp en konversation med den kvinna som såg mest ensam och lättpratad ut i baren och deras själskuggar hade sannerligen gripit väloljat i varandra.
De hade redan bestämt att ta en bussresa till Bodensjön och bege sig på rundvandring till diverse tyska slott och herrgårdar. Enok deklarerade sturskt att han skulle vara borta en tio dagar och hur det gick med verksamheten under den tiden gav han blanka helsefyr i.
Nå, det där sista lät han vara osagt, men han bet i alla fall av med att säga: ”Du har väl inte blitt så förbannat fin, ’herr direktör’ att du inte själv kan gå ner och aptera några mjölsäckar…det är ju automatiserat alltsammans”.
Där höll Uno tand för tunga. Det låg råg i Enoks ord. Rannsakade han sig själv visste han att han ofta gömt sig bakom skrivbordet och ”spelat akademiker” när de tunga momenten i verksamheten skulle göras. Amalia kände att det låg åska i luften och dröp av med en diskret kindpuss. Enok slamrade demonstrativt klart med disk som var hans och gick in till sig. Resten av veckan blev spänd.
Våra bröder gjorde sina uppgifter tyst och fyrkantigt var för sig. Varken mer eller mindre. Uno tyckte nästan det var en lättnad när Enok påföljande söndag var uppe och skramlade i köket redan vid sextiden för hinna med sin buss.
Det var också en lättnad att slippa konfronteras med honom av annan anledning; Uno hade haft en rätt nervpåfrestande upplevelse i vargtimmen klockan 04.Under natten hade han sovit ovanligt ryckigt och oroligt och vaknat och med sin konventionella smak sökt tröst i nattradions klassiska musik.
”Gärna Mozart nu tack.” Det han bjöds var definitivt kärvare kost. Han blev så perplex att han var tvungen att kolla i lokalbladets radiobilaga. Några ord ur programförklaringen kommer han ännu i håg.
”Seriell musik”, ”Elektronmusikstudion i Köln”, ”Den nya tidens konst”. Så blev han som en svartklädd präst från Bohuslän under förra seklet som inför varje prövning bara gnuggar händerna med en sammanbiten min, ”det skall så ske”.
Så han satt igenom musiken. Att gå igenom. Att tugga det mörkare brödet. Att låta sig agiteras. Radiomöbelns frekvensskala fladdrade i grönt. Det fick honom att gå och slå upp fönstret mot hela den friska sommarnatten. För första gången på länge föll han tillbaka på en liten holländsk cigarill från tennbägaren på fönsternischen.
I fjärran såg han konkurrenternas svartbruna skorsten. Ja eller konkurrent och konkurrent. De var ju mer inne på bakverk, deras aprikoskaka hade här i regionen blitt lika självskriven på julbordet som Jansson och sill.
Själv var han mer för rökt och salt när det gällde gommens fröjder. Fårfiol och O P Andersson var hans käpphästar medan Enok mest verkade se den varma maten som en nödvändig transportsträcka fram till bakelserna och gottebordet.
”Ja hur skulle det bli…” suckade han och försökte sig senare på att sova lite i alla fall. Han vaknade först framåt tio och som ville han kallduscha bort nattens händelser satte han igång att bokföra, dutta och fixa, flytta koppar fram och tillbaka i skåpen och när det verkligen inte fanns något mer att göra drabbades han av den där känslan som många egenföretagare kan få; en blandning av understimulans och oro, som om det inte fanns en ände på förbättringsivern.
För ovanlighetens skull tog han fram en enklare roman av underhållningskaraktär, en vad som väl kallas herrgårdsroman. Det var punschverandor och snickarglädje och olyckligt kära pigor och resonemangsäktenskap sida upp och ner. En scen grep honom dock djupare. Det var när de skulle färdigställa den gamla drängkammaren till sommargästen, en professorsknarr som nappat på deras annons i Stockholmstidningarna. Ja den scenen var en stöld från Hemsöborna i lättare tappning.
Husbonden hade speciellt fallit för att gästen sa sig kunna spela whist, ett för den tiden trendigt kortspel från England. Så hade de i romanen lite nödtorftigt pyntat upp rummet med gamla löpare, en bukett enkla blommor, några sibiriska oljetryck med björkar.
”Det är Enok som gör sånt… ja jädrar det är som att det är han som är fru i huset här.” Jo visst var det så. Hade det inte varit för bror hans blev det inga röda gardiner i december eller granskogsfriska städade rum. Han gick olovandes in i bror sins rum och öppnade den gamla brudkistan från mors dödsbo, som såklart Enok tagit hand om och prydligt bevarat av sentimentala skäl.
Det blev lite för mycket för honom så han tog på sig paletå och hatt och gick ut, mot Timpans kiosk och väl där var han så snackesalig att kön började växa bakom honom… ”ja just det, jag vill ha ett paket John Silver utan filter”. Sedan satt han i den angränsande lite sorglustiga hembygdsparken och rökte cigarett på cigarett, tände den nya på den gamla.
Hur han kom hem och fick mat i sig och kom i säng kunde han knappt minnas. Dagarna som följde gick icke i dur. Han rökte för mycket. Mot alla sina principer hade han slagit upp en cognacsgrogg till ordnandet med kvitton och myndighetsbrev. Under timmarna bakom kassan när bottenplanets butik var öppen för direktkunder hade han varit osnygg och haft gulnad skjortkrage.
I en sådan här liten ort var det nog för att tisslet och tasslet skulle börja gå. Han hade en liten karaff hembränt som egentligen skulle sparas och kryddas till jul men den hade han börjat tulla på. Den hade han köpt av Thure Herbst nere vid våtmarkerna.
Thure var en rätt illa sedd typ i bygden som levde på skrothandel, hembränning och hyra ut husvagnar till samhällets skuggbarn som inte kunde få en bättre hyresrätt. Men han hade hållhakar av sällan skådat slag. Självaste polismästaren och kronofogden hade varit där och handlat skogsstjärnan och till och med Barwart också; en kvarting till fredagskvällen hade han behövt när eleverna med hans egna ord varit ”extraordinärt obildbara”.
Thure visste att spela på detta. Speciellt när myndigheternas kalla andedräkt kom väl nära hans nacke. Vi hör mer om honom senare.
Nästa dag gick han igen till Timpan och Timpan hade ju gått på sjön innan han startade sin rörelse så han var människokännare av guds nåde. Ingen går väl och handlar rökverk så här ofta, det var nog mer på linjen att Uno var sällskapssjuk och ute och drev runt. ”Nämen se, är det inte glade bagaren? Du… här ska du se… det är ett varuprov du kan få… det är en Kejsar Wilhelm-cigarr… den blandningen skapades nån gång på 1800-talet… ta och rök lite fint och riktigt i stället vetja…”
Uno blev lite perplex och fick bara fram ett litet tack och standardfraser om väder och vind, sedan gick han. Det blev en planlös runda gata upp och ner och inne på Werséns Konditori såg han Barwart och nån annan grå okänd eminens spela schack. Att döma av hur pjäserna stod verkade de jämspelta. ”Det måste vara en sjutusan till karl för att våga ställa upp i det spelet mot den mannen” sammanfattade Uno för sig själv. Sedan i samma omedvetna anda gick han hem ensam ännu en dag.
Enok och Amalia hade just blivit rundguidade på ett 1300-talsslott och nu parkerat sig på ett konditori med i alla fall 300 års historia. Enok var som en utövande konstnär på någon annans vernissage; visst njöt han av bakverken men han studerade också hantverket, hur elegant allt var gjort. Hur smördegen var vikt på ett intrikat sätt. Hur marsipanen hade en lika förvånande som naturlig jordighet. Han kände sig lika stursk som Johann Georg Kranzler som varit ansvarig för bakverken på Wienkongressen 1814 och sen brutit sig loss från sitt arbete som efterrättskock hos den preussiske kanslern Karl August von Hardenberg och öppnat det legendariska caféet i Berlin.
Han funderade på hur bakelsen på hans assiett skulle kunna förlänas en nordisk ton. Kanske kanderade hjortron i stället? Han vaknade med ett ryck ur sin inre monolog och utbrast: ”Åh förlåt min ros, här sitter jag och försvinner in i mitt eget… men du vet den här resan har fått mig våga drömma… jag kan inte längre gå där som en strykrädd hund hemma med bror…”
Han kunde inte släppa tanken helt dock. Nånstans, ville han minnas, fanns det ute på Bjärehalvön ett nergånget badhotell som kommunen länge sökt en ny kontraktstecknare till. Tänk att få gjuta lite österrikisk elegans, med sachertårtor och kristallkronor, i gamla Kråkmåla.
I sagda Kråkmåla befann sig Uno dock i ett bedrövligt skick. Hans skrivbord var en röra av kvitton, halvdruckna cognacskupor, både färsk tobak och aska låg grisigt urkratsat från pipan. Han var så van att bara ringa utåt på sin telefon att han hoppade till av en sällsynt inkommande signal. Den skrällde genom ungkarlsmuggigheten som en kall avrivning.
”Eh, ja hallå, Uno det var Uno här.”
”Hej jag heter Allan Pröjsen och ringer från kommunen, kort sagt är jag lite samordnare här, jag ska inte dra hela historien men jag undrar om ni här behov av mer personal? Jag har en Itzak Hillfiges här som säger sig varit i Sverige ända sen 1942… han kom hit som flykting från Nazityskland och har varit dräng nånstans uppe i mörkaste Småland… det var nån lantbrukare som verkligen hade den kommunistiska partiboken i ordning…”
Uno hade redan sagt ja till detta inom sig i det tysta. Han såg sig själv i ett förklarande kallt sken och vad han såg var inte direkt skrattframkallande. Där satt han ensam med Eau-de-Vie-flaskan och räkenskaperna i oordning och det begynnande dåliga samvetet över hur han behandlat bror sin.
”Ja, det gör vi, men du vet ju vad man säger om folk från vår trakt att vi är en korsning av räv och sköldpadda så nåt slutgiltigt svar får du inte här i luren.”
Det bör sägas att Allan Pröjsen spelade fult här, han visste som alla andra i den här lilla sladderstaden att det kommit surt mellan bagarbröderna och tog nu en rejäl chansning med den gamle tvärviggen till bagare.
”Men vad säger du om komma upp på torsdag på lite vetebröd och kaffe och så kan vi prata om det alla tre?” På detta svarade Uno ja och sedan avrundade de kort och torrt som den generationens män brukade göra.
Han gick in till Enok och öppnade brudkistan, bläddrade bland hemtextilier som vore det ett gammalt fotoalbum, drog ett djupt andetag och påbörjade sin färd upp till den acceptabla ytan, långt ovanför groggar och cigarettfimpar.
Även från köksfönstret såg man konkurrentens skorsten och den var nu som ett uppfodrande tecken i fjärran som krävde skärpning. Efter att han vädrat och hela huset doftade grönsåpa satte han sig ändå ner och läste klart romanen som såklart slutade i dur.
Torsdagen kom snabbare än han önskat. Han tvekade om klädseln. Hans konfirmationskostym hade ju faktiskt blitt modern igen. Gått varvet runt så att säga. Så det fick bli den. Sist satte han hatten på sig, släckte i tamburen och gick. Han tog en omväg mest för variationens skull, han kom förbi ”Feta Greta”, det var öknamnet på det gamla pilserpanget från 30-talet som fortfarande hade ”får i kål” på menyn, om nu någon av de stökiga ölgubbarna beställde mat. Så kom han till stadshuset med kontoret för mötet. Foajens möblemang gick i ljust böjträ. I hörnet satt schackspelaren, Barwarts motståndare i en mer grönmurrig…låt säga ”skogskavaj”.
Han gick fram och ”ehh…ursäkta är det ni som är juden…nä, men nu menade jag inte att…”
”Haha, det är kein problem herrn, jag har hört värre i mina dagar, tro mig.”
Situationen räddades av att Allan Pröjsen kom ångande i sin nötbruna higginskofta och pepsodentleende.
Så gick de in på kontoret och det blir en sorglustig harang och monolog från Allan om framåtanda och möjligheter och än det ena och än det andra och till slut knackade Uno lite sammanbitet irriterat med knogen i konferensbordet och Allan visste att det nu var dags att komma till den krassa saken. Pengarna med andra ord.
”Ja nu är det sekretess och så men Itzak här har en liten livränta som beviljats på grund av olika saker så det är ju inget du betalar för alls, men med förlov sagt då handlar det ju inte om att han bara skall gå och sopa och släpa utan vi ser ju att han verkligen får lära sig bagaryrket. Ni vet väl hur det är att gå sysslolös ensam…” Det där var djärvt spelat av Allan. Antydde han att han visste att Enok nog skulle lämna verksamheten? Eller var det mer en allmänmänsklig reflektion kopplat till egenföretagandets kärna?
Uno tog sig lite för näsroten och sa så: ”Ja det är väl inte hugget i sten, vi kan ju prova…”Genast tryckte Allan på snabbtelefonen och fröken Lundblad – hans sekreterare – materialiserade sig genom en dörr med både papper och reservoarpenna och så skrevs det kråkor och saken var klar. Det gick torrt och fort och Uno sa med blicken mot Itzak att ”ja ni kan ju titta upp vid pass måndag efter helgen”.
”Nu får ni ursäkta men jag måste tillbaka till bageriet… ja det blev ju kanske lite torrt och kort här.”
”Ingen fara, mäster. Vi ser hur våra hjärtan smälter ihop sen efter hand.”
Det var det typiska språket för en flykting som ville vara vänlig och lärt sig språket med lite för gamla skolböcker och spetsat öronen mot allvarsradio i natten. Itzak och Allan tuggade färdigt på sina butterkakor i lite tryckt tystnad och sedan gick även Itzak.
Att gå hem till sin campingvagn på Thures tomt var inte direkt lockande. Itzak ville dröja sig kvar i centrum och gick till bibliotekets tidningsavdelning där han läste alla lokalblad framlänges och baklänges ner till minsta tants dödsannons.
Så kom då Zeke Wennberg fram – den gamle gamängen och kommunisten – och satte igång en konversation. Hur det nu föll sig kom det fram att det ordnats praktik på bageriet och…”ja alltså det är en sorglustig jäkel den där Uno… en gång kom vi ett gäng nere från Björklunden, ja du vet danspalatset och ja bra i gasen var vi ju och tänkte vi kunde få lite varma frallor i natten och så… när vi kom fram till bageriet ja du vet det ligger ju i stråket upp mot centrum var det som om hela feststämningen bara dog. Vi såg hans skugga i taket i hans rum, han vankade runt och rökte… ja sen gick det som ett tyst sus genom oss och gruppen och var och en gick hem till sitt. (Vi kan här misstänka starkt att det var den där natten med den nya tyska musiken detta inträffade.) ”Ja nej va fan här står jag och pratar illa om …ni kanske kommer bli bra kollegor…ja trevlig helg då…”
Så var då Itzak för sig själv igen. Han gick bort till hyllan för reseguider och historik och tog sin gamla bok, ja det var inte hans, men den var honom kär. Den var inaktuell och gulnad, men östra delen av Polen på kartan hade fortfarande Galizien kvar utmärkt som egen region. Han hade läst lite om svensk historia och kommit in på Tornedalen och meänkielispråket, kanske var det samma. Han sjönk ner i minnen medan han med sin lite spräckta nagel följde floderna, nästan andades in som om han var där när han såg hur Karpaterna mötte de mäktiga vidderna och fälten.
Ja och så Boryslav och oljerushen. Det var för dumt! Vad fan hade de trott! Att de skulle åka därifrån som rika herremän och sen kunna välja vilken kvinna som helt under kristallkronorna i Warszawa. Det var slaveri och så skulle man också betala för sin egen inmutning. Och så pälshandeln de hade försökt sig på. Ryska inköpsmän som la skambud på stora volymer och sen blev det flärd och mode i Sankt Petersburg av skinnen. ”Jaja, det är väl ödet… nu har allt slukats upp av Chrusjtjov och bolsjevikerna.” På nyare kartor fanns inga gränser kvar. Som om landet aldrig funnits.
Hans mummel inför sig själv avbröts av en bibliotekarie som knackade honom på axeln och sa ”ursäkta, men vi stänger nu.” Han fyrade av ett litet blygt ursäktande leende och lommade ut i sommarkvällen som låg där med hela sin obarmhärtiga melankoli för en ensam person. Han gick norrut. Inget speciellt mål, men bara inte hem ännu. Först sekelskifteshusen. Sen funkiskvarten och så de torrt sakliga statarlängorna, årsringar av ett Sverige på väg.
Sedan kom sågverken, möbelfabrikerna och sist uppe på höjden mot sjön Mollanderska Villan. Ja, det var egentligen mer som en förvuxen stor sommarpaviljong, i gult och med vit snickarglädje, som kommunen nästan fått lite på halsen. Doktor Mollander hade byggt sin förmögenhet på läkemedel och bott i en stor imposant tegelvilla i centrum och låtit bygga sig ett fritidsställe där han mest ägnade sig åt sin passion att flugfiska. Sedan hade dödsboet donerat huset till kommunen, och kommunledningen i sin tur som bestod av idel kretiner hade upplåtit huset för diverse kulturaftnar för i princip vilken amatör som helst. Där var tänt denna kväll.
”Så här är alltså ett evenemang i kväll.” Itzak närmade sig lite skyggt och såg en handtextad skylt. ”Öppen scen med diktläsning. Viss förtäring. Betala i kruset vad ni kan tycka det är värt”.
Han la en hel femkrona i den spräckta vasen. Alla besökare fick ett glas Pommac och en bit mosig smörgåstårta på papptallrik.
I hörnfåtöljen borta vid kakelugnen satt Barwart med ett svårtolkat leende. I strid med den allmänna fördomen om den människotyp han representerade var han en sällskapsman med en massa lustifikationer och anekdoter men samtidigt fanns där väl något formalistiskt, monologiskt över honom. Det var han som talade och andra som lyssnade. Kvällen bjöd på diktläsningar, trubadurer, folk som bara gick upp på scen för berätta en vits och det hela var väl, om vi skall vara diplomatiska, av …provinsiell karaktär.
Behållningen för Itzak var dock att för en gång skull kom närmare Barwart som person, de pratade mycket tysk politik och historia, och framför allt om Uno och Enok och det började klarna vilka människor det här egentligen var. En viss irritation över brödernas ganska löjeväckande gnabb och ständiga konflikter vaknade inom honom.
”Dessa svenskar alltså! Har dom sett något alls egentligen?” Den tanken var egentligen inte menad att högt komma över läpparna, men Barwart sekonderade med ett mörkt samförståndsleende.
Så tunnades kvällen ut, det bröts upp och Itzak på sin nästan timmeslånga vandring hem tänkte mest på vad folk skvallrat, ”sagt i förtroende” om bagarbröderna. Vad var det egentligen för företag han fått in foten på? Himlen var svartblå när han kom hem, och lika gott så. Han ville inte se den skräpiga tomten. Han hoppades på att inte Thure var berusad, det vill säga tragglig och sentimental och trängde sig på sina hyresgäster som brukade få spela med i ett ansträngt leende.
Samma kväll hade Uno försökt att i alla fall skapa sig en trevlig, orosskingrande stund. Han hade hos Timpan köpt dagstidningar som var mer av internationell art, en äkta Havannacigarr och skulle nu ägna sig åt nikotinslavens vanligaste självbedrägeri; att tro sig kunna röka mindre men godare.
Så satt han där i hammocken på den torra skräpiga bakgården med den gräddgula brandväggen. Han tände cigarren. Den var starkare än han trodde sig mäkta med. En liten vindpust slet i tidningens blad och det kom upp ett stort allvarligt reportage om att nu hade den tyska förbundskanslerns Adenauer varit djärv nog att börja förhandla med Kreml om de krigsfångar som fortfarande var kvar i Sovjet.
För första gången försjönk han verkligen i en lång tidningstext, inte bara små notiser om lokalnyheter. En storgråtande moder kramade om sin hemvändande son i Karlsruhe. Det talades om förlåtelse och normalisering. Han glömde helt av sin cigarr. Han ville tända på frisk tobak och tog fram sin lilla sågtandade pennkniv som han väl mest bar utifrån samma psykologi att du och jag kan ha en fin kastanj i favoritbyxorna. Han skar bort aska och tände på nytt.
Den smakade inte honom längre. Den var bitter som kallt kaffe man värmt upp på nytt. Så kom ett äckelyrsel över honom, och på det en hallucination. På den gula brandväggen spelades ett minne upp som en flimrande Super8-film.
Det var han och brorsan som barn med varsin timotej i munnen som de låtsades röka som tuffa cowboys. De var nere vid chuckfabrikens kylvattendammar och jagade grodyngel med håv.
Den bilden liksom dubbelexponerades med tidningens svartvita och han suckade högt: ”ja och här sitter jag, en bagar-nolla”. Återigen slutade det i moll, när han trodde sig kunna fly undan.
Så gick han in och såklart var Enok tillbaka. Ja, nog var han tillbaka allt. En lätt solbränna. Bekymmersrynkan i pannan försvunnen. Hans lite omoderna finreseklädsel gjorde att han såg ut som en grilljanne men också som den åldrade bilden av Mefistofeles som dandy.
Uno förstod att nu skulle bilan falla. ”Ja du, Uno, jag är här mest för hämta väskan som jag har haft packad länge. Jag kommer flytta till Amalia i Halmstad. Jobb finns väl alltid. Dom säger att badhotellet söker en konditor. Sen en sak till snälle bror… bespara mig nu den där erbarmliga blandningen av ynkande och skuldbeläggande du tar till i såna här situationer-”
Sedan gick han kallt och tyst. Så fel det blev. Uno som för en gång skull ville öppna hjärtat, bekänna, tala ut. Det gick en John Wayne film på Biograf Metropol den kvällen. Han gick dit för att bli man igen.
Itzak dök upp på måndag som avtalat. Han hade inte vetat riktigt vilken nivå han skulle klä sig på, det fanns inte så många persedlar i hans ägo. Det hade fått bli gabardinbyxorna och anorak.
När Uno såg plaggen glömde han all konvenans och hoppade över hälsningar och kallprat och gick rätt till det lilla vägghängda kylskåpet i köket och tog fram nyckeln ur det. ”Ja, det vette gudarna men det är nått med låset, det är som om nyckeln måste vara kall.”
Så öppnade han en dörr i panelen. Lönnrum var väl för mycket sagt, det var mer en slags garderob och där hängde ett antal konditoruniformer. Det var pepitarutiga byxor och dubbelknäppt storskjorta…”Ah, man skådar… det är som som i Wien”
Om detta visste inte Uno mycket, han hade köpt dom mest på skoj på loppis och det var väl talande att varken han eller bror sen faktisk använt dom utan hasat vidare i det vanliga kläderna.
Så provades det och hittades en som passade och de gick runt lite trevande tyst i lokalerna. Han visade de olika maskinerna i källaren, de moment som fortfarande var rätt manuella och tunga, underförstått de han själv ville slippa. Men så kom de gångna dagarnas dyrköpta erfarenheter över honom och som för att släta över lite så ”jaja vi jobbar ju tillsammans med allt här, men alla bör ju kunna alla moment.”
Det gick väl bra. Under veckan trevade de sig igenom de olika momenten i verksamheten och de pratade om än det ena, än det andra. Uno kände sig dock lite obekväm, han visste inte riktigt hur man pratade med en sån här främmande fågel från den stora världen.
Nog för att han visste en del om de polska pogromerna men vågade man prata om det? Det var kanske undertryckt och glömt. När fredagen kom hade en fråga grott hos Uno och han väntade med att fråga tills det blev mer nära dem emellan, mer otvunget. ”Jo se det var en sak jag funderat på, hur bor ni egentligen, ja ni får ursäkta men ni verkar inte utvilad direkt alltid. Itzak tittade bort en sekund som ville han undvika svaret. ”Är det hos Thure…jo… ja det kan väl inte vara någon höjdare va, vi vet ju alla i stan att han är en …pajsare…” ”Eh vad det ord betyder?” ”Ja bohem, vagabond.. Jo… Ni kanske vill bo här, eller är det …för nära inpå… som ni nog förstod tog bror min sin väska för gott nu får man väl säga.”
Så gick Uno ordlöst mot Enoks rum och Itzak följde med. Dörren öppnades. Uno slog ut med handen över rummet. Itzak tackade ja i sitt inre tyst och snabbt, men avvaktade lite. ”Ja och se här, det är lite gamla saker från mor, vi har det mest för sentimentala skäl.” Uno rotade runt lite i brudkistan och en klump i halsen kom över honom. Han fick svälja undan.
Så av sig själv automatiskt nästan stod de två där och la dukar på bord, hängde gardiner i tystnad. Uno använde scenen från en roman närmast som vore den en artikel i en husmorstidning, som ett inre schema. ”Vill bagarmäster ha en cigarett?” undrade Itzak. Uno tog ur paketet och tände. Det var en bronsdager ute.
Itzak såg hur Uno nästan klöktes. ”Ja du mäster, det är inte svenska rökverk inte, haha…” Han visade upp paketet. Uno uppfattade bara nån stiliserad general eller partiledare i profil som märke på paket, och en röd stjärna. ”Jo, du se… ja alltså först tack för rummet men jag hoppas att vi båda är män som kan ta reson….att ni tål att jag pratar friskt för en stund….du vet jag går ofta på Mollanderska Villan och sliddret och sladdret går ju och folket verkar ta Enoks parti i det hela…”
De sjönk ner på varsin liten pinnstol och Uno nickade i riktning mot cigarettpaketet som ville han tyst erkänna att ”jo det här kräver nog en lungtorped till”.
Så röktes det i laddad tystnad. ”Jo se jag vet inte hur mycket ni vet om min bakgrund men därifrån jag kommer var det väl som i Tornedalen, en region som inte visste riktigt vilket ben den skulle stå på… så kom oljan. Ja det var väl som du vet i Klondike. En del blev rika, men de flesta bondlurkar blev bara lurade på att få köpa sin inmutning, betala själva för borret och så… ja vi var unga och idioter… Boryslav ja alltså staden där allt hände var nog det svartaste och skitigaste jag varit med om. Jag såg vykort därifrån. Lögnaktiga och lockande… ja man kan säga att det var som amerikabreven här i ditt land, man lovades allt. Men där fanns inget. Ja du, den ungdomen, den ungdomen…Vi trodde väl att vi snart skulle kunna gå in på finaste restaurangerna i Warszawa med bländvita skjortor och vara kungar bland damerna. Ja det var just det, man var aldrig ren. Inga vita skjortor att byta med. Om det så bara funnits en liten å att bada i eller fördriva tiden med mete. Så en frisk höstmorgon var det som djävulen for i oss. Vi gav oss i väg långt ut på stäppen i jakt på vildväxande potatis, ja så hade vi det där, inte bara i prydliga rader och traktor och så… nå vi fick ihop ett tygknyte av de godaste, ja rostade över elden, med salt slinker de verkligen ner med en snaps. Ja bror min hade en butelj sparad. Så satt vi där för en gång skull och drack och skrålade och stekte våra potatisar på elden. Ja, det var fint. Till och med den mest bistert skriftlärda rabbinen kom till vårt sällskap och så berättade han den slitna anekdoten om hästhandlaren och den barbröstade kvinnan. Visst hade vi hört den förut men där skrattade vi inte bara av artighet.”
Uno hade följt det hela fascinerad, men skulle det inte komma surt också? Han hade tappat glöden och bad om eld igen. ”Ja, och nu käre Uno som på radioprogrammet, nu kommer tusenkronorsfrågan; tror du inte vi älskat vår bror där…och i valet mellan bröd och bakelser…”
Vad fanns att svara på detta? Uno nickade bara och den sista stumpen rökte han i tystnad.
”Ja för tusan, nu brände jag väl mina broar men skulle ni nu också kunna följa med som lite muskler och moraliskt stöd så hämtar vi kappsäcken hos Thure och vi – ja det är ju lustigt just så här på ett bageri… men så har vi ingen surdeg kvar då va?” Uno skrattade till och ”ja förlåt men jag var på bio häromdagen en western…så då skall jag alltså vara som vicesheriffen…, så kan vi säga om det hjälper, hehe…”
Det här var ju tiden när herrmodet var mer homogent, så nog såg det mäktigt ut när nu två herrar i paletå och hatt styrde sina steg mot stadens utkant. De önskade båda i det tysta att Thure var något sånär nykter i alla fall. Hans fylla kunde bara ta två vägar. Antingen var han grälsjuk och då kunde han i värsta fall dra kniv. Eller så var han sentimental och ynklig som en strykrädd hund. Till fördel för våra hjältar rådde det senare denna kväll.
De kom fram. Thure satt vid sitt typiskt irriterande halvtrasiga bord och flaskan var bara halvtömd.
”Så är jag här alltså, och eftersom månadsskiftet inte inträffat ännu så blir det ingen hyra mer, verstehen?” Uno rätade lite på ryggen, blev bredbent som på en saloon där det seglade upp till bråk. Ja, och så var det ju det andra också… Så tog Itzak fram en nyckel och stövlade iväg till ett skjul i korrugerad plåt och svor och muttrade på rotvälska om det kärvande hänglåset, sen öppnade han. Där inne stod vad Uno förstod var en skåpbil från öst. Man såg det på den grovt tillyxade designen. ”Ja du Uno fråga mig inte hur, men jag har hört att vagnparken på bageriet behöver tillskott och det här kan väl duga? Uno började nu förstå att han var med i en absurd film som handlade om honom själv, och då fick man väl bara spela den rollen fullt ut. Han gick runt och synade…visst var genialt tekniskt, annat var bara…just Östeuropa. Bak i lastskåpet låg ett slags rutsystem i grovt tillyxat trä. ”Ja du vet varje hushåll fick en kubik ved till jul av Partiet, just så mycket går ner i facket här… sen vi tog bort det på kvällen och körde likkistor… du vet man gjorde vad man behövde för överleva”
Uno såg det bäst att inte gå vidare med frågor här. Han tog det okritiskt, för vad det var.
Ja sitt upp du och starta, de här bilarna kräver sin man. Ja nog gjorde den det. Kärv i alla reglage, bullrig och tungstyrd. Men Uno gillade det. Han var liksom…med i det. Skranglet. Doften av varm läckt olja. Den osynkade växellådan som krävde handlag och fast hand.
Väl hemma gick Itzak upp till sitt ganska snabbt och sakligt, som ville han nu verkligen avrunda detta. Uno stod dock kvar nere på gården och betraktade betänksamt sin nya familjemedlem i vagnparken. Den stack ut. Ja det kanske till och med kunde bli lite av en marknadsföringsgimmick. Han gick runt och runt och ryckte i än den ena än den andra spaken, gick verkligen till botten med lastbilen. Itzak hade slagit upp fönstret på andra våningen och ropade glatt att ”jag ser att ni uppskattar den, jag har en bekant som håller på med reklammålning och skyltar så kanske vi skulle kunna få på företagslogotypen redan i morrn… ja om ni litar på mig så åker jag i morgon redan.” Ja det var väl guds prövning igen tänkte Uno. Att han skulle våga släppa efter lite. Mycket riktigt saknades både bilen och Itzak följande förmiddag. Uno gick där som en osalig ande och började på än det ena, än det andra
Nästa gång han tittade ut genom köksfönstret kom bilen mullrande…nämen vad var det för målning? ”Ach du lieber Augustin” harklade han ur sig, han kom att tänka på den gamla suckande tyska visan; han hade nämligen fått en bibba stenkakor av Barwart en gång när de bar möbler till hans nya lägenhet på hemgården.
Målningen var nån slags långbent urringad pinuppa, och förutom företagsnamnet en text som under spelade på tvetydigheten i ordet ”bröd”. Ja du milde. Men vad hade inte hänt denna månad? Varför inte detta också! Han beslöt sig att lämna det åt dess värde.
När han sedan nere på gården med ett påklistrat leende kom att prata med Itzak bekräftades hans misstanke; den här motivlacken var ett arbete av Archimedes Blom, den gamla bildläraren och diversepysslaren i grannkommunen. Vi kan säga att han var Thure Herbst mer positiva spegelbild, visst hade han också sitt bagage och mörker men framlevde nu sina dagar som timid plirande tedrickare och när suget efter alkohol kom kanaliserade han detta märkligt nog genom att vara bartender på frimurarlogens sittningar på Pub Tennstopet.
Han resonerade som så att vitsprit vet alla hur det smakar, hantverket att blanda cocktails kunde även en nykterist hantera. Ja, att få klä upp sig i vit skjorta, väst och fluga och för en kväll drömma att man hade självaste Hemingway som gäst…
Månaderna gick så i stilla mak på bageriet. Det enda som bröt av var ett irriterande telefonsamtal från Allan Pröjsen med en slängig, hurtig uppföljningsintervju där man märkte han var mer intresserad av ställa frågor och komma vidare än att verkligen lyssna. För Uno var det också irriterande på samma vis som när en ledsen och nervsjukt sårig människa inte vill höra råd om promenader och juice och att ”rycka upp sig” utan bara prata med någon som är tyst men finns där.
Så föll bilan en gång till. På fredagsfikat runt tre då de numera hade lite småkakor och kanske ett smarrigt wienerbröd sa Itzak efter en harkling att ”jo se du, jag har fått brev från en kusin i Cincinnati och han säger där finns framtid…så jag har beslutat att åka…ja du ska veta att hade det inte varit för tiden här hade jag inte vågat säga ja, att lära sig allt detta här har …äh vad säger man på svenska…gett grovt trä i ryggen… Ja alltså biljetten är köpt, det är på tisdag…”
Uno nickade bara lite och fick fram standardfraser. Så kom tisdag i ett huj och de gick gemensamt med Itzaks kappsäckar till tåget genom stan. Det här var de nitiska stinsarnas tid. Ett Sverige hade gett en kader vanliga bönder en skärmmössa och guldrevärer och så plötsligt var varenda by i vårt rike fullt av nu så jätteviktiga småpåvar. Landsfiskaler och uppsyningsmän och allt vad det hette och i den här regionen tyvärr ofta också kombinerat med en irriterande präktig frireligiositet.
När den här stationens blå uniform såg Uno och Itzak lät han dock storsinnet gå före, här var något extraordinärt på gång. Något med den stora världen bortanför sockengränsen.
”Medföljande till resande anmodas lösa perrongbiljett för vistelse på stationsområdet” upplyste en liten emaljskylt. Uno släpptes dock igenom spärrgrinden utan någon sådan. Så stod de då där vid tåget, lite valhänt tystlåtna och rökte och de talte om kriget och den där nye Eisenhower…
”Ja det blir en lång resa, i England ska jag sen vidare till en annan hamn, ja det är faktiskt samma som Titanic lämnade..,” De skrattade ansträngt och sen var det tid för tåget gå. Itzak gav ett fast handslag och försvann upp bland folket i vagnen.
När tåget hade försvunnit i fjärran gick Uno bortåt lokstallsområdet. Där fanns bänkar visste han. När han väl satt där fastnade hans blick på alla gamla sirliga stolpar, signaler, luftledningar, kondensatorer och allt vad det hette. De tecknade av sig mot himlens förmiddagsrodnad torrt och sakligt som ett kopparstick. Det var alltid dessa torra sakliga ting som utgjorde hans meditationsobjekt.
Det drog ihop sig till lunch av stationsklockan att döma. Han fick ett infall och gick till ”Feta Greta”. De serverade sillbullar med korintsås. Det var fint. Det hade varit hans mors paradrätt på 30-talet. Man tog överbliven strömming, överbliven söndagstek och malde, vätte upp russin i lite soja… Ja han satt han och rekonstruerade sin barndoms mat för sitt inre, men åt dock sakligt och glädjelöst.
Där hängde tidningar på käpp i lokalen. Han beställde cognac till kaffet och apelsinbröd, denna typiska rosa tantkaka. Han valde en tidning som mer täckte nyheterna runt Ängelholm och även brukade ha lite lättsammare texter om slott och trädgårdar på Bjärehalvön. ”Men se på fan!” Hans utrop fick servitrisen bakom baren att slänga en blick. ”Ja, men se här, det är ju bror min!” Hon kom fram och såg det stora helsidesreportaget om ”Konditori Kontinental… Nu har Österrike kommit till Laholm”.
Enok stod där med ett stort leende, en silverbricka fylld med bakelser och tårtbitar under en bärnstensglimrande kristallkrona. Uno blev lite irriterad på journalistens insinuanta ton, att det väl inte gick att driva ett sådant här etablissemang i en så här liten stad. Han skrattade stolt till när han läste Enoks formulering att ”om Einstein kunde komma på relativitetsteorin i en schweizisk by gick det nog att sälja sachertårta i Halland”.
”Asså fan jag måste…det här måste få ett slut nu…” Han betalade darrigt snabbt med bra dricks och stövlade ut ur restaurangen. Han ångade hem till bageriet och väl där kom han tänka på att det ju egentligen skulle vara öppet i morron i butiken. Han skrev en lapp i förväg. ”Stängt pga familjeangelägenhet”.
Påföljande förmiddag gick han runt och verkligen lärde känna bilens alla reglage, att reservdäcket fanns där, hur man fyllde på bensin. Sen uppåt tolv bar det i väg. Resan gick genom de dystraste granskogspartier i denna landsände. Här hade inte ett enda vykort skapats. Just därför var det billigt med hus och du hittade bland annat Sveriges främsta dragspelsmuseum här. Det kom ett infall hos Uno; tänk att sälja verksamheteten, flytta in i något ruckligt torp och skita i världen.
Den råa motorn malde på. Monotona mil efter mil. Äntligen öppnade landskapet upp sig. Det spratt till i hjärtat på honom; det bjöds på mänsklighetens allmänmänskligaste sötma: att ha utblick och översikt.
Han kom fram. Enoks verksamhet låg där som en hermelin bland katterna. Mellan låssmeden och nån dyster bod med krimskrams och lottförsäljning. Försoningsscen var väl att ta i, och skåpbilen var ju ett spektakel som gav det lite mindre vassa hörn i konversationen.
”Men käre tid, vad är detta för skuta?” ”Ja, du Enok be mig inte förklara…men nu har jag alltså denna som budbil och läste om dig i tidningen så fick ett infall att köra hit.”
Enok visste nog att detta ägde tyngd. Så mycket storsinthet och framför allt vilja till försoning hade bror hans inte visat på decennier.
Uno kom att tänka på ett begrepp han läst om när det gällde flådiga krögare i Stockholm.
”Signaturrätt.” Så han smidde om begreppet i sitt inte och sa ”har du nån signaturbakelse månne?”
Ja nog hade Enok det. Med en formell sirlighet värdig en parisisk hovmästare dukade han fram en assiett. På den låg en kreation i form av vad som närmast en var miniatyrtårta där första lagret var en blandning av champagne och citronfromage. I nästa lager havtornsparfait. På toppen kanderade hjortron.
Det behövdes inga ord. De satt och åt andäktigt och Uno kämpade lite med sitt dåliga samvete i all denna trevnad. Men det fick väl vara glömt nu. Gökuret slog fyra och Uno grep det som tillfälle att säga: ”nä du käre bror jag får väl bege mig hem igen…det var trevligt det här…”
”Ja, du är så välkommen tillbaka, sen framåt december kommer vi nog ha lite julsmaker, ja för all del låt det inte dröja så länge till nästa besök!”
Uno körde inte direkt hem. Han rattade mot badhotellet och stranden som låg öde nu. Han gick långt tills sanden gav vika för mer steniga karga partier där det även växte blekgrön strandkål.
Han satte sig på en bänk. Så tog han sig för hjärtat andfådd och…”nämen vad är detta”.
I bröstfickan låg den tyska cigarren. Han rökte den demonstrativt långsamt. Fyren i tegel agerade solur och skuggan klättrade över grusplanen flera timmar. Sedan körde han hem, väl medveten om att det var nya tider nu.
jesper.nordstrom@opulens.se
