NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen “Tillåter du mig att uttrycka mig lite poetiskt?”, av Mikaela Rönnerman, som vann ett delat fjärdepris.
Tillåter du mig att uttrycka mig lite poetiskt? – Mikaela Rönnerman
”Det var inte lätt för mig att komma hit”, sa han. ”Det ska du veta.”
”Inte?” sa jag.
”Tillåter du mig att uttrycka mig lite poetiskt?”
”Javisst.”
”Då skulle jag vilja säga såhär: Livet idag ville hålla oss ifrån varandra. Du känner mig inte, det är första gången jag är här. Jag känner inte dig heller, det är väl lite poängen med det hela, att inte känna dig. Men trots det så har jag sett fram emot det. Längre än du kan föreställa dig, kanske längre än jag själv har vetat om, kanske långt innan jag kunnat formulera behovet inför mig själv.”
”Det var roligt att höra.”
”Jo, men så var det dags, det var vår tid att ses, vår stund. Så ville livet göra det så svårt för mig, för oss, som möjligt.”
”Jaså?”
”Ja. Det var på väg att utvecklas i en helt annan riktning. Motsatt riktning. Jag är fortfarande lite skakad av det som inträffade. Jag försöker lugna mig med att tänka att nu är jag ju här, just nu är vi här.”
”Ja, nu är vi här.”
”Orkar du lyssna?”
”Det är din stund, du använder den som du vill.”
”Vi kanske behöver mer tid.”
”Självklart, det går alltid att boka en ny session. De flesta kommer för flera. Det kan till och med vara att föredra. Det är din första gång, vad jag förstår?”
”Det är det. Jag blev lite nervös nu plötsligt.”
”Det är normalt, de flesta tror att saker förväntas av dem i början. Efter några gånger börjar de kunna vara mer avslappnade.”
”Nu känns det bättre.”
”Vad skönt.”
”Vi har väl egentligen ingenting att vänta på?”
”Du styr vad du vill göra med tiden vi har till förfogande.”
Ett andetag, svettiga händer ströks mot varandra. Han berättade:
”Porten lystes upp av en gul portlampa där det stod 14a. Ja, du vet ju, du sitter ju här, går hit varje dag. Men jag tänkte på den där lampan, jag tänkte på det gula sken som egentligen inte gjorde så mycket för att få bort den dunkla känslan över gatan, porten eller handlingen. Det var lustigt, att jag tänkte så mycket på den där lampan, men det är första gången jag går in i en port som denna. Jag ville väl lägga märke till detaljerna. Jag såg också att gatulamporna några meter bort kastade cirklar av vitt i den redan ljusa snön. På trottoaren låg den tätt packad men på vägbanan hade den omvandlats till en grå sörja. En bil körde förbi och skvätte upp gråsörjan över trottoaren, en kvinna hoppade åt sidan. Jag dolde mig vid sidan av det gula ljuset, jag har inte gjort något liknande förut, av någon anledning kände jag en viss skam. I telefonen hade jag en kod, en anvisning om våningsplan och ett klockslag. Jag drog handflatorna mot jeanstyget, fibrerna var hårda och kalla från promenaden och fingrarna stela, men handflatorna var glatta av kall, rå svett. Ja, du vet, du har väl också varit ute idag.”
”Det har jag, på lunchen.”
”Jag vågade inte ta tunnelbanan hela vägen hit, hoppade av vid centralen och gick sedan de dryga två kilometerna nordöst. Om någon följt efter mig eller bara noterat att jag rest och klivit av just där, kunde de tänka att från centralen kunde man göra vad som helst. Ta en fika med en kompis, titta in på Clas Ohlson och hämta den där reservdelen som inte fanns i Nacka, gå för en klipptid. Det fanns ingenting märkligt över att gå av vid centralstationen. Men jag gick inte mot någon fika, inte för någon reservdel eller för att låta någon ansa mitt nackhår. Istället tog jag höger efter Östermalmstorg, in bland de anonyma fasaderna som tornade upp sig. När jag nu tryckte fingrarna – varför hade jag inte tagit vantar med mig? Det tydde på nervositeten i det hela – mot de kalla gyllene knapparna, kände jag lika delar förväntan som oro. Det var två sidor av samma mynt, upprymdheten kom alltid med en baksmälla, ett litet korn av rädsla för att åka fast eller rädsla för hur jag skulle se på mig själv efteråt. Har du hört det förut? Är det något de brukar säga?”
”Just nu är jag intresserad av dig.”
”Det är vänligt att du säger så, jag vill säga att jag också känner mig hemma. Det är ett fint rum, inte som jag tänkte mig. Du har fina gardiner i fönstret, de fördragna. Bäddningen är bra gjord den också. Jag tycker om att du har den där lådan där jag gissar att, ja, attiraljerna ligger. Det ger en prydlig känsla. Jag väl säga att jag vanligtvis är en laglydig människa, något annat har jag inte nerver till. När portdörren öppnade sig med ett plingande läte tänkte jag att jag nog är för snäll, för mesig, generellt alltså, att jag inte tar för mig av livet så som det är menat. Andra gör det, själv skulle jag, om jag inte utmanade mig mer, dö av bitterhet över att jag inte levt ett liv fullt ut, förstår du? I ett liv fullt ut inkluderar att göra saker för sin egen skull, det handlar om att ta hand om sig själv. Om att förstå sig själv. Det handlar också om att ta vissa risker, utmana sig själv, emotionellt. Från lågstadiet till yrkeslivet har jag sett de risktagande killarna hävda sig och till slut också ofta vinna, även om de också förlorade ett antal gånger. Jag hade aldrig förlorat, men heller aldrig vunnit. Med känslan att det var min tur lät jag dörren slå igen bakom mig, och genast steg värmen i både händerna och kroppen. Jag tog trappan två steg i taget. Tråkar jag ut dig?”
”Inte alls.”
”Vi ska väl snart skrida till verket. Jag vet inte varför jag behöver få ur mig det här först, men jag måste på något sätt sätta kontexten för var jag är. Just nu, när du och jag träffas. Inför det vi ska göra. Så det jag såg när jag var innanför gallergrinden var den lilla hallen här utanför. Det satt en annan man där, på en pinnstol. Tre stängda dörrar och en hall där man kunde hänga av sig ytterkläderna fanns inom en radie på kanske sju kvadratmeter. Tre par skor och tre jackor hängde i den lilla hallen. Ett par bruna boots, ett par svarta skor. Ett par sneakers, han måste frysa, tänkte jag, stackarn. Ovanför hängde två mörkblåa rockar och en svart, stor dunjacka. Jag såg mig omkring efter någonstans att sätta mig. Det fanns en till stol, bredvid mannens. Där ville jag inte sitta och mannen stirrade rakt framför sig, sannolikt ville han inte heller ha sällskap. En dovt dunkande basgång lät bakom oss, verkade komma från ett av rummen men verkade också vara meningen att skapa en stämning. Mannens knä ryckte något i takt till musiken. Brukar du gå ut dit? Ja, det måste du, till toaletten om inte annat.”
”Jag har en egen, här runt hörnet. Kunderna brukar få ha sin för sig själv.”
”Jag förstår. Rummet var märkligt, det hela påminde mig om när jag och Jessica gick i parterapi och satt i ett väntrum likt detta men ändå inte, en annan dov musik spelade och på det lilla bordet mellan korgstolarna låg tidningar om psykologi och relationer. Jessica bläddrade lite i den medan jag försökte att inte bli sedd av de andra paren som satt i rummet. En kvinna satt och grät ljudlöst, hulkade med hela kroppen men bet ihop ansiktet så att mun och ögon blev till smala strimmor som det vällde ut tårar och saliv från. Hennes man, eller vad han nu var, satt med ett tomt uttryck i ansiktet och tittade rakt framför sig. Ett annat par satt och ömsom smekte varandras händer, ömsom kvinnans mage som var rund. Min blick sökte mot hennes stora bröst som verkade välla ut ur BH:n och den tighta vita tröjan hon hade. Blicken gick sedan åter mot Jessica. Vi var där för att prata om att jag inte utmanade henne, hon ville, med psykologens hjälp, lära mig att ”imponera på henne.” När jag frågade hur jag skulle göra himlade hon med ögonen och sa att till att börja med skulle jag inte behöva fråga henne om hur jag skulle imponera på henne, det var någonting som skulle komma inifrån mig, sa hon.
Psykologen som vi blev inkallade till hade skarpa svarta glasögon och ett vitt kort hår, hon ser lesbisk ut, tänkte jag och jag tänkte också att jag aldrig tänkt på att en så gammal kvinna kunde vara lesbisk, att jag bara tänkte att unga kvinnor var lesbiska, men det var klart att hon kunde, de ändrade naturligtvis inte läggning bara för att de blev äldre. Jag hade bara inte tänkt på det tidigare. Den lesbiska psykologen med glasögonen sa att Jessica självklart hade rätt att förvänta sig att bli överraskad och utmanad av mannen hon levde med. Jessica såg nöjd ut och nickade mot mig med upphöjda ögonbryn. Sedan sa den lesbiska psykologen med glasögonen att jag givetvis inte kunde läsa Jessicas tankar, därför skulle hon behöva vara betydligt tydligare med vad hon behövde. En sekund kändes det som att psykologen inte bara såg rakt in i mitt inre, utan också förstod och tyckte om det hon såg. Ett lugn spred sig inom mig. Sedan ett raseri. Jag blev inte den människa jag borde ha blivit, under 70-talet och 80-talet låg jag med vem jag ville, var när och hur jag ville. Innan alla kvinnor blev medvetna och gnälliga, plockade bort hårstrån med pincetter från hakorna och pratade om planteringar och egenodlade tomater.
Jessica tycktes inte störas av den nya ordningen, hon smekte ovansidan av min hand med sina torra nariga fingrar, som att hon ville säga att allt var bra nu, att allt skulle fortsätta som vanligt och att det vanliga var det bästa vi kunde ha. Hon såg nöjd ut och jag kände hat över hennes förnöjsamhet och min delaktighet i den. När vi var klara var varken den hulkande kvinnan kvar, eller de stora brösten. Bara en hög med våta näsdukar i soffans ena hörn. Vi gick inte tillbaka dit igen. Förlåt, det var en utsvävning, Jessica är alltså min fru, men jag ska komma till poängen.”
”Det är ingen brådska.”
”Tillbaka till idag: Jag gick in på toaletten, gjorde det jag skulle i mörker upplyst av ett doftljus som luktade rött. Jag tyckte om det, jag tänkte att det var bidragande för att skapa en stämning och kanske ett lugn för oss som kom dit. Det är ju inte helt lätt för oss alla att bara göra det, det kräver mod, och en lugn atmosfär hjälper, det gör det verkligen. Jag tvättade händerna och torkade mig med pappersservetterna som låg i en hög på handfatet. Jag kom ut igen, mannen satt kvar. Var jag tidig? Nu kunde jag inte stå längre, jag såg för nervös ut, vankande av och an. Jag ville inte att de skulle tro att jag var nervös, så jag var tvungen att slå mig ner. Stolen gnisslade under min kroppshydda och för sent insåg jag att mannen bredvid inte bara var en man vilken som helst. Mannen var min granne Erik. Jag hostade till och han tittade upp, skrämt.
En stund av talande tystnad följde. Eriks ögon flackade mellan de tre stängda dörrarna, mig och ytterdörren, som om han funderade på om han skulle kunna ta sig ut obemärkt. Men tjena, sa han sen, när det var uppenbart att vi inte kunde undkomna varandra. Nej men hej, sa jag, hej, hur är läget? Han sa att det var okej, jag frågade om han hade varit här förut. Han sa att han provat lite olika men det här var ett bra ställe. Så frågade han om jag brukade gå hit. Jag förklarade att det var första gången. Han nickade långsamt, frågade om det kändes okej. Jo, fan, sa jag.
Ljud ur de stängda dörrarna sipprade ut och la sig mellan oss. Jag undrade om vi hade bokat samma tjej, eller om vi skulle till olika. På hemsidan fanns det en blondin, en brunett och en med kort hår i någon slags mellanfärg. Jag valde noga och länge, skulle jag göra det första gången skulle det bli rätt. Jag ville inte gå hit och sedan inte gilla tjejen, då skulle allt vara bortkastat. Jessica är brunett, jag valde dig, du har ett fantastiskt hår, verkligen. Jag gillar det blonda. Jag tyckte om bilden av dina stora bröst och din fylliga mun och du ser inte ut att vara mycket äldre än tjugofem. Eriks fru är blond, plötsligt trängde hon sig in i mitt kom på att jag inte hade träffat dem sedan cancerdiagnosen. Jag frågade hur det var med henne. Jo, tack, det är bra, svarade han med blicken flackande mot de stängda dörrarna. Skulle det inte gå fortare än så här, tycktes han tänka, någon av dem borde ju komma ut snart. Jag frågade om hon inte hade fått cancer? Bröstcancer, svarade han. Jag sa att Jessica hade berättat. Han såg tom ut på blicken. Då öppnades en av dörrarna och en ung tatuerad man kom ut. Han tog dunjackan och sneakerserna ur garderoben och gick ut genom dörren utan att möta någon av våra blickar. Vi måste se löjliga ut, tänkte jag, två medelålders män på pinnstolar väntandes på att ligga med snygga tjejer, något som den tatuerade mannen säkert fick när han ville. Varför är du här då? tänkte jag sedan argt tillbaka.
En kvinna kom ut ur rummet vars dörr nu stod halvöppen. Jag kände igen henne som den kortklippta kvinnan från annonsen men hon såg slitnare ut. Ansiktet var ärrat av akne och kroppen kort och satt. Hon tittade på oss men vi skakade båda på huvudet. Jag hoppades att Erik valt brunetten, annars väntade vi båda på dig. När hon stängt dörren om sig berättade han: de upptäckte det på mammografin, hon hade inte känt något innan, inte en klump eller sådär som andra kvinnor kunde känna. Det finns ett sätt man kan känna i duschen, de hade fått en lapp om det. Men hon tyckte att det kändes onaturligt att ta på sig själv på det där sättet. Jag frågade hur barnen hade tagit det. Okej, sa Erik. De försökte att inte göra en så stor grej av det. Jag tittade på klockan, undrade var du var, om du var redo för mig snart.
Då hände det oväntade: Erik bröt ihop. Begravde ansiktet i händerna och hulkade som ett barn. Jag kan inte sluta, fick han fram mellan de pipande ljuden, min fru är sjuk och jag kan inte sluta gå hit. Döm inte dig själv så hårt, sa jag till honom. Det är klart att du behöver din tid också för att lätta på trycket, inte minst utifrån det ni går igenom. Han drog händerna över ansiktet, jag tänkte att hans hy inte slätade ut sig direkt efter att händerna dragits över skinnet, det fastnade i rynkorna. Var jag verkligen lika gammal? Han sa att han skämdes så. Jag gjorde liknelsen på flygplan: man måste hjälpa sig själv före dess att man kunde hjälpa andra. Om detta var hans sätt att stå ut så dömde i alla fall inte jag honom. Han sa att han skämdes. Jag tittade på klockan, sedan sa jag att om han kände så, så var det väl bara att sluta? Oj, nu har en kvart gått, visst har vi en timma?”
”En timma ja.”
”Bra, får jag lägga handen på ditt lår? Det är så skönt att prata med dig, du lyssnar så bra. Jag tror inte att jag hade kunnat fortsätta utan att först få ur mig det här.”
”Vad bra att du känner dig trygg.”
”I alla fall. Det han sa var att det inte var så enkelt. De unga kropparna. Han sa att han behövde dem. Han behövde dem och de behövde också honom, han visste det, kände hur de drogs till varandra, hur han var menad för detta. Han berättade att han var kär.”
”Kär?”
”Ja, kär. Tror du det är ömsesidigt? Hon är din vän, ni måste tala med varandra?”
”Inte om just det.”
”Nej, jag förstår. Det är bra om du inte berättar det här för henne, jag vill inte vara skälet till att någon blir ledsen. Jag satt med armen om Erik när han andades med en hackande stämma som darrade på rösten. Han torkade tårarna under ögonen med baksidan av handen.
Han berättade att det började med att han och några grabbar bastade, de hade varit på en slottsweekend för ultralöpare, och sprungit flera mil om dagen och ätit gott på kvällarna. Han rekommenderade det, att dra ihop ett gäng och åka iväg sådär. Snacka skit om löpning och annat, som en helt annan värld. Det hade också funnits ett tillfälle att yoga, på samma ställe var en grupp unga kvinnor som var på yogaretreat. En morgon gick han med på ett pass, Erik alltså, men allt han kunde tänka på var de fasta kropparna i lycra som tornade upp sig i olika ställningar framför honom. Ja, skratta inte, men ni har den effekten på oss. Och sedan när de satt i bastun på kvällen, det där grabbgänget, så insåg han att han aldrig skulle få ligga med en tjugoåring igen. Förstår du? Det chockade honom, trots att han såklart måste ha vetat det tidigare. Men kanske inte formulerat det för sig själv. Hans vän Nils var där och hade precis blivit ihop med en tjugofemåring men Nils hade ju inga barn och la pengarna på sig själv och Erik menade att han aldrig skulle komma att bli en Nils. Han kände sig gammal, som en gammal man som ingen tittar på, som sedan skulle bli en gubbe som människor tycker synd om, eller i bästa fall tycker är lite gullig. Sedan hittade han det här stället, och han har inte kunnat sluta sedan dess. Sedan sa att han älskade henne.”
”Vem?”
”Hon, din väninna. Brunetten. Han sa att hon förstod honom, att hon såg honom, så som han aldrig tidigare blivit sedd. Han sa att det var något annat när man fick dela sitt innersta med någon utan att hämma sig. Utan att göra sig mindre än vad man var. Jag sa inget, tittade bara på mina händer som var rena och fräscha. Jag var på manikyr för några dagar sedan, faktiskt gav Jessica mig det i present för några år sedan och sedan dess har jag inte velat sluta. Jag älskar mina välvårdade naglar med nedpressade nagelband som är stärkta av en gul olja. Inför det här besöket ville jag göra mig fin, fräsch, inte vara en äcklig typ som luktar illa utan se till att komma duschad och ren. Som en gest av respekt. Haha, du kanske tycker att jag är patetisk, men jag vill faktiskt visa en viss respekt.
Nåväl, Erik stirrade rakt fram med en glasartad blick. Ljuden i bakgrunden hade förändrats något, var mer intensiva nu. Hjälp mig härifrån, sa Erik sedan med ett blekt ansikte. Jag tog armen om hans axlar – han hade behållit ytterkläderna på – och med en knuff fick jag upp honom från stolen, ledde honom mot ytterdörren och öppnade den. Med en stadig hand mot hans ryggtavla höll jag honom medan han gick trapporna ner, trapporna jag nyss nästintill sprungit upp för i min iver. Den kalla luften verkade få honom att kvickna till, han drog in ett andetag som lät som att han svalde en tjock klump med snor och ansiktsdragen slätades ut. Han sa: grillning på fredag, då, visst är det planerat med fotbollskolan? Visst fan, sa jag, vi är ju ansvariga för korven. Jag sa att vi skulle höras om det, och så sa jag att Jessica säkert hade en plan. Erik nickade långsamt med blicken upp mot himlen. Sedan stod han kvar. Och så frågade han mig om jag också skulle mot T-centralen. Hurså, svarade jag. Ja, du ska väl också åt T-centralen? Jag drog med foten i snön. Stora isblock täckte trottoaren och på min sko hamnade isig snö som var uppblandad med sten från dem som gjort ett försök att minska fallolyckorna i staden. Gratis broddar hade också delats ut. Den gråa snön hade blandats av mängder av barnvagnshjul, tassar från dresserade hundar, skor från människor som gått förbi. Jag undrade hur många av dem som varit på väg till den här porten och den här lägenheten. Håller de öppet hela dygnet? Nej, de måste ju sova också, tänkte jag. Och vem vill göra det här på morgonen, det kändes osunt, inget man gör när man kan ta en kopp kaffe och läsa tidningen. Det är på kvällen livets otillräcklighet framträder, på kvällen man söker efter äventyret, får syn på sig själv eller den man skulle vilja vara när alla plikter pliktats. Nu hade kvällens mörker lagt sig än mer kompakt över oss och Erik såg på mig med en blick som tydde på att hans kvot för äventyr var full för ett tag framöver. Jag vet inte vad han såg när han tittade på mig, men jag kände att mitt äventyr inte skulle ta slut där, när jag vaknade upp till kaffe och tidning imorgon skulle det vara efter att ha levt.
Jo det ska jag, sa jag, men inte än. Nähä? Frågade han. Jag tittade mig omkring men ingen gick förbi. En svart bil av oklart märke stod längre bort på gatan med lysena på. Nej alltså, sa jag, jag har ju åkt hela vägen hit, nu är det snart min tur också. Jo, det förstås, sa Erik. Jag tänkte bara att, efter att jag berättat om hur det påverkat mig. Att det skulle fått dig att ändra dig. Erik såg ut att söka efter något i mitt ansikte, något som avslöjade vad jag tyckte om honom, om mig själv, om situationen vi var i. Jag svarade att jag verkligen hoppades att han skulle må bättre snart. Det hade börjat snöa. Stilla, stilla snöflingor föll ner, landade på marken, på Eriks axlar. Han böjde ner huvudet, jag kunde inte se om han grät. Han såg ynklig ut. Vi hörs, då, sa han, och rösten var bruten. Vi hörs om fredag, sa jag. Han lyfte handen i en hälsning och försvann till höger in mot skuggorna. Återigen slog jag in portkoden på den gula plaketten, fingrarna var varmare den här gången och jag gick trappan upp trappsteg för trappsteg utan att bli andfådd. Och nu är jag här”, sa han.
”Välkommen”, sa jag.
MIKAELA RÖNNERMAN
info@opulens.se
