VINNARNA. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen “Vasen”, av Cornelia Dymling Almén, som vann tredje pris. ”En utsökt och starkt berörande novell om två sörjande människor som finner varandra av en slump, en pärla av människokärlek och värme”, tyckte Opulens jury. 

Vasen

Vasen åker i golvet och går i bitar i samma stund som livet tar slut för Karin på ett vått badrumsgolv på andra sidan stan. Tumultet som uppstår efteråt kommer för alltid att etsa sig fast i Malin, men inte som ett glasklart minne, snarare dimmiga fragment. Från skärvorna på golvet hemma i Malins kök, till känslan av att något inte stämmer, mobilen som inte når fram, timmarna av oro som övergår i handling, låssmeden som bryter upp låset, Malin som tar sig in, den märkliga tystnad, nästan som ett lugn innan hon ser sin syster ligga i badrummet. Sinnesnärvaron att ringa ambulansen innan hon springer fram till Karin. Hennes kalla kropp. Död. Den tomma burken med medicin, insikten om att hon tagit sitt liv, lysröret som flimrar, hallen som börjar snurra. Ambulanspersonalen som plötsligt är där och polisen. Hur vet de? Någon som lägger en filt över Malins axlar, ger henne ett glas vatten, ber henne följa med.

Ola har inte ätit på två dygn. Han sitter mellan sjukhusets kaffeautomat och ett tidningsställ med mobilen i handen. Slumrar till, vaknar igen, fyller en ny pappmugg med beskt kaffe. Väntar. Har väntat i timmar. Jens, hans 23-årige son, har försökt ta sitt liv genom att hoppa från en bro över spåren vid centralstationen. Mirakulöst nog har han överlevt, men skadan i ryggen kan ha gjort honom skadad för livet. Han har opererats i timmar och ligger på uppvaket nu. Innan han får träffa sin son ska läkarna berätta om hur operationen gått och om hans son ska få leva resten av livet i rullstol eller inte. Ola har inte märkt att Jens mått dåligt. Visserligen har flickvännen lämnat honom och han har hållit sig undan ett par månader. Men man hoppar väl för fan inte från en bro för att en tjej stuckit? Dåligt samvete blandar sig med kaffet i magtrakten och han känner hur hungern svider till. Han borde vara trött, men kroppen är på helspänn. Skjortan klibbar mot ryggen, ändå är händerna iskalla.

Malin tar farväl av Karin i ett litet rum för avsked. Som om avsked skulle kunna avgränsas till ett rum. Som om farväl inte tar tid. Hon får Karins morgonrock och hennes smycken i en påse och ska ta en taxi hem. Men hur ska hon orka gå ut på gatan och haffa en taxi och vad ska hon göra när hon kommer hem? Vad gör folk när närstående har dött? När närstående har valt att ta sitt liv. Ta sitt liv och gå.

Hon blir sittande i en soffa och stirrar på en kaffeautomat. Mannen som sitter i soffan mittemot frågar om hon vill ha en kaffe. Kaffe? Hellre varm choklad, svarar Malin.

Den söta chokladen och omtanken värmer. Först nu kommer tårarna.

Ola gömmer sig i mobilens flöde och låter kvinnan mittemot gråta ostört. Det släpande ljudet av en automatdörr som öppnas får honom att titta upp. Läkaren som opererat Jens kommer mot honom och ber honom följa med. Väl inne på läkarens rum får Ola veta att Jens aldrig kommer att kunna gå igen. Det ligger en lång rehabiliteringsperiod framför Jens och både psyket och kroppen behöver läka. Det gör det hela komplext, menar läkaren.

”Du får vara beredd på en tuff period. Är Jens mamma informerad?” undrar läkaren.

”Hon är ute ur bilden sedan Jens var liten”, svarar Ola och hoppas slippa följdfrågor.

De sitter tysta en stund innan läkaren informerar om vad som ska hända härnäst, vilka som kommer att vara inkopplade i Jens rehabilitering och annan praktisk information. Han ska få träffa sonen först imorgon. När Ola stänger dörren till läkarens rum bakom sig går han åt fel håll i korridoren, vänder tillbaka, får syn på kaffeautomaten och kvinnan med chokladen och gråten. Illamåendet kommer utan förvarning och han rusar mot toaletten, hinner precis låsa om sig innan han spyr i handfatet.

Efteråt står han länge och bara andas och låter vattnet värma hans kalla händer. Tänker att han måste åka hem. Få sig en bit mat. Sova.

Malin har slutat gråta och hör att mannen på toaletten mår dåligt. När han kommer tillbaka till sofforna frågar hon om han behöver hjälp med något.

”Du kan få ringa en taxi, svarar han med ett matt leende.”

”Vi kanske kan dela en taxi, jag ska också hem”, säger Malin.

Hon ringer en taxi, tar på sig kappan och går ut genom entrén med mannen strax bakom.

De sätter sig i baksätet och Malin bryter tystnaden, prövar orden.

”Min syster är död, hon har tagit sitt liv.”

Ola orkar inte ta in det, svarar bara med ett kort ”beklagar”.

Snart är han framme vid sitt hus. Men en ingivelse får honom att be om hennes mobilnummer. Det känns fel att bara säga hejdå efter det hon just berättat. De byter nummer och han kliver ut ur taxin med en snabb vinkning till avsked.

Ola mejlar sin chef, rektorn på gymnasieskolan där han jobbar som idrottslärare, att han behöver vara ledig några dagar. Han kokar lite pasta, funderar på att öppna en flaska vin men har ingen lust att dricka alkohol. Han ställer sig i en varm dusch, drar sedan morgonrocken omkring sig, lägger sig på sängen och somnar på bara några minuter.

Malin går planlöst omkring med kappan på i sin lägenhet, ger katten mat, vattnar en blomma, tvättar om en maskin med kläder som blivit liggande i maskinen. Får syn på den trasiga vasen och tänker att det var tack vare att den for i golvet som allt med Karin uppdagades. Om inte katten farit omkring i fönsterkarmen och viftat ner vasen med sin svans hade Karin kanske legat död i sitt badrum i flera dagar. Var det ett slags varsel? Hon tror inte på sånt. Men varför kände hon så starkt att något höll på att gå åt helvete med Karin när hon såg vasen ligga trasig på golvet? Visserligen har det varit bräckligt runt Karin i många år. Långa perioder av tunga depressioner har varvats med eufori, spontana resor utomlands, shopping, alkohol och fester. Men att det skulle gå såhär långt kunde hon aldrig ana. Malin ringer två av sina bästa vänner för att berätta. Båda vill komma förbi men Malin vill vara ensam. Hon tar till sist av sig kappan, blir liggande i soffan framför tv:n till tidig morgon då hon faller ner i en barmhärtig sömn.

Olas dagar löper på med nya rutiner. Först jobb, sedan direkt på cykel till sjukhuset där han försöker muntra upp Jens. Besöken är tunga eftersom Jens är deprimerad och avtrubbad av starka mediciner. De pratar inte mycket, men det är som att det friska i Ola vill rinna över till Jens och att det sjuka i Jens krälar in i Ola. Svårt att Jens är vuxen men inte tillräckligt vuxen för att helt ha klippt bandet mellan dem. Om Jens vore ett barn kunde Ola fått vara den oroliga pappan fullt ut. Eller om han vore 30. Då kunde Ola hållit distans på ett annat sätt. Varje kväll efter sjukhuset cyklar han direkt till gymmet, tränar, duschar, sitter en stund i bastun innan han tar sig hemåt och stupar i säng. Rektorn har erbjudit honom att arbeta kortare dagar men han har ingen ro. Gillar och behöver rutiner.

Malins vän Sara har nyss fått sitt första barn, en liten flicka som nu är tre veckor gammal. När Malin suttit omtumlad och chockad i sin lägenhet i en veckas tid bestämmer hon sig för att ta en promenad hem till vännen och babyn. Sara säger ingenting, bara lägger det lilla knytet i Malins famn och går ut i köket för att fixa fika.

Den lilla skrynklar ihop ansiktet och rycker till. Så liten och så perfekt. Så vid liv. Gråten börjar långt nerifrån magen och väller fram med våldsam kraft. Den går inte att hejda men hon gråter tyst för att inte väcka babyn. Tårarna rinner ner över den lilla randiga dressen. Sara kommer in med fika, ställer ner kopparna på bordet och sätter sig bredvid Malin. Lägger armen om henne. De sitter så länge tills babyn vaknar och behöver mat. På kvällen köper Saras kille hem pizza och bjuder Malin på några glas vin. Hon orkar inte prata om Karin. Inte ikväll. När allt känns nästan som vanligt.

Olas elever springer snabbt genom idrottshallen, jagar basketbollen. Många är vältränade, långa och starka. Påminner om Jens när han var frisk. När han inte låg som ett jävla paket på sjukhuset. Ola blir torr i munnen, tittar på klockan. Femton minuter kvar av lektionen. Idag har han ingen lust att åka till sjukhuset. Funderar på att bara åka hem och lägga sig i soffan. Men när han kommer ut till sin cykel tar det dåliga samvetet över och styr iväg honom mot Jens i alla fall.

När han kommer in i rummet är sängen tom. Några minuter av panik innan en sköterska kommer in och berättar att Jens är på en första rehabträff. Sedan känslan av lättnad, att inte vara ensam om Jens tillfrisknande. En försiktig hoppfullhet han inte känt på länge. Han bestämmer sig för att inte vänta in Jens och istället åka hem. På vägen mot entrén passerar han kaffeautomaten och kommer att tänka på den där kvinnan som han delade taxi med. Han borde kanske slå henne en signal.

Efter begravningen tar orken slut för Malin. Att döden kan vara så tröttande för de som lever kvar. Hon sjukskriver sig från revisionsbyrån även om det tar emot. Kollegorna är förstående men ändå är det genant på något sätt. Hon är inte en sådan som sjukskriver sig. Första tiden sover hon. Stiger bara upp för att äta, ge katten mat och ta en dusch om hon orkar. Det är svårt att gråta. Ibland försöker hon titta på bilder från barndomen eller tänka på Karin, men det är som om gråten fastnat långt inne i kroppen och krampaktigt håller sig kvar. Det dåliga samvetet däremot är alert och tankarna mal runt, runt. Om hon bara hade träffat Karin lite oftare, om hon bara inte hade varit så trött på Karins humörsvängningar, om hon varit mer närvarande i Karins liv. Om hon kommit snabbare till lägenheten. Hade Karin levt då?

Malin spenderar dagarna liggande på sängen. Hör hur katten krafsar i lådan, hör hur det susar i elementen, hör hur grannens hund på tredje våningen skäller när någon går i trappan. Ligger i halvdunkel. Hon tänder lamporna först när det blivit mörkt ute. Hon är ingen ensam människa. Folk ringer, messar och hör av sig men hon orkar inte svara. Är bara så fruktansvärt trött.

En eftermiddag ringer en Ola, det måste vara han från sjukhuset som bjöd på varm choklad. Hon vet inte riktigt varför men svarar direkt.

De träffas några dagar senare i en park nära Olas skola och han berättar för första gången för någon utomstående i detalj vad som hänt med Jens. Malin berättar om vasen som gick i spillror när Karin dog och om hur nära Karin och Malin varit som barn. Hur Karins psykiska ohälsa splittrade dem. Hur trött hon varit på Karins toppar och dalar och hur hon skäms nu i efterhand.

Ola berättar om Jens mamma som tog sitt liv när Jens bara vara tre år och om livet som ensamstående pappa. Om hur jävla förbannad han är på Jens. Och ledsen. Det är lätt att prata. De sätter sig på ett kafé, beställer varsin macka och kaffe och sitter och pratar till sent på kvällen.

På natten sover Ola oroligt. Han drömmer om Helene för första gången på flera år.

I drömmen är hon gravid med Jens i magen och går omkring i Olas stora jeans.

I handen har hon en hammare. Det är något byggprojekt hon arbetar med, lägger golv kanske, tänker Ola där han ligger i skarven mellan dröm och vakenhet. Han vill inte drömma om Helene, vill inte tänka på henne över huvud taget, men nu kan han inte värja sig. Han trycker ansiktet hårt ner i kudden och gråter på ett sätt han inte gjort sedan han var barn.

Malin tycker att hon ser Karin överallt. På bussen, i mataffären, på biblioteket.

Hon reagerar alltid på samma sätt. Med en förvånad glädje som på någon minut sinar ut i besvikelse. Malin vet att Karin är död, hon håller inte på att bli galen. Men hon vill väl lura sig själv på något sätt. Och alla gånger hon är nära att ringa Karin men i sista stund hejdar sig. Ändå är det Malin som avslutat Karins mobilabonnemang. Efteråt känner hon sig tom och ensam. Som lurad.

Andra gången Malin och Ola träffas utanför sjukhuset ses de hemma hos Malin. Hon bjuder på soppa och hembakat bröd. Torrt och för salt. Hon brukar aldrig baka men idag är en speciell dag. De har lätt för att prata också idag, men båda är mer dämpade.

”Jag tror att jag vet vad du går igenom”, säger Ola. ”Det är tungt. Självmord är så jävla …” Han sväljer och söker orden. ”Vidrigt. Det lämnar så mycket skuld åt dem som blir kvar.”

Malin nickar och dukar av bordet. Några tunga tårar trillar ner i diskmaskinen medan hon fyller den med tallrikar och glas.

Ola och Malin flätar in sig i varandras liv.

Det är aldrig tal om annat än vänskap men de har ett band som gör Malins vänner förbryllade. Ola och Malin vet exakt vad de är för varandra: den som verkligen förstår.

När Jens mår lite bättre får Malin och han träffas. Ola följer med hem till Sara då och då, men för det mesta är det bara de två, prat och en del tårar. Men också skratt. De delar en svart humor och kan driva om och skratta rått åt riktigt hemska saker. Annars är de olika. Han tränar hårt, hon vilar mest med katten i sin soffa. Han är social, hon mer introvert och trivs med att vara ensam. Särskilt nu efter allt med Karin.

Eftersom Jens bor på fjärde våningen utan hiss kan han inte längre bo kvar i sin lägenhet. Han flyttar hem till Ola som bor i ett hus med hiss och Ola tackar sin lyckliga stjärna för de praktiska omständigheterna. Det är inte det faktum att Jens sitter i rullstol som bekymrar honom. Det är hans psykiska mående. Den första tiden sover Ola inte alls. Han ligger och lyssnar efter om Jens sover, han tycker sig höra konstiga ljud och går upp för att lyssna utanför hans dörr. Han lägger sig igen och tittar ut i mörkret. En och annan bil passerar i natten och kastar in en hastig ljuskägla. Utan sömn blir oron och tvivlet starkare. Han känner sig långt ifrån stabil själv, men har inget val. Stiger upp på morgonen, fixar frukost till Jens, tar sig på något sätt igenom dagen.

En dag går Ola och Malin vilse i ett resonemang. En olycklig formulering om Jens landar fel och Malin blir tvärförbannad.

”Du ska vara glad att han lever”, säger Malin.

Ola kontrar:

”Men vad är det för liv för honom i rullstol, avtrubbad av mediciner? Vad är det för liv för mig? Jag är rädd hela jävla tiden för att han ska försöka igen.”

Det blixtrar till i Malins ögon.

”För mig är det redan försent, hon fick aldrig en andra chans, fattar du det?” skriker Malin innan hon rusar ut från tapasrestaurangen.

Den orörda maten ligger kvar i sina skålar. Folk stirrar på Ola och han stirrar ner i sitt vinglas.

Många veckor passerar utan att de hörs av.

Kanske en dålig idé att bli vän med någon som mår dåligt när man själv är mitt i en sorg, tänker Malin. Men hon saknar de ärliga samtalen.

Ola känner sig mest snopen eftersom han uppfattat att de kan prata om allt. Han springer på löpbandet på gymmet utan entusiasm och tänker att livet känns fattigt utan någon att prata med.

En solig senvinterdag när Malin sitter med en kopp kaffe i köket och katten som vanligt ligger hopkrupen i fönsterkarmen får hon syn på skärvorna från vasen. De har legat undanstuvade längst ner på en hylla.

Malin lägger ut de olika delarna på bordet som ett pussel och försöker sedan varsamt sätta ihop dem. Om hon fixar ett bra lim kanske det kan fungera.

Med den trasiga vasen som svepskäl ringer hon Ola. Inget svar. Hon lämnar ett meddelande och ber honom ringa tillbaka. Det tar några dagar innan han hör av sig.

Jag har lim och kan komma förbi ikväll, textar han i ett sms.

Tack, svarar hon.

De går noggrant tillväga när de sätter ihop bit för bit tills vasen får sin rätta form. Men limmet är inte starkt nog och delarna lossnar igen. Inte ett ord om konflikten, det är överstökat för dem båda.

På helgen gör de ett nytt försök med ett lim Malin köpt. Det fogar ihop skärvorna bättre, men lämnar vitgrå klibbiga strimmor i skarvarna.

Efter en tid kommer de jobbiga minnena ifatt Malin. Karin som ringer glad i hågen och har bokat en resa åt dem till Barcelona utan att ha frågat Malin först, nattliga telefonsamtal ringda i rusets glädje eller nattsvart förtvivlan.

Alla gånger Malin kört in Karin till psyk. Föräldrarna som stuckit huvudet i sanden, isolerat sig i sin lägenhet i Spanien och i stort sett klippt banden till sina döttrar.

Karin som gråter sig igenom långa vintermånader, Malin som vid några tillfällen skriker att hon är så jävla trött på att allt handlar om Karin och slänger på luren.

Den gången en stupfull Karin vill låna pengar men får ett nej och knuffar Malin i trappuppgången så att hon trillar olyckligt och får ett jack i hakan.

Alla män Karin inlett relationer med för att sedan kort därefter ångra sig.

Ola har gett sig den på att fixa Malins vas. Han köper ett superlim hos en skomakare

och de gör ett nytt gemensamt försök. Denna gång lyckas det nästan men eftersom limmet luktar starkt, ställer Malin ut vasen på balkongen.

På natten börjar det blåsa och regna, vasen välter och går i kras igen. På morgonen ringer hon Ola och säger att hon ger upp och tänker kasta vasen.

”Så fan heller”, säger han.

För Ola och Jens börjar saker efterhand ljusna. Jens har fått tag i en ny, anpassad lägenhet ett stenkast från Ola, han har återupptagit sina studier och mår generellt bättre. På ett rehabläger har han dessutom träffat en tjej som också nyss blivit rullstolsburen efter en ridolycka. Jens förnekar sig aldrig. Han har varit en brudmagnet sedan han gick på dagis, tänker Ola. Samtidigt är Ola fortfarande på sin vakt, känslig för Jens tonfall, ansiktsuttryck och förehavanden. Verkar han inte lite låg idag? Varför svarar han inte på mitt sms? Han har alltid varit en rätt cool pappa, inte oroat sig i onödan. Men nu har en gnagande ängslighet bitit sig fast. Ska det vara såhär för alltid? frågar han sig ibland.

Någon slags vardag har infunnit sig även för Malin. Hon är tillbaka på jobbet, mat måste handlas hem, tvätt måste tvättas, katten kelas med, räkningar betalas. Hon gör allt det där, men tröttheten och tomheten ligger under ytan och skaver. Hon kan sitta mitt i en redovisning på jobbet och drabbas av den stora meningslösheten. Varför bry sig om något? Vi ska ändå alla dö. Ibland är hon barnvakt till Saras lilla dotter som fått namnet Malva. Att sitta med Malva i famnen och hålla hennes mjuka, knubbiga hand och dra in doften av det fjuniga håret inger ändå en känsla av liv och hopp.

En fredagseftermiddag när Malin sitter på bussen hem från jobbet dyker ett barndomsminne upp. Karin och hon sitter i farmors och farfars hammock och äter kolaremmar, det är stekande varmt och precis i början av ett långt sommarlov.

”Vem av oss tror du kommer att dö först?” frågar Karin plötsligt.

Malin svarar att det är såklart du, för du är äldst.

”Då ska jag ha sådana långa kedjor som spöket Laban och komma och skrämma dig”, säger Karin.

”Jag ska ha långt hår då”, skrattar Malin och lägger några kolaremmar över huvudet. Hon skakar kolahåret tills båda kiknar av skratt.

Malin ler åt minnet, det var länge sedan hon tänkte på somrarna hos farmor och farfar.

När bussen stannar till inser Malin att hon glömt kliva av på sin hållplats. Hon kliver av, börjar promenera hemåt och passerar en bilverkstad hon aldrig lagt märke till förut. Tänker att de måste väl ändå ha ett superlim till vasen.

Sista försöket, tänker Malin när hon kommer hem med limmet och börjar foga ihop bit efter bit av vasen. Det ser skapligt ut. Dagen efter provar hon att hälla i vatten och några timmar senare ringer hon Ola och frågar om han har vin.

”Ja, en flaska rött, hurså?”

”Vi har något att fira”, säger Malin och trycker av luren. Hon vet att han är nyfiken, gillar både vin och sällskap.

Mycket riktigt, på kvällen dyker han upp med flaskan och en påse chips.

”Du äter väl aldrig chips?” säger Malin med en skeptisk blick på honom.

”Vi hade väl något att fira?” säger Ola och kränger av sig jackan i hallen.

När Ola går hem till sig sent på lördagskvällen känner han sig upprymd efter en rolig kväll. Han virar halsduken ett extra varv om halsen som skydd mot snålblåsten och tänker att han inte skrattat såhär på över ett år. Frågan är om han någonsin skrattat såhär med någon. Eller gråtit. Han och Malin har bara känt varandra en kort tid men han räknar henne som en av sina bästa vänner. Det blir väl så när man blir vänner i skuggan av något av det värsta som kan hända och inte orkar hålla garden uppe. Han är också tacksam för att Malin övertalat honom att börja gå i terapi. Det satt hårt inne, han gick i veckor och tvekade innan han bokade en första tid och nu fattar han inte vad det var han var så rädd för. Sina känslor antagligen. Och visst, det kommer upp mycket sorg och skit, men det känns skönt. Som att det var på tiden.

Malin väntar med att sätta blommor i vasen till årsdagen av Karins död. Hon ratar den sömniga blomsteraffären om hörnet och åker in till en ny, dyr blomstershop i city där man får plocka ihop och skapa sina egna buketter. Hon väljer vita stora rosor, vita nejlikor och några kvistar eukalyptusblad.

Hemma står hon länge och arrangerar blommorna innan hon känner sig nöjd. Katten stryker oroligt omkring.

”Du håller dig undan, katten! Ingen viftande svans idag”, säger Malin.

Vasen med blommorna får stå på ett litet bord i vardagsrummet. På eftermiddagen sätter hon sig och tittar på blommorna, tänder ett ljus för Karin, spelar låtar som Karin tyckte om. Framemot kvällen upptäcker hon en liten pöl på bordet bredvid vasen. Den var alltså inte helt vattentät. Hon suckar. Tänker att ingen kommer hel ur något sånt här. Inte ens en vas.

CORNELIA DYMLING ALMÉN
info@opulens.se