Novell: Vem är jag att ta hand om det

SOMMARÅNGEST. Kanske känner du redan i början av juni en oro över hur du ska hinna njuta av den stundande semestern? Kanske tycker du att sommarmånaderna, med saftkalas i syrenbersån, strålande sol och uppfriskande bad, också är fulla av orimliga prestationskrav och mörka underliggande stråk? Opulens novelltävling är avgjord och under sommaren publicerar vi de åtta vinnarna.

Jag går ut genom dörrarna på Malmö Centralstation och bländas av solen samtidigt som jag letar efter 2:ans buss. Det är vårens första dag och nästan alla mina kollegor flexade ut en timme tidigare för att hinna ut och njuta. Vem vet hur vädret är imorgon? sa dom och skyndade iväg. Jag satt kvar och jobbade vidare.

Jag går bort till hållplatsen och väntar. Bussen ska komma om sju minuter. Det brukar vara minst tjugo stycken som ska åka vid den här tiden, men idag är det bara jag och två gymnasiekillar som står här.

– Svettigt? frågar chauffören, när jag går på.

– Äntligen sol, svarar jag och ler.

– Ja, nu skulle man legat i parken, säger han och blinkar.

Jag sätter mig på en skuggig plats, trycker in hörlurarna och väljer Håkan Hellströms Gårdakvarnar och Skit. Jag koncentrerar mig på musiken så mycket jag kan. Det melodiska pianot, den spruckna gitarren, isolerade trummor och mjuk trevande bas. Allting mixat så att det låter som alla instrumenten står för sig själva i varsitt hörn och spelar, sneglande på varandra och undrar om dom egentligen passar in i helheten. Och över alltihopa, längst fram i ljudbilden, Håkans röst som kämpar sig igenom en bergochdalbanemelodi med en text där han “förstår om du skulle träffa nån bättre sen”. Det låter som om han sätter allt på en enda tagning och behåller alla toner, även där luften nästan tagit slut. Man hör varenda desperat inandning innan varje fras.

Bussen skakar till och jag tittar upp. Snart är vi vid Triangeln. I vanliga fall brukar jag hoppa av här och gå sista biten hem, men jag orkar inte gå förbi Möllan och se alla fulla uteserveringar. Jag sitter kvar och tittar på min telefon och scrollar igenom Platsbanken för tredje gången idag.

Jag kommer inte orka att laga mat, så jag går förbi Runda Grillen och köper en kebabrulle och en Coca Cola. Hundpisset i hissen upp till tionde våningen luktar extra starkt idag. Måste vara värmen.

Kl 18 har jag dragit för gardinerna, lagt mig i soffan med kebaben och slagit på TV:n och har tre avsnitt av Simpsons framför mig. Äntligen hemma. Jag slumrar lite under andra avsnittet. Anders skickar ett sms och undrar om jag ska med ut på en öl. Jag väntar tills tredje avsnittet är klart och svarar att jag gärna gör det. Solen börjar försvinna bakom taken och när den inte syns längre tar jag hissen ner igen.

På cykeln in till Möllan tänker jag att det ska bli kul att träffa Anders och prata, teater och framtida gig. Han står och väntar vid statyn och verkar vara den enda på torget i långbyxor. Alla andra har shorts. Förutom jag då, jag har också långbyxor. Vi kramas och går till restaurang Nyhamns uteservering.

– Jag är slut som skådespelare, säger Anders.

– Kanske det, svarar jag.

Vi börjar alltid så.

Vi röker och dricker fram till kl 23, för sen ska Anders hem och äta lunch innan han ska jobba. Han jobbar som tidningsbud sju nätter i veckan, mellan kl 03 till kl 07. Sen sover han hela dagen fram till kl 16 då han vaknar, äter frukost, gör eventuella ärenden innan han hör av sig till mig för en kvällsöl. Ibland går det veckor utan att han får dagsljus. Det är bra för min anemiska image, brukar han säga.

Jag sitter på balkongen och röker och tittar ut över Malmö. Staden känns så himla spontant planerad. Nya fräscha, men ofta fula, kvarter blandas med äldre nedgångna och slitna hus och det verkar inte finnas någon röd tråd. Lite som en gigantisk replokal, där man fyller på med olika instrument och möbler, hänger upp en kabel här och en gitarr där, alla kontakter på ett och samma ställe, så att strömmen ofta går.

Jag känner att jag vill prata med Monica, men nu är det alldeles för sent att knacka på. Kanske imorgon kväll.

Klockan ringer 06:30, men jag är redan vaken. Solen går upp medan jag åker 2:ans buss genom stan och ser hur skitiga fönstrena är. Det verkar bli ännu en solig dag.

Jag jobbar som musiklärare på en högstadieskola i Eslöv och pendlar dit med buss och tåg från Malmö fem dagar i veckan. Tåget är inte försenat och jag kommer till jobbet en halvtimme innan första lektionen. Jag möter Henrik i personalrummet och pratar lite kort med honom.

De två första lektionerna går bra. Eleverna är morgontrötta och jag kräver inte något extra av dom idag. Vi pratar om typiska drag för olika genrers och dom accepterar att jag spelar upp hela låtar, istället för korta utdrag. På så sätt minimerar jag samspelet mellan mig och eleverna och samtidigt risken för konflikt.

– Kan du dra för lite där, säger Stefan på tiorasten och pekar mot fönstret.

– Nu när solen äntligen kommit tillbaka, nähä du, säger Ann-Kristin och skrattar lite.

– Jag bländas, säger Stefan och flyttar sig lite till vänster för att slippa ljuset i ögonen.

– Man får inte klaga på vädret en sån här dag, säger Katja.

Gå ut på skolgården då, tänker jag och reser mig upp och går på toaletten innan jag går till nästa lektion.

När jag kommer till Malmö på eftermiddagen tar jag bussen hem, istället för att promenera. Jag köper en inplastad sockerkaka, tar hissen upp till våningen under mig och knackar på hos Monica.

Jag lärde känna Monica för fem år sedan, efter att ha råkat tappa en glödande cigarett ner på hennes balkong. Hon blev inte alls arg, utan bjöd ner mig till sig och vi satt och pratade i hennes svettiga skinnsoffa i två timmar. Sedan dess har vi setts ganska regelbundet någon gång i månaden och hon har blivit en nära vän. Jag brukar hjälpa henne med olika saker, även sånt som jag vet att hon klarar själv. Idag är det videon som krånglar. Jag hjälper henne att koppla in den. Sen sätter vi oss på balkongen, äter sockerkaka, dricker kaffe och röker.

– Våren nu igen? frågar hon.

– Ja, fast det vänder snart. Brukar bara ta ett par veckor.

– Inget annat som hänt? Nåt konkret?

– Nä, allt är som vanligt. Bara vårkänslor, ha ha!

– Ja, så kan man ju kalla dom också.

Redan första gången vi sågs pratade vi om hur jag mår varje vår.

– Jag vill bara isolera mig och dra ner gardinerna och kolla på skräpTV och dricka öl och röka. Orkar inte med att träffa glada människor som inte inser hur meningslös hela vår existens är och jag blir nästan äcklad av hur allt börjar vakna till liv och grönska runt mig, när jag själv ruttnar långsamt inifrån. Jag får prestationsångest när förutsättningarna är perfekta. Jag funkar bäst när det finns ett motstånd, dåligt väder, förkylning, spontanbesök och sömnbrist.

– Ha ha ha! du är för go, skrattade Monica.

– Förlåt, det var inte meningen att ta ner stämningen.

– Nu är det för sent!

Andra gången vi sågs, pratade hon länge om sina egna erfarenheter och syn på livet.

– Problemet är att våra minnen är fragmentariska och alldeles för korta, sa hon. Ögonblicksbilder som övertolkas genom åren och får ett slags romantiskt skimmer som bara förskönas ju längre tiden går. Om ett minne istället tog tio minuter att återuppleva så skulle det både vara mer realistiskt och mindre magiskt. Till exempel så har jag ett väldigt varmt minne från vår champagnefrukost på min studentdag, berättar Monica.

– Vi sitter på en lekplats i centrala Karlskrona och skålar. Vi har bländvita klänningar, alla är försommarbruna och det är svårt att skilja på nervositet och salongsberusning. Det är en fint minne om man bara nuddar vid det och det är det jag alltid försöker göra. Men om jag nu för tiden går förbi Gustav Adolfs Torg när det är dags för student och ser uppklädda ungdomar sitta och skåla vid fontänen, så minns jag hela min egna studentmorgon, som börjar med ångest över min nyss upptäckta graviditet, vilken jag tillfälligtvis glömmer bort när vi sitter på lekplatsen, och bråket mellan mig och Birgitta när vi går tillbaka till skolan för att träffa resten av klasskamraterna.

– Om jag isolerar stunden på lekplatsen, fortsätter hon, är det ett fint minne, men om jag tvingas återuppleva morgonen så som den egentligen var så skulle även bilden av de glada studenterna vid fontänen på Gustav Adolfs Torg smutsas ner. Och ju fler såna minnen som förstörs, ju blekare och tristare känns allt som jag upplever i resten av livet.

– Deppigt.

– Tricket handlar om att hela tiden skapa nya minnen samtidigt som du upplever dom och isolera den faktiska upplevelsen från allt annat du har i dig.

– Mindfullness? frågar jag och tänker på senaste föreläsningen i skolans aula.

– Kanske det.

Jag har flera egna minnen som bleknat och förstörts genom åren. Ett är från min artonårsdag.

Jag bärs in på Statoil av mina kompisar, plockar ett sexpack folköl, visar leg, betalar och mina vänner hurrar samtidigt som dom hissar mig. Ett lyckligt minne maxat med frihetskänslor och lycka över att ha så fina vänner. Men när jag flera år senare kör fulla artonåringar i min taxi, minns jag också bråket med min flickvän efter att ha sett henne hångla med en av mina vänner och skammen morgonen efter när mamma berättar att jag satt sönder den Rolling Stones-CD som jag fått av min favoritmoster i artonårspresent.

Ett annat minne är när jag står på en solig balkong i Oskarshamn och pratar med en kille som heter Niklas. Jag var nyinflyttad och hade inga vänner än och vi hade precis börjat lära känna varandra. Jag kände mig vuxen när jag lutade mig ut över räcket och kommenterade omgivningen. Jag var ny i stan och framstod förhoppningsvis som en intressant person när jag berättade om den musik jag sysslade med och vilka planer jag hade. Men det är bara en ögonblicksbild, för egentligen var jag en fullfjädrad hypokondriker, som gick runt med konstant dödsångest hela tiden.

– Vem är jag att ta hand om det här? säger Monica helt plötsligt. När jag ser mina barn umgås med mina barnbarn, så bleknar minnet av stunderna med mina egna barn, eftersom jag minns omständigheterna kring mina egna minnen. Vad kallas det när nånting bara upprepas gång på gång?

– Rundgång?

– Nä, nåt annat.

– Loop?

– Kanske det. Och ju oftare mönstret upprepas, ju färglösare och fattigare blir mina upplevelser nuförtiden.

– Och till slut betyder det ingenting?

– Lite drastiskt, men i det stora hela, ja.

– Trist.

– Jo, fast å andra sidan får du ju då en total frihet, som gör att du har möjlighet att göra precis det du känner för och på så sätt skapa så pass starka minnen som aldrig bleknar.

– Tack för det ansvaret, ha ha!

– Antingen det, eller ta livet av dig!

– Lite drastiskt, det med.

–Jovisst.

– Och vem är jag att ta hand om det?

– Gör det bara!

– Gör det själv!

Vi skrattar och börjar prata om andra saker. Vid niotiden tackar jag för mig, kramar Monica och går en våning upp till mig själv. Jag har glömt att äta middag och tar fram fiskpinnar från frysen, kokar makaroner och blandar dem med hamburgerdressing.

Jag äter ute på balkongen och tittar ut över Malmö. Tack vare att jag bor så högt upp ser jag Öresundsbron. Havsutsikt, inte illa. Och alla hus, gator och kvarter som trängs med varandra. Gammal med nytt, slitet med renoverat och fräscht, fult med fint, fattigt med rikt, grönt med grått. Vackert att allt det kan existera parallellt med varandra. Ett slags harmoniskt kaos.

Och regnet ligger i luften. Tack.